Predikan i Förslövs kyrka, Diakonins dag.
Texter: Jer 38:7-13, Rom 12:16-21, Matt 7:12, Ps 103:1-6
Dagens texter samlar verkligen Diakonins alla sidor och uttryck;
Den gammaltestamentliga texten som hamnar rakt i den politiska hetluften, så att den medmänskliga handlingen måste vända sig till landets makthavare i en mycket känslig situation.
I episteln skriver Paulus till församlingen i Rom, allra mest i en församlingsvårdande hälsning i den tidens världsstad, där en växande församling ska hysa en mångfald av människor.
Och så Jesu Kristi egen hälsning, den Gudomliga rösten som i bara en enda mening kan sammanfatta lagens alla bud, att vara Medmänniska, så som han.
Så här med valtider för dörren, börjar vi med Gamla testamentets politiska hetluft.
Varför är Jeremia slängd i brunnen? Varför detta förnedrande straff, att förvaras i en mörk, gyttjig håla? Vad har han gjort?
En profet ska ju föra Guds talan. Om det ändå hade varit så att han hade fått tillrättavisa en korrupt kung som vände sig bort från Gud och förtryckte sitt folk. Då skulle han haft folket med sig, som såg honom som sin hjälte. Men i Jeremias tid har hela folket vänt sig bort från Guds vilja, hög som låg. Det är ett förfärlig budskap han har fått på sin lott. Jerusalem kommer att falla! Det är inte är lönt att de ber om Guds beskydd. De kommer att förlora striden mot den Babyloniske kungen och föras bort som fångar. Nej, Gud har inte slutat att älska dem, en dag ska de återvända. Löftet består.
Men den här striden kommer att bli en bitter, långvarig förlust.
Vem vill höra på sådant?
Ge upp … nej! Vi vill kämpa för att vinna! Eller hur? Tro på oss! Vägra nederlag och förlust, det är folkets väl och Guds segerrika vilja. Släng Jeremia i brunnen och få tyst på honom!
Men Jeremia hade sitt löfte. Han hade fått det redan då han var ung och kallades, och märkte vilka bittra ord han måste tala. Gud lovade att beskydda honom. Och här märks det tydligt hur den diakonala kallelsen har sin egen väg, över folkslag och religioner, och finner den som har bäst möjlighet att lyssna. Nubiern Eved-Melek, en hovman från södra Nildalen, som måste ha gjort ett mycket gott intryck i sitt arbete, denna starka känsla för rätt och fel som gett honom kungens förtroende. Ändå måste han ha bävat längs vägen, viss om hur mänskligt sett ensam han är när han går till kung Sidkia för att vädja för Jeremia. Hur påtaglig risken är att han själv kommer att dela Jeremias öde.
Men Guds löfte bär. Jeremia blir fri. Kung Sidkia, som innerst inne inte ville straffa Jeremia, ser dessutom till att han får tygtrasor som skydd då hans utmärglade kropp ska lyftas ut brunnen.
Så visst är det lätt att tänka att JA, vi vill ha en profetisk diakoni, att vi självklart ska ropa ut om orättvisor vi ser, och vädja för dem vi ser som utsatta i samhället. Det står till och med inskrivet i diakonens löften. Allt oftare behöver även jag göra det, men utan att egentligen riskera något för egen del, snarare få beröm. För Ebed-Melek var det mycket värre, det var svält, det var hotfullt, han stod helt ensam i sin vädjan …
Vem skulle våga? Jag …?
Måste jag inte vara rädd om mitt arbete, mitt anseende, mitt … liv?
Även episteltexten har sin utmaning, där församlingens inre liv ska vårdas så att det präglar också det yttre. I denna villervalla av människor, där judar som blivit kristna ska dela tro med nykristna från skilda traditioner utan insikt i den tradition där allt föddes, dessutom tillkommer ekonomiska och sociala skillnader, från de rikaste till de fattigaste.
”Bemöt alla lika” skriver Paulus.
Jo, men … jag tror ändå att den raden går hyfsat bra att ta till sig. Eller hur? Om vi ser oss omkring, vi som sitter här, lägger handen på hjärtat och lyssnar till hjärtats språk, skulle vi inte kunna bestämma oss för det? Bemöta alla lika.
Men det blir svårare.
”Håll fred med alla …” leder vidare till ”… är din fiende hungrig, ge honom att äta …”
Ja, orden skrivs med ett större syfte, att det är likt glödande kol som skapar förändring. Men det måste ju vara uppriktigt, det måste vara en GOD handling för att få den effekten, inte en självgod njutning av att vara bättre än sin motpart.
Och visst blir även detta påtagligt i valtider, där häcklandet av de andra är legitimt, till och med verkar belönas som en skicklig förmåga, att hitta och förstora motståndarnas ömma punkter.
Men så händer det. En kris, ett missdåd, vi står där med det som är långt viktigare.
Kastas mot hur brännande aktuell evangeliets gyllene regel alltid behöver vara.
I sin grund är den enkelt. Allt som behövs finns redan. En enda mening kan sammanfatta hela Guds lag, i en aktiv handling. Den kommer i Bergspredikan till de skaror av folk som samlats, inlett med saligprisningar, bekymmerslöshet, bön, att inte döma utan att först plocka bjälken ur sitt eget öga, inte skylta med godhet som en fasad, utan vara som ett gott träd, som bär god frukt.
Inte bara som något vi hör, utan också gör:
”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra för dem.”
Och eftersom vi bara är människor, får vi också del av källan, när det enkla ändå blir svårt. Ibland närmast omöjligt. Om jag vågar gå den dag jag tror att jag står helt ensam och riskerar allt, utan att det bara är dumdristighet utifrån lusten att vara hjälte, om jag klarar att i bruset av stridigheter … finna den goda kraften, då är det Guds nåd och barmhärtighet som bär.
Vi finner den i dagens Psaltarpsalm:
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.
Herren handlar rättfärdigt
och ger de förtryckta deras rätt.
Amen.
Lyssna till Du ger den kärleken ett ansikte.