Åsa Hagberg

29 augusti, 2013 Våra stora hjärtan

Visst vill vi ha stora hjärtan?
Visst vill vi ha öppna famnar?
Som ung älskade jag idealbilden av mig själv där jag räckte till för alla. Jag beundrade människor med öppna hem där folk strömmade ut och in och alla kände sig välkomna. Man var familjehem för dem som hade svårigheter, men som blev hela och älskade i sitt nya hem. Jag funderade på adoption och kryssade efter vissa små övervägande ”ja” till att barnet kunde ha ett handikapp. Helt i enlighet med mitt ”stora-hjärta-ideal”.
Sedan blir det trots allt lite mer komplicerat.
När jag istället födde att barn med utvecklingsstörning och smärtsamt insåg att innerst inne var jag inte alls beredd. Självbilden både sprack och lappades ihop, mycket mer än jag trott. Och just att det berörde intelligensen … så högt värderad och betydelsefull i vårt samhälle. Jag skulle räcka till för att kompensera den begränsningen och kastade mig in i uppgiften.
Räcka till är svårare än vi tror.
Och det är inte lättare för samhället än det är för mig som individ. Därför att samhället byggs av oss individer och inte en obegränsad källa av resurser. Vi vet det, men så drabbas vi av våra stora hjärtan. Samhället MÅSTE göra något.
De tankarna fanns i mig när gårdagens ledare i Svd beskrev ”Dinosauriesyndromet”. Stora hjärtan och små hjärnor, det som ibland är så viktigt och som kan vara förlösande i de små sammanhangen, men som aldrig kan lösa världsproblemen. Lika lite som stora hjärnor utan hjärtan.
I ledaren var frågan Syrienkriget. Ett inferno som nästan hela världen önskar ett slut på. Hur är svårigheten. Vem? Vem ska betala priset? Vad blir konsekvensen av si eller så?
På hemmaplan ser vi flyktingströmmen.
Nyligen lyssnade jag till den unga kvinna som engagerar hela sitt stora hjärta för att de ska känna sig hemma och välkomna i det land de flytt till. Men … mängden är en svårighet. Särskilt om ”samhället” ska stå för allt, det utskällda migrationsverket som trots allt är den som gör något och försöker skapa organisation i kaos. Denna unga eldsjäl som aldrig i sitt liv skulle ge ett uns av sympati till främlingsfientlighet kunde ändå tala om hur vi måste räcka till. Som lärt sig att väldigt billigt är bättre än gratis, vilket skapar en passivitetskultur och lätt kan missbrukas. Att inte tro att kvantitet är enda måttet på vår duktighet. Och då måste vi hjälpas åt.
Som gymnasisterna på barn och ungdom som valde att lägga sitt specialarbete på flyktingförläggningen. Skapade lekar och aktiviteter i väntans trasiga tomrum.
Tänkte på det när jag i samma Svd läste om Erik Ullenhags utspel om hur de som tar emot många ska belönas ekonomiskt. Syftet är gott, att motivera ”dåliga” kommuner att öka sitt mottagande och få en jämnare fördelning över landet. Bara att hoppas att det fungerar, men jag är rädd att det på vissa håll kan missbrukas för politiska poäng. Titta så duktiga vi är, vi tar emot många. Att det sedan inte fungerar så bra … det vet man ju. Det är trots allt mindre dåligt än vad de flydde från.

Kommentera