Fastnar för några rader i Stina Oscarssons långa recension av Lars Norens ”En dramatikers dagbok”(SvD 14 nov): ”Jag märker hur alla LN:s påhopp i mig väcker en humanistisk vrede. Alla som utsätts vill jag försvara. Det fungerar lite på samma sätt som när kritik mot Trump eller SD bara får deras popularitet att växa. För oavsett om det i grunden är någon man sympatiserar med eller ej, så känner man igen sig i att vara den som är utsatt.”
Medan Corona grasserar i vårt samhälle, och novembermörkret blir allt dystrare närmar sig i kyrkan – ovanpå allt detta – domssöndagen. Känslan är att behöva något helt annat; tröst, lindring, vad som helst utom just dom.
Egentligen är det precis tvärtom.
Dom, den som når förbi alla bleka ursäkter, men likaså ser alla goda viljor som ligger sårade i dikesrenen, som vet just vad som behövs för att borsta av sig självömkan och våga lyfta blicken. Befriad. Sedd. Förlåten. Upprättad.
En dom kan vara det bästa som händer oss.
Det är däremot aldrig drevet. Det obarmhärtiga, känslostyrda, och som med dagens hastiga flöde kan rusa med ljusets hastighet, tills man har hela världen emot sig. Vad hände egentligen? Jo … det var så att … en fjäder och en fjäder till … och absolut ett hönshus. Inte bara en höna? Nej, en hel hönsgård! Eller var det mycket värre redan från början, en undangömd massgrav, men så beskyddad och övertäckt att ingen ser mer än en benknota. Bara en benknota? Ja, bara en benknota. Men det är väl inte så farligt …?
Det finns ingen logik eller rättvisa i drevet.
Det är alltför lätt att manipulera, för den som känner dess mekanismer.
Först skaffa sig tillräckligt många vänner. Vi mot dom.
Sedan är det bara att starta drevet – mot sig själv. Provokationer är ett effektivt sätt att styra bort debatten från det sakliga, till det känslostyrda. ”Dom” som säger sig vara så mycket bättre, som menar sig vara de goda, hör bara vad ”dom” säger!
Ja … sympatierna fördjupas.
Den sakliga debatten görs omöjlig.
En massgrav kan glömmas bort medan bråket pågår om hönsgården.
Drevet vill jag gärna slippa.
Men domen välkomnar jag.
Ytterligare några rader ur Stina Oscarssons recension av Lars Norens bok: ”Det är trots allt ett liv han skildrat. Och ett sådant kan inte värderas. Handlingar kan vara fel eller rätt. Dem kan vi fördöma. Men människans värde förblir intakt. Så måste det vara. Om det så är det enda vi ska kämpa för att upprätthålla.”
Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi håller ut,
inte glömmer bort din sanning,
den som bär, när allt är slut.
Gud, du väntar oss i mörkret,
väntar att vi vågar be,
vågar tro det ännu dolda,
det som bara du kan se.
(Ur Gud du väntar oss, sön före domssöndagen – LYSSNA)
Åsa Hagberg