Allt har sin tid.
Att skriva en text har sin tid. Julen har sin tid, påsken sin, och däremellan kommer fastan. Fastan har undsluppit kommersialiseringen då den inte går att sälja. Vem skulle sätta upp en reklamskylt ”Fira fastan! Avstå från inköp!”? Därför ligger vägen orörd att vandra in på, fortfarande sig lik när man väl är inne på den. Tid att omprioritera och fördjupas, tid för det heliga.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Psalmen har hunnit få drygt 100 år på nacken, men har lagt sig som en av dem som jag hoppas alltid kommer att slå an tonen. Vi gör vårt vägval, vi går in på Kärlekens väg och Mästaren går framför oss. Det är han som ska bära lidandet, vi ska bara följa det, inse Kärlekens orubbliga utgivelse till sista blodsdroppen.
Det är också denna tid jag påminns om Paul Nilsson. Någon som vet vem han är?
Det är han som skrev psalmtexten; Se, vi gå …
Jag skulle också kunna tänka på honom varje gång vi slår upp portarna till första advent och ett nytt kyrkoår: Sions dotter, lyft din panna … fröjda dig det är advent! Vi känner till den sången som Otto Olssons ”Advent”. Ja, Otto Olsson skrev musiken. Men vem skrev texten? Jo, Paul Nilsson, förstås. Paul Nilsson, hovpredikant och kyrkoherde i Västergötland i början på 1900-talet var en flitig psalmdiktare och inne på att det kanske var dags att förnya Wallins psalmbok, då hundra år gammal. Men han var före sin tid, och fick aldrig igenom sina förslag. Antagligen är det därför hans namn glidit in i den anonyma bakgrunden trots att han har några av kyrkans ”tungviktarsånger” i sin portfölj. Från sin himmel tror jag heller inte han bryr sig. Det måste sjunga som en glädje i hans himmelska hjärta att ha fått lov att plantera några texter i vår kyrkosångsskatt. Det räcker för allt.
Jag tror också att han kunnat stå ut med den varsamma bearbetning som gjorts av hans fastepsalm för att de mest omoderna orden skulle förnyas. Innehållet stod kvar, just så som han avsett.
Men tänk om … en helt hypotetisk tanke … tänk om någon den här fastan tänker att det känns lite obekvämt att sjunga om Jerusalem? Nu, när Trump godkänt staden som Israels huvudstad har den blivit politiskt hetstoff och det skulle kännas som om vi tar ställning i den debatten om vi sjunger om Jersualem. Men sången är ju fin och vi vill gärna ha den, så varför inte ändra lite? Gud finns för den delen på hela jorden, så vi kan göra den lite mer lokalt förankrad. Typ … Se, vi ska vandra till Ängelholm!
Nu är jag ganska säker på att det aldrig skulle ske, inte en psalm som hunnit förankra sig så djupt i traditionen och använts så frekvent. Men om Paul Nilsson skrivit sin text för ett par år sedan, om den precis börjat användas, då hade han fått se upp.
Vi lever i den stora frihetens tid. Yttrandefrihet, tryckfrihet, valfrihet …
Då måste man väl kunna ändra lite i en text?
Allt har sin tid. Ändrandet har sin, medan en text fortfarande flyter i samtalet med både musiker och förlag och kanske någon rådgivande röst man har i sin närhet. Ord vägs och väljs eller ratas, ord har sin färg och doft. Vissa ord kan lika gärna vara det ena som det andra, medan andra är som de bärande pelarna i ett bygge. De prövas och väljs med större noggrannhet.
Därför, när väl den processen är över, när en text finns tryckt i en utgiven produkt med copyrighten utskriven längst ner på bladet, då är ändrandets tid förbi.
Den som ändå skulle vilja ha en annan version är välkommen att kontakta upphovsmännen. Kanske det går att göra något? Frågan är i alla fall fri.
Men man är inte fri att ändra på egen hand. Välj då hellre en annan sång, det finns ju så många! Eller vi kanske kan skriva en helt ny? Välkommen att kontakta oss! Lova bara att inte ändra i texten, särskilt inte titeln. Det finns en anledning att den är som den är. Kanske en bärande pelare togs bort så att hela bygget rasade.
Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider.
(Paul Nilsson 1906)
