En bild säger mer än tusen ord.
En bild kan inte ljuga.
Så lyder två av de uttryck som belyser bildens betydelse. Hur starkt den talar till oss, varför de som arbetar med reklam kan lägga timmar av möda på att få en bild precis rakt in i det budskap man vill förmedla. Intrycket blir så mycket mer omedelbart, att det kritiska tänkandet inte hinner agera förrän i efterhand, när ett första spår redan hunnit etsas in.
Särskilt om det upprepas, upprepas …
Det får väl sägas vara tur att Donald Trump inte gett sig till att även använda bildspråket, utan stannat vid att pumpa ut rader av ord. Han, som långt ifrån är den förste att använda lögner och halvsanningar som verktyg, men som gett detta sitt nutida ansikte då det varit en öppen show inför hela världen.
JAG ÄR sanningen.
JAG skapar den genom mina ord.
Vilken berusande makt, att vara så som Gud.
Samma kväll som nyheten om stormningen av kongressen spreds över världen, bjöd TV:n på en oväntad fördjupning och bakgrund, när filmen ”12 Years a Slave” lägligt fanns i tablån. En stark film, byggd på verkliga händelser (rekommenderas), ur den mylla som fortfarande innehåller rastänkandets invasiva ogräs.
Tänjandet av Guds Sanning med Bibeln i hand.
Hur man ger sig friheten att böja texten i sin egen riktning, så att den säger det som man vill att den säger. Först tolkningen att ”herre” inkluderar hela den vita rasen med plantageägarna i toppen, sedan rätten att justera texten en aning. Slavarna kan ändå inte läsa, låt dem vara okunniga om vad det egentligen står.
Det ger också en förståelse varför den motsatta riktningen vuxit sig så stark. Den som uttrycker sig i ”Vi gillar olika”, inklusivitet och mänsklig mångfald. Att få motverka en avart med dess motsats, inte minst med Bibeln i hand. Detta fanns också tydligt uttalat när jag lyssnade till introduktionen av den nya barnbibeln ”Barnens bästa bibel”. Förutom att utgå från grundtexten, snarare än översättningar, finns ett övergripande mål att med illustrationerna uttrycka vår nutida insikt om mångfald.
Hur klarar vi den balansgången?
Barn som läser sin första Bibel, som inte vet vad som egentligen står, och ska ges det första intrycket. Hur undviker vi (om än välvilligt), just det vi säger oss vilja undvika, att liksom … justera en aning, så att Gud säger det vi vill?
Jag återkommer till den.
TID och RUM måste alltid samverka med sin berättelse, om vi ska beröras på allvar – eller hur?
Tv-serien ”Vår tid är nu” hade inte detta bara i sin titel, utan man hade lagt ner ett styvt arbete på att ge uttryck åt händelserna i den tidsmiljö där de utspelar sig. Och vi har älskat den, särskilt alla som kan ha egna minnen av 40-50-60-talets dramatiska utveckling i efterkrigstidens Sverige. Hur man tilltalade varandra, hur man klädde sig … lagar och outtalade regler. Hur de tre generationernas kvinnor Helga – Nina – Kristina alla upplevde relationsproblem, men där TIDEN var den avgörande faktorn för hur olika de ändå utföll.
ICA:s reklamfilm v 48 ”Priser från förr” har ett lika lyckat koncept när vi följer samma scen i olika årtionden ända ner till de ”rekorderliga priserna” i en svart-vit miljö med julbocken i hörnet och stumfilmspianomusik. En tidsresa över decennier i bara några snabba klipp.
Själv drabbades jag kring millennieskiftet, då jag hade ett färdigt bokmanus ur den miljö som fascinerat mig efter att ha lyssnat till generationen över mig; skånsk lågkyrklig landsbygd på 50-talet. Det hade varit en ganska omfattande research, trots att jag geografiskt var på rätt plats. När intresset var ljumt och tidningars kultursidor lyfte ropet efter samtidslitteratur och unga författare, kunde jag inte gärna sänka min egen ålder … men varför inte flytta berättelsen till nutid?
Jo, men … det gick naturligtvis inte.
En berättelse kan inte göra en tidsresa, utan att genomgå så omfattande förändringar att det till slut är en annan historia.
Så till Bibeln.
En fantastisk, levande bok, med ett evigt tilltal, så att jag kan läsa den i nutid och märka hur orden lyfter från sidorna och går rakt in i mig. Där, i den versen, finns mitt liv. I den bönen formuleras det jag också vill be, utan att jag egentligen behöver ändra något alls.
Men de berättelser som återges är inte enbart eviga. Somliga av dem är profetsyner och liknelser som går vid sidan av tiden, och måste läsas på det sättet. Men andra återger mer eller mindre tidsbundna skeenden på fysisk jord som är trakten kring Jordan och de två sjöar mellan vilka den flyter. De följer ett specifikt folk som har Abraham som anfader och Sara som anmoder, så att Isak är det löftesbärande barnet. Ett folk som inte syns vara utvalt för sin överlägsna godhet, utan snarare sin utvalda men förlorade – återfunna … förlorade – återfunna … överlåtelse till Skriftens ord och Guds förbund. En tradition som hunnit växa in i generna, in i att uppfylla vardagslivets rytm och högtidens jubelsång.
Utan att jag här vill utveckla berättelsernas exakthet i muntlig tradition och sedan skrift, eller hur de ska läsas rent konkret, är ändå tid och rum starkt närvarande faktorer, om påverkar berättelserna innehåll.
”När tiden var inne …” är en återkommande sentens.
Något av detta blev påtagligt när jag 2017 reste till ”Det heliga landet” och fick möjlighet att besöka några av alla de platser som återges i Bibelns berättelser. Tiden har satt djupa spår. Ursprungliga byggnader har raserats och ersatts av kyrkor och helgedomar för att beskydda dem, uppmärksamma dem och hålla dem öppna för pilgrimers besök. En kyrkorikedom som samlever i en bräcklig frid.
Men min nutid är fjärran och osynlig. Varken min västerländska kultur eller min svenska kyrkomiljö. Jo, den finns någonstans i ytterkanten av periferin. Mina självklarheter behövde omprövas om jag skulle kunna ta till mig av all den symbolik som ville leda mig in i heliga möten, och inte bara rusa genom allt som en turist. Allra starkast berördes jag i den lilla St Markuskyrkan när den närmast tandlösa, syriska kvinnan som vaktade kyrkan, sjöng för oss Vår Fader på grundspråket arameiska. Som om hon tog mig vid handen och ledde mig baklänges i tiden.
Även den research som föregick boken ”Maria, en livsberättelse” blev en större brottning än jag föreställt mig. Det var så mycket ur min tillvaro, som jag måste vara beredd att ompröva om jag ville försöka förstå Marias livsmiljö. Somligt av det jag hört och hört och hört … men som faktiskt inte stod någonstans, det var bara så vi brukade säga. Inte minst, att lämna vår romantiska äktenskapssyn och komma till den tid och kultur där äktenskapet med nödvändighet var en del av det enda sociala skyddsnät som fanns, och ingick i det regelverk som gjorde att man visste vem som skulle ärva vem, och ta ansvar för vad. Som också låg bakom att både Profeter och Jesus själv återkommande lyfte situationen för änkor och faderlösa, de som hamnat utanför ramen. En form av hederskultur, men inte så som vi är vana vid att den återges med mörka rubriker av familjemord och förtryckande kontroll, inte minst av unga kvinnor. Den svärtan skymde min blick, innan jag möttes av Bibelns Rut och Boas, en varmt kärleksfull berättelse av ett väldigt arrangerat äktenskap för släktens skull.
Delvis finns det också in i vår tid. I SvD 3/1 beskriver Margit Silberstein sina föräldrars arrangerade äktenskap, vilket samtidigt innehöll deras eget medgivande och mycket kärlek.
Det var till sist befriande, att kunna släppa synen på den förtryckande traditionen och se hur det då, som nu, handlar om insidan. Om bruk eller missbruk. Josef kunde framträda som en osedvanligt mogen och kärleksfull man, som efter sin nattliga trosbrottning, kunde klara att gå in i rollen som ”Mannen i bakgrunden”, samtidigt den trygga garant som skyddade den unga, havande kvinnan från att stötas ut, och dömas av sin kontexts ”rättfärdiga”.
Så är jag framme vid ”Barnens bästa bibel”, och inte förvånande är det bilderna som väcker den största uppmärksamheten. Utan att ha själva boken har jag kunnat se flera av dem, i olika artiklar och sökningar på nätet. Marcus-Gunnar Pettersson har verkligen en förmåga att måla fram levande, sprudlande, färgrika illustrationer. Skulle jag själv skriva en barnbok, vore han en av de första att kontakta.
Det känns nästan synd att alls ha någon invändning.
Men det övergripande målet om mångfald och nytänkande som delas med författaren biskop Sören Dalevi, är med Marcus-Gunnars egna ord en svår balansgång. Ibland är det genialiskt lyckat, som när Herodes här förföljer den heliga familjen och det mitt i hären syns stridande soldater ur vår egen tid. Som om evighetsridån drar undan en glipa och vi kan känna igen de övergrepp som sker i varje tid, när Makten är hotad.
Andra gånger blir tidsglappet mellan det som berättelsen beskriver och det som bilden visar så stort att kopplingen faller. Kanske det mest är jag som tycker att det är synd att Josef är en ung, hipp tonårskille, så att min nyvunna erfarenhet av ”Vid den tiden” (som Lukas verkligen bemödat sig om att fastställa i julevangeliet) skyms. Eller inte. Bilden sprids mycket, sätter sina spår.
Störst problem får en bild som sägs visa de 12 apostlarna, ett tydligt exempel på att Mångfald är Ordet, med väldigt skiftande karaktärsuttryck, hårfärg, hudfärg, klädsel och andra yttre attribut.
Men om jag läser evangelierna finns ingen sådan mångfald alls, i den bemärkelsen.
Snarare väljer Jesus med påfallande stor enfald.
Alldeles för många galiléer, och hur många av dem är inte fiskare? Dessutom, två brödrapar, och värst av allt … de tre närmast Jesus är samtliga hämtade ur denna brödragrupp!
Hur tänkte Jesus egentligen? Gillar han inte olika?
Men TIDEN befinner sig ju fortfarande i det gamla förbundet. Vi är inte där ännu, när vi alla är ett i Kristus. Illustrationen tar ut framtiden i förskott … och då uppstår andra problem. Varför inga kvinnor? Varför ingen med kinesiskt utseende? Ingen same? Ingen som sitter i rullstol eller har Downs syndrom? Om vi ska identifiera oss utifrån den yttre olikhet vi ser, då kommer en sådan bild sannolikt att handla mest om vilka som inte är med. Ska jag, som kvinna, känna mig kränkt över att jag inte syns?
Det hade gått att återge berättelsen med bara de glipor av evighet som gör den så spännande, som i exempelvis flykten till Egypten. Att sedan kunna bläddra fram ett antal sidor till efter att det nya förbundet börjar bära sin frukt, hur det leder till en ny lärjungaskara som man tidigare inte kunnat föreställa sig.
Men oavsett allt, identifikationen börjar, och finner oss från insidan.
Jag kan känna igen mig i Petrus när han fegar ur på Överstprästens gård och inte vågar erkänna att han är en av apostlarna. Det är mänskligt. Jag kunde också ha gjort det. Antagligen även i Judas, som jag tror börjar känna sig mer och mer udda bland alla galiléer, bli mer och mer skräckslagen och frustrerad utifrån vad hans tidigare vänner säger honom, tills han ser sig nödd och tvungen att förråda Jesus innan något ännu värre händer …
Ja, vi behöver ta barnen på allvar och inte undvika det svåra.
Men vi behöver aldrig justera Guds sanning, oavsett anledning, den är underbar som den är. Där, och bara där, öppnar sig höjden och djupet, så att vi förstår vad Gud menar med bredd.
Sanningen vinner i längden.
Det har ju faktiskt Donald Trump (omvänt) lärt oss.
Åsa Hagberg