Diakonins dag, Förslövs kyrka 2019
5 Mos 15:7-11, Rom 13:8-10, Matt 5:38-48
Hur god måste man vara?
Hur god måste man vara i en värld där vi spränger, skjuter och dödar varandra? Där undergången hänger sig över oss? Hur god måste man vara för att det ska vara lönt?
Hur god måste man vara för att kunna känna att man klarar sig över gränsen för att räknas som en hygglig och aktad person? Och i kyrkan, där alla verkar vara så goda och fina människor … hur håller man måttet?
Finns det ett mått?
Det som oftast bara är en känslomässig ribba, där vi inte minst bedömer vår egen godhet – eller brist på densamma, har fått sin tydliga mätbarhet i den digitala världen av sociala nätverk. Man kan idag få ett exakt mått på sin godhet i hur många följare eller gillare man har – om det är ”rätt” följare, vill säga. För den som har ”fel” följare, ja … då blir det förstås minuspoäng på skalan, ner till ren ondska.
Fenomenet är långt ifrån nytt.
Tankegången finns med när Paulus lyfter hur kärlekens lag är den enda vi egentligen behöver följa – och i samma andetag upphör alla skuldbeläggande jämförelser.
Ännu tydligare blir det i evangelietexten där Jesus själv vänder sig till Lagens följare; de som är mycket medvetna om hur Jesu egen godhet solkas av att han har ”fel” följare och kan räkna in både tullindrivare och horor. Lika noga mäts den egna godheten, hur i detalj man följer det ena budet efter det andra.
När Jesus river ner jämförelsens alla ribbor gör han det med besked.
Men han tar inte bort dem. Han lyfter den enda som behöver finnas … åh, så högt … övermänskligt.
Var fullkomliga.
Älska så som Gud älskar. Ond som god …
Det gör att vi får två helt andra frågor:
VEM ÄR GUD? Vem är den vi liknar?
HUR ÄR DET MÖJLIGT?
Anna Skoog får hjälpa mig att svara. För ganska många år sedan var konfirmationstiden inne och Anna (som har Downs syndrom) var en av konfirmanderna, med på en dramaföreställning och samtalet efteråt. Där kom frågan upp ”Vem är Gud?” med konfirmander som skruvade på sig … ”Jag vet inte”. När Anna träffade sin mamma efteråt kunde hon konstatera att ”Jo, jag förstod dramat … men de andra, de vet ju inte ens vem Gud är!”
När jag frågar idag hur hon kan veta, pekar hon på tilliten i den gemensamma tron. ”Jag är med i kyrkan … jag är med i en bönegrupp och när vi ber så hör Gud … Gud är den man kan luta sig mot och lita på. Men det vore kul att få se Gud!”
Hon låter som Jesus ”Där två eller tre är församlade är jag mitt ibland dem.”
Hon vet att det är så. Tro behöver inte vara något mer.
Det finns en annan händelse, från den tiden Anna gick folkhögskolan i Kalmar och reste med tåg hem till Ängelholm. Särskilt vid Hässleholm var det stökigt med byte vid en station med många perronger. Jag undrade om det inte var svårt? Hur klarade hon det?
”Men det är ju enkelt. Jag bara frågar nån om hjälp.”
Alla som upplever att det är svårt att be om hjälp, som känner att man själv alltid måste vara den duktiga, kan lyssna lite extra noga:
”Men det är ju enkelt …”
Här är nyckeln till att göra Guds goda gärningar på jorden, att KUNNA TA EMOT minst lika mycket som vi ger. Inte heller det behöver vara svårt.
Kärlekens tjänst är både övermänskligt omöjlig och väldigt enkel.
Vi slutar upp med att jämföra oss och våra gärningar med varandra.
Vi vänder vårt fokus till vem Jesus är för att älska som han.
Vi ber Gud om hjälp.
Vi ger varandra stöd att tro och älska tillsammans, vår nästa som oss själva.
Frågan om hur god man måste vara, sammanfattas väl i Jean Vaniers ord ur Becoming Human: ”Men låt oss inte sikta för högt. Vi behöver inte vara världens frälsare! Vi är bara människor, inneslutna i svaghet och hopp, tillsammans kallade att förändra världen ett hjärta i taget.”
Så får vi tillsammans be Frälsarkransbönen:
Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus
och jag är din.
Amen.
Åsa Hagberg
20190915