Lagens marionetter

Vi har hört om hur de som var tjänstemän under nazitiden i ett idogt arbete registrerade judar, funktionsnedsatta, romer, homosexuella och politiska fångar för insamling till koncentrationsläger – men trots att man visste vad som skedde där hänvisade till hur man ”bara följde order”. Det var deras jobb. Så var lagen skriven. Det var också sanktionerat från högsta ort, där en förmörkad Führer förde vansinnet till sin yttersta gräns. Ja, till och med barn infångades inför en systematisk förintelse.

Till sin yta finns en anstrykning av likhet med den nyhet som farit som en löpeld över vårt land, när Migrationsverkets handläggare, med hänvisning till lagen, når fram till att ensamt utvisa ett litet barn till ett land där ännu en våldsam förföljelse drabbat befolkningen.
Men där upphör likheten. Till och med de som själva varit med att stifta lagen invänder. Detta är orimligt! Detta är inte lagens syfte.

När blev vi lagens marionetter?
Hur kan lagen ta över så att detaljer överträffar syften? När ikläddes handläggare fru Justitias ögonbindel, där det slutligen bara finns ”ja” eller ”nej”, ”skyldig” eller ”oskyldig”, oavsett vem det är, utan personliga hänsyn? När handläggarens uppgift snarare är att hantera just detta, enskilda fall, personliga hänsyn? Att vara människa och inte en dator? De senare, där bara ettor och nollor räknas i systemet, och nollor under en lång räcka av år getts en oproportionerlig tyngd.
Som i en multiplikation, där allt som multipliceras med noll blir noll, oavsett hur stort tal det är.

När hände det?

Var det när Försäkringskassan gav sig den lagliga rätten att ”nolla” andning som grundläggande behov, så att föräldrar själva fick axla hela assistansansvaret dygnet runt?
Eller när myndigheten kunde anställa egna läkare, som i en omfattande utrednings sista veto, gavs rätten att finna en enda oprövad och hypotetisk arbetsmöjlighet som skäl för att nolla behovet av sjukersättning? Oavsett hur orimligt detta hypotetiska arbete var?
Eller när dessa hypotetiskt arbetslösa istället befann sig hos socialsekreterare … när började de allt mer undantagsbefriade tolkningarna och avslagen bli regel? Även i fall där de var uppenbart orimliga?
När blev sedan, allt fler orimliga avslag inom LSS, närmast en norm? Den lag vars syfte tydligt anges i §5: ”Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra.”

Hänvisningen att ”Vi följer bara lagen” är nu närmast ett mantra, även vidare upp i instanser för överklagan. Alltså den lag, där normen byggts upp att en enda nolla är nog för att utradera alla övriga skäl och behov. Där detaljen getts tyngd att tränga undan syftet.

Så … när blev vi lagens marionetter? Vem är du? Vem är jag?
Det som uppfattas som en plötsligt uppkommen händelse nu, när ytterligare en lag skärpts, har pågått under en längre tid, flera regeringar, regionstyrelser och kommunnämnder bort, inom alla de andra lagar som reglerar hur stöd fördelas.

Det är aldrig lätt. Behovet av att komma åt och strypa fusk och missbruk, kommer alltid vid generella åtstramningar att drabba de oskyldiga mest – de som inte har en aning om hur fusk går till, eller lider djupt av känslan att behandlas som brottsling bara för att det finns ett behov av stöd. Ja, att vara sedd.
Men en sak är i alla fall tydlig.
Särskilt synliggjord när barn drabbas.
Det är för enkelt att enbart hänvisa till ”Vi följer bara lagen”, när dess syften tappas bort.
Låt oss komma ihåg, att vi är människor och inte marionetter.
Tillåta våra ögon, redan från början, att se vad som är rimligt.

I det mänskliga finner vi varann,
du och jag, tillsammans här på jorden.

Lyssna till sången I det mänskliga.

Åsa Hagberg