Som en nystart efter semestern kommer så Diakonins månad september med Diakonins dag som utgångspunkt. Säkert finns redan många goda initiativ förberedda, andra vi önskar att vi kunde och räckte till för. Vad ska kyrkan göra och inte göra? Jag vill gärna på nytt plocka upp den brandfackla som blossade i maj, då församlingen i Alvesta lyfte situationen för personer med omfattande funktionsnedsättningar. För flertalet är detta en fråga som sedan går att sätta inom parentes igen, tills vi har bättre tid, tills en ändlös utredning kring LSS-lagen om denna grupps rättigheter slutligen är i mål, tills den känns mindre komplicerad och omfattande …
Låt oss för en stund lämna kravet i vad vi kan ”göra för …” och stanna upp i den underbara möjligheten som börjar i en annan fråga. Vad ÄR kyrkan? Något så hisnande otroligt som nådens och Gudsrikets förvaltare och Kristi kropp. Nåden, störst och som mest synlig där vi tar emot den som ett barn. Jesus ger heller ingen annan väg ens för de duktigaste bland oss, så att ingen av oss har något att berömma sig av. Detta blir aldrig så starkt påtagligt som när jag tar emot den tillsammans med dem som alltid, under hela sitt liv, är som barn. Vi är ett med varandra och Himmelriket är nära och tillgängligt utan några hinder alls.
Samma nåd för alla.
Likaså ”… är vi … en och samma kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Att se varandra som Kristi kropp tillsammans förändrar också något i grunden. Det är inte en grupp utanför oss själva som det är synd om. Det är en lem som lider, vilket berör hela den kropp man är tillhörig i. Som med Pauli ord också är de mest ömtåliga, men minst lika behövda för att undvika splittring i resten av kroppen.
Låt detta beröra oss.
Låt oss våga ta in lidandet i att uppleva sig övergivna och bortglömda av alla som tror att det går att vänta, som om grundläggande behov kan pausa några timmar på timmar på timmar på dagar, veckor, månader, år … bara för att Försäkringskassan snärjt in sig i detaljer av en lag där ramverket borde vara glasklart, där de som råder över lagar säger sig vilja göra allt för att ställa tillrätta men samtidigt tillåter tiden att gå utan åtgärder, så länge att insatser fortsätter att sjunka till ett minimum av snålhet, normaliserade till ett nytt utgångsläge som är präglat av institutionellt tänkande, i tron att det är billigare. Den egna personligheten raderas ut där man blir föst i flock under samhällets motvilliga förvaltare. I detta finns alltid goda exempel, personal som är änglar och skapar oaser för de lyckligt lottade, men den som saknar språk, ord och röst som uttrycksförmåga är helt utlämnad i andras händer och ges så gott som aldrig möjlighet att välja.
Lemmar i Kristi kropp, som får ordet ”Kostnad” inbränt över ett liv som fråntas chansen att blomma bland andra, föraktet för svaghet lämnas att gro ostört, människovärdet sjunker och att aldrig födas blir en enkel lösning.
Lemmar i Kristi kropp, som är så mycket mer, som tillför oss nådens realitet i kött och blod och kärlekens nödvändighet.
Om vi inte vet vad vi kan göra är en god början att vara kyrka, våga lära känna och inbjuda till det som redan finns. Därifrån väcks görandets drivkraft. I varje församling finns någon som redan har nätverket, anställd, frivillig eller aktiv i gudstjänster och verksamhet, som redan vet ganska mycket vad det handlar om, som kan delge och berätta. Annars finns organisationer som RBU, FUB mfl. med lokalföreningar spridda över landet. V 39 under Diakonins månad har tex. även FUB sin aktivistvecka – kanske en möjlighet till samverkan?
Ropet kommer från en rörelse som i stort sett alltid får tala i egen sak. Uttalandet från kyrkan på biskopsnivå är fortfarande efterlängtat. Utgångspunkten finns, om inte förr, i ”Medmänsklighetens dag” på vårt kyrkoår.
Himmelriket är nära. Nådens tid är inne. Nu.
Lyssna till rösten som ropar i öknen.
Åsa Hagberg
Johannes mamma,
Författare, psalmist & föreläsare
Diakoniassistent i Förslöv-Grevie
Publicerad i Kyrkans Tidning 21/8 2019
Det barn vi fick
Föreläsningar i ämnet