Ett faktum med influensa, förutom feber, huvudvärk och en ensidig diet av äppelskivor och … tja, kanske lite äppelskivor med te som smakar illa, är hur TIDEN förändras. Helt plötsligt finns timmar att ligga i en soffa och slötitta på dåliga TV-program. Det var så jag hamnade i rymdserien Orville, och ett avsnitt som kändes som en ruggig liknelse av vår tillvaro. Planeten man besökte hade ett system där alla invånare bar en bricka med en röd nedåtpil och en grön uppåtpil. Med denna blev man gillad eller dissad, antingen omedelbart i ett direkt möte där någon tryckte på brickan, eller via ett digitalt nätverk där man via filmsekvenser och kommentarer bestämde sig för att gilla eller dissa någon. Självklart fick detta konsekvenser. Många gröna poäng gav företräde i samhället, medan de röda innebar uteslutning från sociala sammanhang. Detta var också landets domstol. En (enligt poängen) grov handling innebar en form av TV-sänd rättegång där tittarna skulle avgöra personens öde. En miljon röda poäng innebar ”korrigering”, alltså en form av hjärntvätt och lobotomi som utraderade all personlighet. Inte så förvånande, är det inte sanningen som är mest avgörande, utan hur väl man lyckades tala för sin sak och skapa känslor hos sina röstare – liksom vilka kommentarer som dominerade i flödet. Det individuella valet följer gärna mobben.
Som sagt, ruggigt.
Om vi bortser från det sista straffet, är det lätt att känna igen vår digitala verklighet och domstol.
Den som gillar och dissar.
Bekräftar och näthatar.
Den som gör oss till hjältar eller skurkar, onda eller goda.
Att veta vad som faktiskt är sanning är svårt, ändå får ”avslöjanden” stor betydelse och spridning. Det räcker räcker heller inte att göra en god handling, den måste utlysas så att alla ser den. Inte minst vad gäller klimatet.
Jag tänker på min gamla faster som vuxit upp i fjällvärlden och tagit sig igenom barndomsår av djup fattigdom. Ett besök hos henne gav starka intryck av hur den är som tar vara på precis ALLT. Inte en smula mat slängdes. Allt i den lilla trädgården som gick att äta skördades, övrigt sorterades i kompost. När hon plockat luftlöken använde hon inte bara de långa skaften utan pillade tålmodigt med skalen i de små topplökarna. När hon kokade sitt kaffe på spisen stängde hon antingen av plattan i förväg, eller drog över sin vattenfyllda kastrull för att ta vara på eftervärmen. Det blev diskvatten. Kaffesumpen förenades självklart med den övriga komposten. I hennes lilla torp var kretsloppet påtagligt. Men hon, som aldrig skulle köpa färdigriven ost i en liten påse, eller hämta sin färdigförpackade frukost och pappersmuggskaffe med plastlock på SevenEleven är inte en av klimathjältarna. Hon hann aldrig torgföra sin insats, innan hon lämnade jordelivet.
För dem som tillhör kyrkan finns ett slående exempel angående fastan. Fariséerna och de skriftlärda hade för vana att med sin klädsel och sitt uppförande närmast teatralt visa hur mycket de fastade. För detta fick de en skarp tillrättavisning. Det gjorde fastan meningslös. Men också kyrkan följer trenden att berätta om vad hon gör. Det Twittras och delas. Vi klimatkompenserar si och så här mycket. Vi är den helvegetariska församlingen.
Det är inget fel med satsningarna, men vad gör det så viktigt att berätta?
För att inspirerar andra till samma sak?
Samma anledning som jag tror de flesta influensers och delare vill lyfta fram. Det är en bra anledning.
Vi ska bara vara vaksamma över att de andra anledningarna också finns, de som får glorian att halka på sned och som gör att effekten kan bli den motsatta.
Driften att få tillhöra de goda.
Suget efter bekräftelse.
Belöningssystemet som triggas av att få vara lite (gärna mycket!) bättre än alla andra.
Det som föder förakt för ”de andra”. Skuldbelägger.
Och så kan domstolen börja.
Åsa Hagberg
2018-12-30