Åsa Hagberg

17 januari, 2017 Ett brev till våra biskopar

Vi börjar vårt nya år med julens evangelium i färskt minne. Gud i ett litet barns gestalt, följt av de värnlösa barnens dag. Aldrig är vi så påminda om hur Gud ser till de minsta.
Med detta i ryggen ligger tanken nära vad kyrkomötet bejakade just innan advents och julfirandet tog vid. JA, kyrkan ska finna former för att stödja arbetet kring funktionsvarianter.
En del av detta sker på lång sikt.
En del av detta är en brännande akut fråga.

Det är den senare jag vill lyfta i en vädjan till biskopsnivå, därför att den annars riskerar att återigen glida i bakgrunden för andra, mer synliga frågor. Men de som nu drabbas av en plötslig och förödande läcka i vår omsorg gör det genom att bli osynliga. De kommer inte längre ut på vanliga arbetsplatser. De syns inte längre på bussen, tåget eller restaurangen. Kan inte heller komma till gudstjänsterna eller andra församlingsverksamheter. Man isoleras, segregeras och handikappas. Anhöriga orkar inte delta i någonting överhuvudtaget. Man knäar och undrar hur detta kan pågå i vårt samhälle? Hur kan hjälpen dras undan där behoven är allra störst? Välfärdssystemet framstår som en koloss på lerfötter när man verkar oförmögen att ingripa, att det allvarliga problemet fortfarande sägs vara kostnadsökningar, överutnyttjande och fusk, med långa och omfattande utredningar till följd.

Jag ser det som en i högsta grad också kyrklig fråga, därför att aldrig kommer vi så nära det yttersta av den Gudomliga kärleken, aldrig så överbevisande starkt in till att se den orubbliga grund människovärdet vilar på, aldrig så tätt inpå Kristi människoblivande och identifikation med vår kroppsliga begränsning och smärta, aldrig så nära den plats där nåden är som störst, som när vi delar den med ”dessa mina minsta”.

Det jag framförallt vill vädja till dig som biskop är medvetandegörandet. Att föra upp frågan på agendan, så att nästa nyår när ledaren i Kyrkans Tidning summerar kyrkans roll bland de utsatta, stannar listan inte vid ”utförsäkrade, papperslösa och flyktingar”, utan där ingår också de som drabbats av indragningar inom LSS.
För en biskop finns förstås en mängd andra frågor att hinna med, men bara några ord i artiklar eller twitterkommentarer, bara en stunds utrymme på en konferens kan betyda väldigt mycket jämfört med ingenting. Bara att frågan berörs i vår kyrka.
Handikapporganisationerna kommer att finnas i Almedalen och ser säkert gärna kyrkans stöd. Dagar som 21/3 (Downsyndromdagen) och 3/12 (Internationella Handikappdagen) är andra bra tillfällen att uppmärksamma frågan. Förra året innebar 3/12 manifestationer över hela landet – jag kan säga från hjärtat att det skulle betyda mycket om kyrkan är med då.

Vem skulle bli det minsta barn och lämna all sin makt,
att bli buren, att bli hjälplös i en kvinnas famn?
Vem skulle bli det svagaste, där svagheten är dömd
och vår ängslan gömd?
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar.
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar så.

Med vänlig hälsning

Åsa Hagberg

Författare och numera även diakoniassistent, Förslöv-Grevie församling, Lunds stift.

Kommentera