Första advent har ett tema som finns i varje Hosiannarop, i varje ljuslåga, i varje stjärna som hängs upp i ett fönster. Det är inte ”snart är det jul, som vi kan börja fira redan idag, eller helst ännu tidigare”.
Ett nådens år.
Det tål att smaka på.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.
I bakgrunden finns gamla testamentets befriande lag att även åren hade sin period om sju, liksom veckans dagar med den sjunde dagen som vilodagen. Det sjunde året var ”nådens år” då alla skulder skulle avskrivas, ingen skulle vara för evigt ägd, i hela sitt liv någon annans träl.
Varje första advent är för att påminna om vad vi har.
Nåden tar aldrig slut.
Det betyder inte att den är självklar.
Den är som ett regn som rinner utanpå asfalten.
Som en sol som skyms bakom dimmornas töcken.
Som en skatt nergrävd i en åker, tills den blir funnen. Höljd igen, om den tappas bort.
Om det har hänt kan varje första advent lyfta fram den. Som en Konung som nalkas oss på en åsnas rygg för att vi inte ska förblindas av de yttre attributen.
Se, vilken skatt vi har fått. Vilken ofattbar gåva.
Nåd, ett helt år, varje dag. När det är slut börjar det om igen. Nåd, ett helt år.
Det lyser ett ljus i mörkret, det första i vårt advent.
Det säger att dagen är nära, att hoppet är redan tänt.
Åsa Hagberg
20191201
