”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.”
Kol 3:16
”Jag önskar att du skriver så att de kan mena vad de sjunger.”
De orden av musikern Nadja Eriksson gav mig en ordentlig tankeställare några år tillbaka i tiden, då vi tillsammans skulle skriva sånger till Frälsarkransens pärlor. Den kör som skulle sjunga sångerna bestod av unga personer, flertalet utan någon kyrklig bakgrund eller förförståelse. Det blev en nyttig skola att sätta den egna erfarenheten åt sidan och söka formuleringar och språk som andra kunde ta i sin mun. Inte bara förstå dem, de skulle kunna mena vad de sjöng. Av den respons som sedan kommit av dessa sånger har jag förstått hur betydelsefullt det är, när det blir möjligt att ge uttryck för en tro man inte ens vet att man har förrän man sjunger den, med stöd av alla de andra som finns runtomkring. Orden är inte bara upprepade fraser till en melodi, utan betydelsen får kropp, röst och ögonens lyskraft.
Här är en av psalmens eviga utmaningar.
Den citerade versen ur Kolosserbrevet visar hur det ända sedan den första församlingen har varit grundläggande hur psalmer, hymner och andlig sång bygger på gemenskap och delaktighet, det är sånger vi sjunger till varandra. Då kan de inte vara sådana att bara ett fåtal förstår dem eller klarar av dem. Detta drev Martin Luther både i översättningen av Bibeln och i tillkomsten av psalmer på tyska. ” … man ska fråga mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget och se på munnen hur de talar och sen översätta därefter. Då förstår de …” (Ordet vid bordet, Agrell/Strömmer s 158) Anders Frostenson resonerar utifrån Kol 3:16 hur olika psalmer har olika språk ”Men i stort tycker jag att psalmerna-visorna ska ha ett vardagsnära språk.” … ”Det vi behöver är identifikationspsalmer … där vi känner igen oss själva.” (Dogmat och Dikten, Frostenson/Routley s 19, 30). Var och en av oss kan också gå till sig själv. När berör en psalm? Är det inte när ord och melodi går rakt in i ett direkt tilltal? Ingen behöver förklara eller tolka för att göra den begriplig. Och är det inte när alla runtomkring blir som en enda röst? Vi förstår den tillsammans, vi sjunger den till varandra.
Vi kan inte hoppa över den utmaningen.
Vi kan inte ursäkta oss med att ”dagens samhälle är så sekulariserat att språket inte räcker till …” även om det är just där vi befinner oss. Om vi gör som Luther och frågar ”mor i huset, barnen på gatan, gemene man på marknadstorget” finner vi ett språk som är närmast rensat på kyrkliga ord, förutom i egenskap av svordomar. Det ökar utmaningen, men förändrar inte evangeliets underbara faktum: Gud med oss. Gud blir människa och identifierar sig med oss, himlen rör vid jorden, mitt i vårt vardagsliv av hunger och törst, andetag, svett och ett hjärta som slår.
Gud gör det möjligt ”i kraft av nåden”.
Men identifikation är inte psalmens enda uppdrag.
”Lär och vägled …” hör också dit. För Luther verkar detta ha varit den starkaste drivkraften, då redan flera av hans teser inleds ”De kristna bör undervisas …”. Kyrkans grundläggande dogmer fick tillsammans med katekesens utläggningar, psalmer med ett stort antal verser som förklarade dem för den stora allmänheten. När många inte kunde läsa blev psalmen det bästa redskapet för inlärning. När Anders Frostenson redan 1960 får sin kallelse att påbörja en psalmboksförnyelse kommer det som en direkt order och en hörbar röst under en stunds vila ute i trädgården; ”Rösten föreföll lika nära som om någon stått bredvid mig. Rösten sade: Skriv psalmer. Läs dogmatik!” (Och ingen utanför, Ekström s 125)
Psalmen bygger på dogmat. Den undervisar oss, och hjälper oss att förstå det osynliga.
Lika lite som vi kan hoppa över utmaningen att använda ett tillgängligt språk, kan vi hoppa över psalmens vägledande roll. Vi kommer ändå aldrig att kunna förklara allt enbart med ord, vi behöver den dimension som en melodi tillför, som gör att orden kan vara färre, bli lättare att ta till sig, fokusera på det viktiga och låta just dessa ord upprepas i ett tema som sjunker djupare för varje vers.
Om detta har varit viktigt förut, är det mer betydelsefullt än någonsin – just därför att så många saknar bakgrundskunskapen och förståelsen för hur trons ord ska tolkas. I det evangelium som väl är det mest lästa och lyssnade på av alla får vi höra: ”Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” Traditionen är så stark att det nyfödda barnet i krubban ger en känslomässig erfarenhet av ljus och hopp i en mörk tid, men vad betyder det när stearinljusen brunnit ut och stjärnan plockats ner?
Att ersätta ”frälsare” med ”räddare” ger oss ett mer vardagsnära ord, men om tolkningsramen stannar i det mänskliga, har förståelsen snarast blivit svårare. Räddare från vad? Hur kan då världen se ut som den gör?
En annan väg är att ta hand om det ord som redan finns i kyrkans tradition, i mängder av böner, texter och sånger. Införlivat i nya psalmer kan betydelsen levandegöras i hela sin rikedom av betydelser, den frälsare som är Allt och så mycket mer; Räddaren, Befriaren, Morgonstjärnan, Hjälten, Herden, Gud med oss, den som ger oss det yttersta av sin Kärlek, det Eviga Livet – redan här och nu.
På samma sätt ligger ordet ”Herren” som en borttappad papperslapp. Det som i svensk språkdräkt är ängelns benämning på Jesusbarnet, det Namn över andra namn som bekräftar till herdarna att den lille krabaten som de snart kommer att se lindad i en krubba, är Gud själv. Det namn som redan i Gamla Testamentet får jordens grundvalar att darra, Mose att i bävan kasta sig mot marken, och fyller Davids lovsånger med närvaro. Det som är det andra budet att inte missbruka, men ändå har just detta skett så att Gudsnamnet solkats med mänsklig brist och ett ofta genusbetingat förtryck som fått oss att vilja förkasta det. Gud får hellre vara vår Namnlöse jämlike. Eller också följer vi med Maria till örtagården, möter tillsammans med henne den Levande, med gryningen i sin blick, ropar med henne: ”Jag har sett Herren!” Sedan be vi, tillsammans med kyrkan i alla tider, ”Herre, förbarma dig”.
Våra hjärtan läks från det som bränt dem, när evigheten nuddar oss.
Av dessa två utmaningar skapas den tredje, den som är att förena dessa båda, till synes paradoxer, i samma psalm, samma bön. För Anders Frostenson var detta själva essensen av en psalm, dogmat och dikten som de nödvändiga elementen för att tillsammans bygga en katedral, där dogmat var som pelarna de höga valven kunde vila mot, medan dikten var rosettfönstren som släppte in ljuset och gjorde himlen synlig. (Dogmat och Dikten, s 13)
Denna utmaning ser jag som den största och mest betydelsefulla. Att förnyelsen av språket inte glider isär från dogmat och traditionen, i ett växande glapp som blir allt svårare att överbrygga, så att den nya psalmen inte hör ihop med den gamla.
Detta gäller inte minst om vi nu står inför att se över en förnyelse av vår psalmbok, och att skriva de direktiv som anger inriktningen för processen. Det är ett underbart arbete, men det kommer att finnas motstridiga viljor och önskemål. Goda direktiv och en genomtänkt arbetsprocess kan ge oss ett mål som går att arbeta mot gemensamt, och en hållbar förnyelse vi kan ta med oss in i framtiden.
Jag har framförallt tre önskemål.
1. Språket
Att vi inte i förväg begränsar oss till en typ av språk, lika lite som vi skulle säga till en konstnär ”du får bara måla med färger i gröna nyanser” eller till en skulptör ”du får bara använda lera”. Språk och innehåll går hand i hand, så som dogmat och dikten gör det. Att i förväg begränsa språket blir också en begränsning i vad som går att uttrycka, utan att texten måste konstrueras och förlora sitt flöde. Om identifikation och nutida språk blir allt, förs vi mot en sekulär vokabulär med så få ord för det Gudomliga att dessa slits och nöts i det som utvecklas till vår tids ”kyrkiska”. Allt låter likadant, vi kretsar kring det mänskliga med oss själva i fokus, medan traditionens drag av ålderdomlighet förstärks. Vem … eller vad är Gud?
Vårt uppdrag är att ge röst åt ”Kristi ord i hela sin rikedom och med all sin vishet”. Det är att finna de språk som blir ett tilltal, det som går att mena när man sjunger.
2. Psalmens definition
Under den perioden som gått sedan 1986 års psalmbok kom ut, har en ofantlig mängd nya psalmer tillkommit, både som tillägg i olika former, som sånger och samlingar på förlagen, på digitala plattformar som Psalmportalen och Brukssånger, som egen utgivning och i Frostensonstiftelsens regi för sina stipendiater. Det finns nästan lika många definitioner på vad som är en psalm som det finns upphovsmän. Ur en subjektiv bemärkelse kan var och en av oss själv bedöma om vi skrivit en psalm eller inte. Om det handlar om att göra det urval som ska ingå i kyrkans gemensamma sångskatt många år i framtiden måste definitionen klargöras. Vad söker vi? Vad är en psalmbokspsalm?
A. Den ska kunna sjungas av hela församlingen gemensamt. Den kan därför inte vara för svår vare sig i text eller rytm, för solistisk, för smal i sitt ämne eller ha för privat karaktär. Särskilt texter i ”jag-form” måste ha ett allmänt tilltal. Texten ska säga något även utan musik.
B. Den ska användas primärt i gudstjänsten, som bön, lovsång och reflektion, bidra till att fördjupa, sammanfoga och ge delaktighet i Kyrkoårets tema och Bibeltexter eller den högtid som firas i gemenskap med Gud själv.
Därutöver kan vi gärna fylla gudstjänsterna med det rika sångmaterial som finns.
Musikens roll kommer sannolikt att öka. Det finns mängder av utrymme att lägga in körsång, solosång, musikframträdanden mm, liksom hela konserter, men allt detta måste inte in i just psalmboken.
3. Beständighet
Processen handlar inte om en sångbok vi ska ha just nu. Psalmboken ingår i en obruten tradition där vi förvaltar det bestående arvet från generationerna före oss, och skapar något som vi kan lämna vidare till nästa. Om vi ska förnya denna tradition måste vi älska den, så att vi inte slänger ut barnet med badvattnet, utan vi kan känna igen det som måste bevaras och hur vi själva kan berika det som redan finns. Vi behöver ha ett visionärt synsätt som inte primärt ser på vad vi skrivit och sjungit sedan den förra utgåvan, eller det som har en stark prägel av vår egen tid, utan riktar vårt fokus mot vad vi fortfarande kommer att vilja sjunga om 30 år, sannolikt ännu längre. Vad är det vi saknar? Vilka gudstjänster under kyrkoåret sitter vi och famlar efter något mer att sjunga än det som bara ett fåtal fortfarande finner ett tilltal i? Vad kan skapa tradition som håller? Då behöver de nya psalmerna sannolikt inte vara så många, kvantiteten är långt mindre viktig än det vi söker; hållbarhetens kvalitet.
”En ny psalmton borde ju genom både text och melodi förmedla något på en gång ohört och igenkänt, främmande och förtroget. Varifrån ska den komma? Inte från vår egen tid – dess röster, stämningslägen, problem, språkaktualiteter. Men från Ordet och dogmat, sådant det lever och talar i denna tid. Mycken förvirring skulle försvinna om man gjorde denna upptäckt.” (Dogmat och Dikten, s 33)
För Anders Frostenson tog det 26 år. Hellre en god process som skyndar långsamt.
Gud har aldrig bråttom.
Under tiden fortsätter vi att skriva våra sånger.
Åsa Hagberg
Förslöv
Författare & psalmist,
3x Frostensonstipendiat, 2x psalmskolor
Skrev text till vinnarpsalm Växjö stifts kyrkosångsförbund 2017
Artikeln publiceras i Svensk pastoraltidskrift Nr 6 15/3 2019
Egna psalmer finns bla i Och himlen rör vid jorden