Åsa Hagberg

7 december, 2013 Hjältekraft

En av vår tids hjälteikoner är död.
Nelson Mandela. Jag läser hyllningar världen över och delar dem. Utan honom hade historien sett annorlunda ut. De strider som föregick hans presidentstyre hade kunnat eskalera till vad som helst annat. Något som är mer likt vad vi läser om från andra länder i ett systemskifte. Hämnd. Maktkamp. Inbördeskrig. Blod.
Nelson Mandelas ansikte är varmt och ljust. Skiljer ut honom från andra ledare.
Men jag läser också en artikel som är annorlunda. Den vittnar om en svårbeskrivlig människa med närmast motstridiga egenskaper:
SvD: Medkänsla
I sin ungdom, innan han fängslades, var han med och startade ANC:s väpnade kamp. Han var både den omhändertagande varma utstrålningen och den eldfängde, agiterande revolutionären, orubblig i sina principer. Starka krafter i samma människa.
Samma källa.
Intressant.
Värt att fundera över.
Varför har vi så få hjältar?
Därför att det är så oerhört svårt att kombinera dessa sidor.
Tycker vi om bilden av oss själva som de varma, omhändertagande kan det vara lockande att böja sig, rubba sina principer här och där för att undvika konflikt. ”De menar nog väl och är goda innerst inne …”
Tycker vi om bilden av oss själva som eldfängda revolutionärer kan vi inte bry oss om vad andra tycker, ingen idé att lyssna på idioterna, kör över dem!
Nelson Mandela blev den hjälte han blev av att han lärde sig hantera båda dessa krafter. Sannolikt inte på ett fullkomligt sätt, även hans sol har sina fläckar. Men det hindrar inte att han var just den naturkraft som skapade en nödvändig förändring.

Hur ska vi uppmuntra detta?
Hur ska vi våga bejaka de starka, heta idealen utan att de skenar iväg i tunnelseende och fanatism?
Det finns tillfällen när det inte räcker med ”lagom”.
Lagom god. Lagom övertygad. Lagom principfast. Lagom ömsint.
Våra heta hjärtan längtar.
Låt oss lära av Nelson Mandela.
Även heta hjärtan kan se den andre och ge den andre plats.

Åsa Hagberg
2013-12-07

Kommentera