Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.
Matt 18:10-11
”Må den ängeln alltid följa ert barn.”
Prästens ord hade fastnat i hennes minne.
Allihop hade varit där, släkt och vänner i sina finaste kläder. Kyrkan var blomstersmyckad och badande i varma, ljusa solstrålar som fick vattnet i dopfunten att glittra som guld. Dopljuset tändes. Tryggare kan ingen vara.
Och så ängeln. Där, alldeles intill dopfunten, med vaksamma ögon, konungslig i sin långa dräkt. Lika vit och ren som barnet i hennes armar.
Visst hade hon varit nervös, och visst hade barnet skrikit lite. Men ändå. Allt var så ljust och vackert. Nästan som en saga. En barnsaga.
Var det verkligen samma kyrka som utstrålat en sådan trygghet? Nu reste sig tornet framför henne som en mörk, hotfull skugga. Kvällen hade blivit sen. Barnet hade somnat och låg redan väl skyddat i vagnen. Och nog kunde det behövas. Vinden tog i och de regntunga molnen tätnade. Genvägen över kyrkogården skulle spara henne några minuter. Hon var inte mörkrädd.
Inte. Mörk. Rädd.
Vinden ven och rasslade i trädgrenarna. Långa, svarta skuggor längs marken. Kyrkan mörk och tillbommad. Bara klockan klämtade svagt när blåsten drog genom tornet. Det gick inte att förklara. Den började smygande, växte som en sprickfärdig klump i magen, sedan gick skräcken inte att hejda. Den som fick hjärtat att bulta, drev benen att springa. Bort från alla gravstenar, gastar och demoner. Bort från allt mörkt och skrämmande, verkligt eller overkligt. Bort. Fort!
Men stegen kom av sig.
Barnet. Hur var det med barnet? Ett svagt ljussken smög in över det lilla ansiktet, tryggt sovande i sin vagn. Där inne fanns varken gastar eller demoner. Där fanns en ängel. Med ett fast grepp om vagnen gick hon vidare hemåt.
Gud, jag tackar Dig
för de väldiga änglarna,
de vita och lysande,
med vingar och strålande hy.
Så mäktiga
att de kan få jorden att darra.
Men Gud, har Du också änglar
som liknar oss?
Änglar i långbyxor och gummistövlar,
änglar i trasor och tovigt hår?
Gud, jag tackar Dig
att änglarna skyddar de små.,
när vi som är större är för rädda,
för trötta och själviska,
behandlar dem illa.
Sänd Dina änglar till dem.
Men Gud, har Du någon ängel
också för oss,
som glömt hur man är liten?