Diakonins dag

Denna helg firar vi i våra kyrkor Diakonins dag. En söndag på året då den diakonala verksamheten till sist får träda fram vid altaret. Jag tror vi hade vunnit på om det var fler, och att möjligheten redan finns om vi vill.
Nu är jag själv inte vigd diakon.
Jag har slunkit in ”bakvägen” genom arbetslivserfarenheter som till sist förde mig i den riktningen. Diakoniassistent, deltid dessutom. Jag förespråkar det inte, knappast bidrar den titeln till att lyfta den diakonala vigningen … men nu befinner jag mig där och ser i underläge på ett urgammalt uppdrag jag själv blivit del av.
Medmänniskan.
Vi förs till det väldigt radikala centrum som beskriver vad kyrkans liv består av. Det som samtidigt ger oss hälften av det STORA SVARET på teodicéproblemet, och som gör att vi den här söndagen vrider oss en aning.
Om vi lyssnar.
Allt detta onda på jorden. Jag slår på TV:n och nyhetssändningarna sköljer över mig med blodiga kroppar. Samma bilder i tidningen omväxlande med små notiser om våldtäkter och misshandel. Jag låter mig avtrubbas för att orka leva, men ibland träffar det mig djupare. Om jag blir så illa berörd, hur står Gud ut? Hur går det ihop med den så frekvent omtalade KÄRLEKEN?
Diakonins dag säger inget om varför.
De fattiga finns och kommer alltid att finnas. Våldet finns, slaget som träffar kinden. Förtrycket likaså.
Men den svarar på HUR det ska bekämpas. Det svaret känns väldigt obekvämt. Det går inte förbi mig och lämnar mig vid sidan av som en betraktare medan Gud tar bort det onda. Tvärtom räknar det med mig.
Vänd andra kinden till.
Va? Som att ge upp och ge våldet en repris? Låta mig utnyttjas?
Vänd andra kinden till.
Nej. Det är ingen repris. Det första slaget var i våldets makt. Men det andra står under kärlekens makt. Om det alls inträffar – vem vill slå den som frivilligt vänder fram kinden? Vare sig rädsla eller hämnd lyser i blicken? Det blir plötsligt glasklart att ondskan inte rår på kärleken. Det som i så fall slår är en maktlös feghet.
Men jag är inte sådan. Jag skulle bli någotdera av just rädd och besegrad eller ilsken och hämndlysten. Det är min mänskliga natur. Hela programvaran därinne skulle behöva en rejäl utrensning och uppdatering.
Det är just det Jesus vill och kan göra.
Svaret på ”hur” landar i en bön.
Öppna mig för din kärlek, världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig. (SvPs 96)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *