Hur många vet vad FHM betyder? Skulle tro att det stora flertalet lärt sig FolkHälsoMyndigheten vid det här läget.
Men vad är SMER? När jag för några dagar sedan deltog i ett webbinarium arrangerat av SMER fick jag just den frågan. Statens Medicinsk Etiska Råd, de alltför osynliga i bakgrunden och värdegrunden. När det inte bara handlar om ATT så här ska vi göra, utan VARFÖR.
En av de faktorer som ingår i varje kris är att bristerna avslöjas. Det är tydligt att det finns brister i vår värdegrund, när direktiv från FHM och prioriteringstolkningar kunde leda till att äldre lämnades utan intensivvård, även i sådana fall där det hade funnits plats, och där vården hade kunnat rädda liv.
Detta är känt.
Detta har nått ut som ett rop från anhöriga som mist en älskad förälder eller närstående.
Webbinariet lyfte den frågan, men fokuserade i just detta fall mer på andra grupper vars rop haft svårare att nå ut. De tysta, de sällsynta, de som plötsligt förlorade rätten till sitt eget liv.
En person med funktionsnedsättning kunde i ett enda nu tas ifrån allt.
Den Dagliga Verksamheten stängdes. Besökförbud (100 %) infördes på gruppbostaden, förutom att man inte fick vistas någon annanstans än i sin egen lägenhet när gemensamhetsutrymmet stängdes. Alla fritidsaktiviteter ställdes in. För den som har intellektuell funktionsnedsättning blir det obegripligt, när det heller inte finns någon information tillgänglig på ett språk som man förstår. Heller inte går att komma ihåg nästa morgon man vaknar upp och sitter isolerad i sitt rum med bara TV:n. Eller nästa morgon. Eller nästa vecka. Eller månad.
Den fängelselika totalisoleringen motiverades med att ”rädda liv”.
På andra platser måste det ha varit så att man inte brydde sig om att ”rädda liv”. Eller hur ska det tolkas att man i min kommun fortsatte att ha Dagliga Verksamheten öppen så att sonen kunde komma dit? Vid närmare granskning framkom hur man tänkt igenom allt, hur han hämtades i verksamhetens egen bil istället för färdtjänst, med munskyddet på. Hur man delade upp grupper så att han mer eller mindre har arbetat enskilt med en personal (med visir), där allt desinficeras regelbundet och händer spritas.
Brydde vi oss heller inte om den livräddande faktorn, när jag tilläts besöka honom? Även det talade vi igenom noga, hur det till 99 % kunde ske utomhus, i andra fall med hållna avstånd, munskydd etc.
Etik hanterar den svåra balansgången när olika värden ställs mot varandra. Då är det aldrig självklart att det ena alltid är rätt, utan om det är sant att alla människor är lika mycket värda, då måste vi också kunna hantera människors olika behov, se dem och respektera dem.
Visst ökar risken för smittspridning en liten bråkdel så fort någon går utanför sin dörr, men den fängelselika isolering som skapats i vissa fall, utan att man gavs möjlighet att förstå varför, eller alls påverka hur den skulle genomlidas, är så människoovärdig att den inte kan vara ett alternativ med värdegrunden i behållning.
Även Suicide Zero, ingick bland deltagarna i webbinariet. En viktig aspekt lyftes. Just nu, medan krisen pågår som värst, ökar sällan självmorden, eftersom alla människor mer eller mindre dras med en dränerad livstillvaro. Det är när det börjar lätta, när de som har kvar sin själsliga hälsa, kan resa sig igen och återvända till livet, som det dåliga måendet blir outhärdligt. Man orkar inte resa sig och ingen har tid att se det, för nu ska allt bli som vanligt igen, nu har tiden kommit att må bra. Man orkar inte ropa. Man är tyst.
För mig hör detta ihop med debatten om det rop som kommit från kyrkor om att få lov att lätta på restriktioner, om detta är ”omsorg” eller ”ansvarslös smittspridning”. Gott eller ont, svart eller vitt.
Det som fick mig att skriva under är två saker:
Dels erfarenheten en kylig vinterdag att ha stått utanför Lunds väldiga domkyrka och frusit i en lång kö, eftersom maxantalet åtta redan var uppnått. Jag har varit i kyrkan förut, visste hur stor den är, hur många sidorum som finns, inklusive kryptan under kyrkan, åtta personer skulle kunna gå vilse där inne och knappt se varandra. Strax innan hade jag varit i en butik och handlat. Det var före den senaste pandemilagen, men även med densamma hade det säkert kunnat vara 25 personer där inne, jag var ensam med munskyddet på.
För mig vore det definitivt omsorg om ett andligt behov att finna en möjlighet att några fler av de som frös utanför porten kunde tillåtas att komma in en stund i den stora domen, utan att det skulle handla om ansvarslöshet eller smittspridning.
Det andra skälet är just att människor är olika.
Det är en lyx att kunna säga att vi kan nöja oss med det vi ser digitalt, det är jobbigt, men vi klarar det. Vilka ”vi”? ”Vi” som är så trygga i vår tro, och … som oftast lite då och då är med i någon av inspelningarna, och har vårt andliga kontaktnät via zoom, kanske till och med ser varandra då och då. Eller ”vi” som kämpar med ett växande hål? Som stirrar på skärmen (om vi har någon) och nästan blir mer ledsen av att vara en andlig konsument av en produkt i cybervärlden, men aldrig själv vara en deltagare i gemenskapen. Som går mer och mer sönder i det privatreligiösas instängdhet.
När allt blir som vanligt igen kan man inte bara komma tillbaka. Det som skadats gör fortfarande ont.
Jag ser det som omsorg, att hitta den väg som är så säker det bara går. Inte det vanliga, som om ingen pandemi finns, men en öppnad hand som ger sin välsignelse – om än på avstånd.
Inte för de ropande och bråkande, de klarar sig nog.
Men för de tysta, utan röst.
LYSSNA till ”Att få komma till ditt altare”.
Åsa Hagberg