Vad ska vi med liturgi till? Frågan har aktualiserats i samband med det nya handboksförslaget. Jag läser i Kt om hur man skriver och använder egna böner i väntan på den nya handboken. När den till sist är färdig kommer den sannolikt ha sällskap av en uppsjö av sådana alternativa böner om vi bara söker något som är enklare.
Jag skulle vilja jämföra med frågan varför vi alltmer väljer en ikonbild och inte en ”vanlig” bild. Varför detta stiliserade, symboliska måleri med givna regler hur tex färger ska användas istället för fri, naturlig konst? Vi kunde tex ersätta en ikonbild på Jesus och Maria vid dopfunten med en ljus akvarell av lekande barn i Guds fria skapelse. Den skulle vara mer lättförståelig och verklighetsnära, alla kan se vad det är. Ja, Gud ser vi inte, men alla vet ju … liksom.
Här vilar en del av svaret till varför vi alltmer väljer ikonen. Den ger en bild av det osynliga. Med sitt symboliska måleri skapas en fördjupande igenkänningsfaktor från kyrka till kyrka, från århundrade till århundrade. Vi lär oss tidigt vem det är, redan som barn ser vi att Jesus blivit människa, precis som vi, evigt mitt ibland oss med sin Gudomliga blick vänd till oss.
Ikonens språk är annorlunda, men det är inte svårt.
När vi börjat se den vägen när det gäller bilden, är det då inte ganska märkligt att vi fortfarande gör precis tvärtom när det gäller språket?
Är det vad vi egentligen vill ha? En liturgi som mest bara är en gudstjänstordning med färdigskrivna böner som är så ”vanliga” som möjligt, med våra vardagsord så långt det går så att i princip vem som helst av oss kunnat skriva dem på egen hand? Då blir visserligen ordförrådet för Gud väldigt begränsat så att det mest handlar om oss själva, men alla vet ju … liksom. Eller vill vi ha ett språk för det osägliga där Gud kan ge sig till känna? Och då räcker förstås orden inte till, utan hör ihop med musik (ja, gärna mer utrymme för musikernas medverkan!) och handlingar så att detta tillsammans skapar och öppnar för det Gudsmöte vi längtar efter.
Ja, det blir annorlunda än det vardagliga, det blir bibelnära, det blir heligt, det blir berörande, men det behöver inte vara svårt. Det handlar mer om att lita på att Gud själv kan förklara sig och lämna utrymme för det. Vi kan prata oss sprickfärdiga om Guds närvaro och mysterium, men det är aldrig våra ord som skapar detta. Bara Gud själv.
Jag vet att jag inte är ensam om att mena att ”enkelhet” inte ensamt kan vara ledstjärna för en ny handbok. Låt oss hellre kalla det Gudomlig enkelhet.
Åsa Hagberg
Författare, psalmförfattare & AF-stipendiat