diakonins dag 2012
Ska jag ta vara på min broder? Vem är min nästa?
Frågorna är hämtade ur dagens texter, men lika aktuella idag. Ska jag ta vara på min broder? Låt gå, min familj kanske, men … den där?
I en artikel som handlade om gatukonst fanns en bild som visade ett periskop målat på en betongpelare, som om det stack upp ur asfalten och kikade runt över en öppen plats. Ovanför stod texten; ”I see humans, but not humanity”. Jag ser människor, men inte mänsklighet.
Vad ville konstnären beskriva?
Brutaliteten förstås, det råa våldet, långt ifrån bara det som är så grovt att det tas upp i Tv och tidningar. Allt det råa vardagsvåld som sker dagligen, det mesta kanske inte ute på gatan utan innanför de fyra väggar som sägs vara ett hem men har förlorat all hemkänsla. Det som inte tar sig fysiska uttryck men blir en psykisk terror av blickar och nedsättande kommentarer, flockmentalitet och mobbing mot den som bara visar ett uns av svaghet.
Vi säger att det är mänskligt att fela, men kan detta kallas mänskligt?
Och så den andra sidan.
Den som inte själv utövar brutalitet, men som går förbi. Något som är mer synligt i städerna där anonymiteten gör det så mycket lättare att fästa blicken i en annan riktning, låtsas att inte se och gå förbi. Det har blivit ännu lättare idag, med mobilerna som ständiga följeslagare. Vi behöver inte ens låtsas, det blir allt vanligare att se hur individer eller grupper rör sig som i sin egen bubbla, till synes omedvetna om det som sker runtomkring. Ska jag ta vara på min broder? Det är väl inte mitt problem?
Som-undersökningen som med jämna mellanrum undersöker våra värderingar visar att medmänsklighetens betydelse sjunker till förmån för den egna tillfredsställelsen och njutningen. Det är smittsamt. Om andra inte bryr sig, varför ska jag göra det?
Så vad är mänskligt?
Det är mänskligt att fela, men inte att ansluta sig till en ondska som går överstyr.
Det kan vara mänskligt att gå förbi, inte bara därför att jag blir rädd och flyr lidandet, eller föraktar den som ligger där slagen, men min mänskliga oförmåga och begränsning, jag har inte resurserna, inte redskapen och möjligheten, men jag kan alltid låta mig beröras och skänka en tanke eller en bön.
Det mänskliga är att dela sin mänsklighet med andra, att kunna tänka utanför sig själv, att bli berörd när jag ser en annan människas lidande, en önskan att lindra det jag kan utan att bränna ut mig själv.
Det här är inget specifikt kristet.
Det verkar ligga så djupt inplanterat i oss att vi finner det överallt, både i religioner och ickereligioner och i alla samhällsskikt. Om inte annat vet vi det den dag vi själva är drabbade. Om inte någonsin tidigare kommer vi den dagen att skrika efter att få bli mänskligt behandlade och inte som ett värdelöst kolli.
Det är här Jesus själv allra tydligast för in det som är annorlunda med den kristna tron.
Guds son, som själv har blivit människa återför den gudomliga ådran in i det mänskliga.
Först genom att han kan göra vår barmhärtighet ren.
När jag går för att hjälpa någon annan behöver inte den hjälpen belastas av mina egna brister, av att jag själv har blivit dåligt behandlat och behöver att någon annan är sämre än jag själv för att jag ska känna mig lite duktig, eller för att jag bär på skuldkänslor och dåligt samvete som jag måste sona, allt sådant som gör den jag hjälper mer till ett objekt att dämpa min egen ångest.
Det är gudomligt att förlåta. Allt detta kan Jesus hela i mig. Detta är en anledning att vi varje gudstjänst får be om förlåtelsen, det rena samvetet, den befriade barmhärtigheten.
Och så den andra, ännu mer osannolika sidan. Om vi tänker på evangelietextens personer; rövarna, den slagne, prästen, leviten och samariern, i vem av dessa kan vi se Jesus?
I den som ger barmhärtigheten ett ansikte, i samariern, förstås, så är Jesus.
Men också i den slagne.
Jesus finns också i den slagne. Till och med den uppståndne Kristus bär märken av spikar i sina händer.
Det är detta som är så revolutionerande. Den gudomliga ådran finns i det djupast mänskliga, både i det utsatta och det givande. Därför kan vi aldrig mer förakta svagheten, varken i oss själva eller andra, däremot bekämpa ondskan som gör det. Det är som Frälsarkransens två pärlor för kärlek. Det börjar med den första som får ta emot helandet, läkedomen och förlåtelsen, vara älskad och innesluten, sedan den andra, offerpärlan, som ger all tröst och barmhärtighet vidare. Båda är uttryck för Jesus. Vi ber:
Du är gränslös,
du är nära,
du är ljus och jag är din.