Kanske du har rest i jul, en tid då många i alla fall till det yttre är som Josef och Maria och far iväg ”var och en till sin stad” där släkten fortfarande är hemma. Eller en resa till solen. Eller, för oss som saknar den, till snön.
Eller har du kanske gjort en märklig resa.
Det räcker att ta sig till en kyrka, någon av alla våra högtidsdagar, öppna psalmboken och sjunga med. Många skulle säkert hålla med om att det finns en känslomässig resa som hittar långt ner i minnena. Julstämning, fuktigt ylle och brinnande stearinljus, bilden av ett stall och sjungande änglar i den mäktiga, heliga natten, allt blandas och väcker en rörelse som gör sången till så mycket mer än bara en sång.
Men det finns fler resor att göra, om vi bara börjar spana.
Det är en resa i tiden. Varje gudstjänst har vi, utan att egentligen tänka på det, förts genom flera århundraden. Oftast bara de sista från reformationen och framåt, tider som alla präglats av sin historia, men ibland besöker vi tiderna dessförinnan med hymner vars ursprung klingade på latin under klostervalven, kanske så långt tillbaka som 300-talet. Den tiden är som att känna på vårt ursprungs rötter, då när kyrkan bara var en enda och började spridas över jorden.
Ja, det blir också en resa, runt i vår värld. Dessa tidiga psalmer för oss till Italien, eller kanske södra Frankrike. Sedan tar Tyskland över, innan vår svenska psalmdiktning börjar få fart i vår allra första officiella psalmbok 1695. Under 1700-1800-talet nås vi mer och mer av engelska tongångar, och följande sekelskifte hämtas hymner och väckelsepsalmer från Amerika. Våra grannländer finns förstås också med, och efter hand allt fler länder i vår nutida, globala verklighet.
Alla dessa århundraden, alla dessa länder.
I en och samma, ännu levande bok.
Men det finns ännu en resa att göra som jag upptäckte på allvar först under de år jag tillsammans med Stefan Jämtbäck arbetade med hela kyrkoårets psalmer Och himlen rör vid jorden, sådant man inte ser om man bara besöker en gudstjänst då och en annan då. Jag träffades av hur allt hänger samman, hur söndagarna radar upp sig som kapitel i en lång berättelse, även under sådana perioder när det bara heter ”… 14 sön e Tref, 15 sön e Tref, 16 sön …”
Det var då jag började med ”Psalmresor”, att vid ett tillfälle plocka ut ett avsnitt av kyrkoåret, sjunga sig igenom det och få en översikt som kanske annars går förbi. Särskilt intressant är det förstås under de tider då berättelsen är tydlig. Att steg för steg sjunga sig igenom hela fastan och påsken kan bli en stark upplevelse. Likaså julen. En sådan resa får jag strax göra på ett äldreboende, och då är det klart att det gamla välkända får lov att dominera när vi börjar med att smyga in i den stilla julnatten, skynda ut på fältet för att lyssna till änglarnas Gloria, sedan återvända i den glimmande gryningen och hälsa morgonstunden innan vi hastigt flyr över fälten undan Herodes soldater. Gossen får ett namn, Jesus, och lyser frid över det nya året, stjärnan går på himlen och äntligen når de tre vise fram. Slutligen följer vi med till templet, de två åldringarna sluter barnet i sin famn, det ljus som ännu lyser på jorden. Vi får gå hem i frid.