På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Rom 8:26-27
Ett enkelt konstverk i svart smide. Sju små fladdrande lågor, och så i mitten det stora ljuset. Sju små fladdrande lågor, sju människoliv som ville, önskade, hoppades.
Det första ljuset tändes i en ordlös bön. Fylld av tankarna som vuxit sig alltför stora för att finna fäste, av för många böner som aldrig fått tid att bes, av förträngd längtan som inte vågat. I lågan samlades allt, tänt av det ljus som skapat universum. Orden behövdes inte. Inte nu.
De två andra ljusen visste knappt varför de var där. Två konfirmander som bara hamnat där, lite nervöst småfnitter och sneglande på varandra, sedan kvickt rillbaka till bänken innan något gick på tok. Men ljusen brann lika klart. En önskan att leva, bli sedda, att Gud ändå fanns.
Det fjärde ljuset bars upp av en darrande åldrings hand, ville lysa för hans älskade. Men handen skakade för svårt. Lågan ville inte tändas, finna sin plats. En ängel kom, fattade hans hand. Så brann ljuset sin flämtande låga, lika flämtande som hans älskade på sjukbädden, tills en ängel kunde fatta hennes hand, tända ljuset på nytt.
Det femte ljuset ville bara tacka. Efter år av förnedring, misslyckande, en värdelös trashank som funnit sin enda tröst i berusningen. Tröst, eller törst, vilket som … Nu ville han tacka den Tröstare som fått honom på fötter. Värdefull, en som änglarna sjunger för. Tacka, bara tacka, med tårar i ögonen och ett vitt, levande ljus.
Det sjätte ljuset stod vid sidan om, den som flytt och ännu inte funnit sin asyl. Utan hem, släkt, identitet, rotlöst fladdrande i en oviss framtid. Handen höll hårt i ljuset, tände, tecknade korset, sökte fäste. Kunde bara ställa det ensam för sig själv, vänta, hoppas på lågornas gemenskap.
Det sjunde ljuset var sotigt. Pojken visste att han bara fick ta ett. Han tände det, för att genast blåsa ut det. Tända, blåsa ut, tända …
– Nu ska Jesus få det, sa han till sist.
Tittade noga efter en bra plats. Där! Bredvid det ensamma ljuset. Där skulle det lysa. Händerna knäpptes. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.”
Gud, här står jag
och tänder mina två ljus.
Det första
blir en brinnande bön.
Alla mina önskningar,
min tacksamhet,
vardagens små bekymmer,
men också det stora,
omöjliga
jag knappt vågar nämna.
Gud, tag det
i Din hand.
Det andra
blåser jag ut igen.
Där står all min längtan
som ännu inte är mogen,
måste vänta
på sin tid
att tändas igen.
Gud, tag det
i Din hand.
Så ser jag de båda ljus
som är mitt liv.
Nu är det Du som bär dem.
Amen.