Internationella funktionshinderdagen

3 december. 
Denna dag när några av funktionsrättsrörelsens största hjältar trotsar kylan och går ut på gator och torg för att (ganska ensamma) uppmärksamma en viktig händelse.
Själv deltar jag hemifrån, i den dyra stugvärmen, och tänker på hur snabbt vissa ord förbrukas. Borde inte titeln justeras till ”funktionsnedsättningsdagen”, eller kanske ”funktionsvariationsdagen”?
Demonstrativt säger jag just idag ”NEJ”!

De två senare orden har vi nytta av alla andra dagar.
”Funktionsnedsättning” när vi befinner oss i den värld där omsorgen fungerar väl, när möjligheter görs tillgängliga så att somliga funktioner visserligen behöver stöd – men det finns. Då har man ett liv som är i stort som de flesta andra. Man behöver inte stämplas av en diagnos som förhindrar det mänskliga livet.
”Funktionsvariationer” är ett bra vardagsord i hur vi ser på oss själva och bemöter varandra, utan att säga så mycket mer. Och visst är bemötandet viktigt. Att inte tänka att någon annan är så annorlunda att vi inte kan mötas i livet. Att aldrig det som drabbar någon annan anses mindre upprörande, för man är ju … sån.
Vaddå ”sån”?
Att nå fram till det som är grundläggande mänskligt, där vi innerst inne har samma behov.

Men den här dagen ingår i FN:s mänskliga rättigheter.
Då räcker inte fina ord eller fraser. Då räcker det inte att en tjänsteperson eller politiker talar om vilken fin värdegrund man har, och hur gulligt det är att vi alla är funktionsvarierade likt barn i olikfärgade strumpor, om samtidigt omsorgsinsatser dras in, ribbor för att räknas som någon i behov av stöd lyfts till orimliga höjder, den personliga rätten söndersmulas under så precisa villkor att det mesta går att sila bort i dryga utredningar.
Då måste vi tala om hinder. Eller hur?

Utan att (än så länge …?) bygga stora institutioner för förvaring, kommer den enskildes liv att begränsas utifrån splittringen i de insatser som (kanske) beviljas, så att det är någon annan som styr över vardagens detaljer. Som hur ofta (snarare sällan) man vill gå ut och tillsammans med vem. Hur länge ett toalettbesök får vara. Att man aldrig behöver röra sig utanför den egna kommunens gränser, eller vill flytta någon annanstans.
Ja, visst är ”hinder” ordet?
Hur ska vi annars förstå hur indragna/aldrig beviljade insatser begränsar en gryende vilja, så att den släcks redan i unga år? Hur vi alltid måste vara uppmärksamma när det sker, och snabba med att åtgärda skadan innan den går för långt.
För ”hinder” är det som går att förändra.
”Nedsättningen” är det man lär sig leva med.

Från min bloggande vägkant, lyfter jag min skylt.
Deltar i en dag som blir som en av adventslågorna. Att komma ihåg dem som färdas långsamt, inte kan ropa så högt och når fram till uppmärksamheten när det redan är fullt överallt. Då behöver vi vända blicken, stanna upp och se.
Se dem som idag står och fryser för att lysa, på ett sätt som sträcker sig ut mot världens alla länder.

Kom ihåg internationella funktionshinderdagen.
Lyssna till ropen.

Sist, en sång, våra fyra ljus i mörkret.
Det lyser ett ljus i mörkret

Åsa Hagberg
Författare
ordförande i FUB Båstad

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *