”Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud.”
Ef 2:18-19
Så nära! Hoppade han bara lite högre, så nådde han säkert! Om igen. De små benen tog sats, händerna sträcktes, försökte ivrigt fånga sitt mål. Miss. Igen! Snart var det inte roligt längre.
Två sorgsna pojkögon tittade uppåt. Ett väldigt torn reste sig framför honom, med tinnar ända upp i himmelen. Två stora, tunga dörrar med vackra järnbeslag. Stängda. Obevekligt. Men där satt handtaget. Gyllene, sirligt utsmyckat, rundat för att ge ett skönt grepp i handen.
Varför satt det så högt? Om han bara nådde det! Lite högre kunde han nog hoppa. Benen böjdes igen, tog sats, händerna famlade, missade … Ändå böjdes handtaget ner, fattat av en osynlig hand inifrån. Den väldiga dörren gled upp. Tända stearinljus lyste välkomnande, portaler och valv höjde sig, en sal fylld med änglar och gyllne kronor. Men det var inte det pojken tänkte på. Ögonen sökte ett välbekant ansikte.
– Pappa!
– Är du redan här? Jag tyckte väl att det lät som om nån var vid dörren.
– Jag sprang före. Jag ville vara hos dej.
Buren av de armar han längtat efter, följde han med in för att tända de sista ljusen.
Gud, här står jag,
vid porten till Ditt hus.
Visst når jag handtaget,
men tänk om
jag verkligen möter Dig,
ansikte mot Ansikte,
på andra sidan dörren?
Då är min tro för liten
och min fromhet
räcker inte.
Tro som ett barn,
säger Du.
Mer behövs inte,
när jag står vid porten
till Dig
och inte når upp
… Pappa,
öppnar du?