Predikan Tv-gudstjänst 1 söndagen i fastan, 2011
Anden drev Jesus ut i öknen, och han var i öknen i fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
(Mark 1:12-13)
Konstnären fick ett uppdrag: måla Guds Son!
Visst måste det blir så här? Någon som är placerad högst upp i bilden, ovanför de andra människorna. Han utstrålar makt och styrka och samtidigt anar vi ett ljus från hans ansikte av en härlighet som är mer än vi ens kan föreställa oss.
Samtidigt läser vi texter och sjunger sånger om någon som ska bli svag, som ska förnedras, lida och till och med dö. Hur kan detta vara samma person?
Fastetiden som vi nu går in i, och den kommande påsken, är en väldigt speciell tid på kyrkoåret. Vi kastas rakt in i den med prövningens stund. Orden får oss att rygga. Prövning hör ihop med det kämpiga vi måste igenom, ibland alltför länge. Andra gånger är det så tidsbundet och konkret att vi kan tala om just Prövningens stund.
Den student som under åratal samlat in kunskaper och sedan en dag sitter där och svettas med sin sista sluttenta vet vad det är.
Den som konstruerat en farkost känner också prövningens stund. Dels när den ska sjösättas och måste ligga bra i vattnet och kunna bära sina passagerare och sin last – men ännu mer den dag den är mitt ute på havet när stormen blåser upp och lyfter vågorna över relingen.
En prövning visar hur mycket någonting eller någon tål att bära.
Att Jesus, Guds egen Son, ändå måste gå igenom en prövning är kanske inte så märkligt. Framför honom väntar ett uppdrag som kommer att kräva det yttersta av kärlek och innebära den yttersta av påfrestningar – själva döden. Inte att upphöra för att slippa någonting, men att GENOMLEVA den, genomlida den, inte som Gud utan som människa bära den på sina axlar, genomleva den fram till den uppståndelse som blir hela mänsklighetens väg tillbaka till livet.
Innan det ska ske på riktigt behöver han pröva sin kraft, som människa, som en av oss.
Därför är det Anden som driver honom ut i en så ogästvänlig plats som öknen i 40 dagar. En så lång tid av ensam ödslighet, hetta och köld, hunger och törst att han till sist börjar bli svag och nå livets gränser för vad det tål, innan själva prövningen till sist kommer.
Texten ger oss väldigt lite information: Satan satte honom på prov. Inte alls den dramatik vi brukar måla upp när ont och gott möts, oftast en väldigt hård och jämn kamp där man strider med samma medel.
Men här saknas alla förklädnader, kanske inte ens en skepnad.
Ont står mot kärlekens själva väsen, och skillnaden är alltför uppenbar. Hur tom ondskan är, hur den egentligen bara är avsaknaden av allt det som godheten redan äger, så som mörker är bristen på ljus och död tomheten på liv.
Så osårbar är Gud, men Jesus kan inte fuska med sina gudomliga krafter som hjälp utan står där i sin sårbara mänsklighet. Därför är det just det, det kommer att handla om.
Han lockas med bröd till sin hunger. Gud son borde väl bara kunna göra ett litet under?
Eller med makt. Han kan få den nästan alldeles gratis, utan allt detta lidande och staplande i en öken, det är inte värdigt Guds son! Han behöver bara ge upp sin kärlek – till Gud och till mänskligheten.
Vi har läst evangelietexten, så vi kan förstå som händer: … och änglarna betjänade honom.
Prövningen blir inte längre, därför att Jesus så orubbligt vägrar ge upp sin sanning, sin källa och sitt uppdrag. Och änglarna betjänar honom så att han får äta och får tillbaka sina krafter.
Det händer alltså inte så mycket mer, men om vi hade kunnat stå vid vägen när Jesus återvänder från öknen skulle vi nog ändå se att någonting var annorlunda. Vi skulle se spåren av öknens tärande i hans ansikte. Men i hans blick en ännu starkare fasthet, en förvissning när han såg på oss att den kärlekens kraft han bar inom sig skulle bära hela vägen, både bortom dödens gräns och här och nu.
Här och nu blir ibland mer än nog för oss. Just när vi går genom prövningarna, när det blir kämpigt och besvärligt och livet till sist inte orkar mer än att säga ”Gud, nu får du hjälpa mig”, kanske med en känsla av skam att vi inte var starkare ändå.
Då kan vi se bilden av Jesus, både den starka och lysande, och den när han återvänder från öknen med den barmhärtighet i blicken som bara den kan ha som själv har genomlevt allt och vet precis hur det är, och höra hur han säger till oss:
”Var inte rädd Jag är med dig.”
Amen.