Åsa Hagberg

22 december, 2019 De hade i alla fall en gran

Har dessa sista dagar före jul kommit att läsa igenom alla de skildringar som finns av min pappas bakgrund och släkt från den Västerbottniska fjällvärlden. Farfarsfar som var en osannolikt hjältemodig nybyggare som inte bara såg till sin egen familjs framtid, utan hela traktens – inklusive samerna. Det senare var långt ifrån självklart, då kulturkrocken och markstriderna annars var ett smärtsamt faktum på många platser. Och så farmor, denna vildvuxna, sällsynta blomma ur Stenmarkssläkten från andra sidan fjället, hon som egentligen aldrig lyckades passa in någonstans, mer än hos farfar, men genom alla motgångar vägrade ge upp sin livsdröm att skapa en skärva av paradiset på jorden.
Till sist fanns den.
Långt innan dess fanns den vinter då hon var nybliven änka, och i sviterna av allt slit, överansträngning och ett olyckligt fall tillbringade månader på sjukstugan 10 mil hemifrån. Barnen var ensamma hemma den julen, i midvintermörkret, pappa med sina 11 år på nacken var äldst, den yngste av de fyra var då bara 3 år. Men hur klarade de sig? Kunde de alls fira julen? På sådana frågor kunde farmor inte svara, som om hon kröp ihop och ville vända sig bort. Hur hemskt var det inte att lämna dem där uppe i huset, ensamma hemma, utanför själva byn. Men … jo, de hade i alla fall tagit in en gran. Insaltad fisk fanns det i en tunna. Kanske gick det ännu att mjölka lite vattnig mjölk av kon.
De överlevde alla.
Farmor var alls inget helgon, men ur den svåra nöden växte slutligen paradisskärvan fram. Detta kunde hennes gröna fingrar och sinne för hur späda plantor måste vårdas, där klimatet växlar mellan rytande snöstormar och överflödande midnattssol. En blomstrande trädgård, där det egentligen är omöjligt, men som allra vackrast.
Julen har alltid i sin grund handlat om tron på det omöjliga.
Om att himmelriket kan växa på jorden. I nöd och lust, men kanske allra tydligast i nöd. Som då Josef och Maria anländer till Betlehem, efter sin mödosamma färd. Tiden är inne för henne att föda, men de är utestängda. Det finns inte plats för dem. Att det blir ett stall är vårt evangelium, himmelriket kan växa på jorden, oavsett de yttre omständigheterna. Änglasången sjunger där det är som mörkast. Maria gömmer och begrundar allt detta i sitt hjärta medan tron på det omöjliga fördjupas i henne.
Där, inför det stallet vill jag höra ”O helga natt”, som allra starkast. Paradoxen träffar med full kraft, Gud med oss, så liten, så gränslöst stor. Så omöjlig, så verklig. Hela jorden kan se det.

Vill så önska en GOD JUL med den julsång jag skrivit till farmors minne. Maria Löfberg har tonsatt, och låter oss lyssna:

49 Blomsterhem vinterLOTTAS JULSÅNG

1. Den mörkaste natten som täcker vår jord
med skuggor som svartnande kol,
flyr undan för stjärnan där ovan i skyn
som spränger i svärtan sitt hål.
De klaraste röster med norrskenets klang
bär bud från sin himmelska sal
om frid över jorden och kärlek från Gud,
50 Lotta vid spisen Bertejaurejag lyssnar i skuggornas dal.

Du hemlösa lilla barn, hit kom du, ens utan en tråd
att skyla din späda kropp. Så kom du med himmelens nåd.

2. Så skälver den natten som gnistrar av ljus
och sjunger av änglarnas sång,
som vore det sommarens vackraste dag
med trösten i blomstrande fång.
Julikon 2Så storslaget rik är min Skapares prakt,
så liten och nära ändå
när Frälsarens föds i det enklaste stall
på bädden av ängsblom och strå.

Du hemlösa lilla barn, du vilar med djuren bredvid
i stjärnljusets klara sken. Så kom du med himmelens frid.

3. Nog finner jag stallet, där kon har sitt bås
i doften av ängsblom och halm,
som himmelens sal, när jag står där en stund
och nynnar helt stilla min psalm.

Åsa Hagberg
2019-12-22

Kommentera