Det är valtider. Vi laddar upp.
Nu startar striden om vilka politiska frågor som förtjänar mest uppmärksamhet. Ja, även jag vässar min penna, uppmuntrad av vår ordförande i FUB, då LSS och omsorgsfrågorna återkommande faller ner i det tysta.
Men först – vad är viktigt? På riktigt?
Vad kan få oss att släppa ALLTING ANNAT?
Tänk efter en stund … vad skulle det vara?
19 maj slog det ner som en blixt i min tillvaro.
21–22 maj rörde jag mig på gatorna i Helsingborg, medan polisbilar drog förbi, motorcyklar, en eller två helikoptrar hovrade i luften, journalister flockades, och strax intill, demonstranter redo att lyfta sin mänskliga rättighet att yttra sig. Ja, Nato skulle mötas, just där, gatorna kantades av fladdrande vimplar.
Jag gick vidare i den milda majsolen, bort från detta, upp mot parken kring Kärnan, där den stod i sin skönaste prakt; rhododendron, körsbärs- och kastanjeträd – allt utslaget i dignande blomklasar.
Där bortom låg Helsingborgs lasarett.
En av alla långa korridorer ledde till intensivvårdsavdelningen.
Det är där vi vet vad det är som kan få oss att släppa allting annat.
Till och med lämna Nato-villervallan som så unikt hamnat just här, till och med Marco Rubio hade bemödat sig att fara över Atlanten. Gå vidare med bara en snegling, för det som trängde allra närmast.
Skillnaden i att sitta vid ett köksbord och läsa tidningen tillsammans, språka något ord, eller bara höra de stilla, vardagliga ljuden som känns så självklara. Eller plötsligt se sin livskamrat fastna med andetaget i strupen. Ett avbrutet ”Öhh …” mot stämbanden, sedan kom det aldrig längre. Ögonen stod vidöppna utan att se, likaså munnen, utan att andas.
Finns du inte mer?
Är jag ensam nu?
Hann vi inte ens ta farväl?
Ja, det får oss att släppa ALLTING ANNAT!
Inte bara jag, som var omedelbart berörd. Grannen som hade den livräddande larmappen i sin mobil. Räddningstjänsten som avbröt sina arbeten, eller morgonbestyr. De två ambulanser som ilade med tjutande sirener när sekunder räknas.
Fem andetag. Ett till. Ännu ett. Snart tio.
Hur många fler går det att hoppas på?
Kan hela systemet återstarta?
Ja, den här gången. Det är allt annat än självklart, snarare undantag när det händer så långt ifrån en akutavdelning.
Men det gick.
Helt otroligt, tänk att det gick.
Tänk vilka mänskliga resurser som plötsligt kunde rycka ut, tillsammans med den tekniska utrustning som utvecklats till livets tjänst. Att få se allt detta finnas, och sluta upp i ett välsmort maskineri, med andetagen i sitt centrum. Livspulsen.
Den tacksamheten är värd att återvända till när valtidens pennor vässas. Att komma ihåg vad vi bryr oss om allra mest. Och hur vi där, i de ömtåliga livstrådarna, är som mest jämlika. Vi kan köpa oss hjärtslag för en tid medan respiratorn för blodet runt i alla de celler som är vi. Men det är också allt som händer.
Livspulsen gör oss mänskliga.
När den inte längre finns, landar vi i den eviga existensens händer, ja, jag tror att den finns, att det är min Skapare – bortom politikens klåfingrighet. Det är också en insikt. Hur långt kan politiken sträcka sig? Vilka löften är egentligen redan från början omöjliga, eller … alltså … vi vill bara ha optimistiska målsättningar.
Ja, det kan vara bra. Bara vi inte förlorar det viktigaste.
Vi sitter tillsammans vid köksbordet, ännu en morgon. Vi vet inte hur många.
Bara att nu har vi varandra.
Lyssna till Här inför min Skapare
Åsa Hagberg