Åsa Hagberg

Presentation

Å +A vattnarEn del vet redan när de sitter och plitar sina första bokstäver att de är författare. Andra visar bara stolt sina alster för föräldrarna, går vidare med uppsatsböcker som alltid är överfulla, plågar vänner med brev som är flera sidor långa och fyller den egna byrålådan med små berättelser, dikter, lappar … men författare, nej, verkligen inte.

Jag växte upp i nordvästra Skåne mittemot ett skrivbord. På andra sidan satt min pappa och forskade i språk, läste, skrev brev, reseskildringar, skrev, skrev, skrev … och jag skrev av kinesiska och arabiska tecken och ritade samegubbar med stora mössor, för det var i Ammarnäs han hade sina rötter, medan min skånska mamma arbetade och slet för vårt uppehälle. Pappa, däremot, var ingenting. Det var kanske inte så märkligt att jag inte hade en tanke på att ha författandet som yrke. Jag kunde bli i stort sett vad som helst utom just det.

Det som till sist fick mig att kapitulera var att se in i två sneda ögon på mitt nyfödda barn och inse handikappet. Det gick inte längre att låtsas att livet inte måste få uttrycka sig. Egentligen var steget inte så långt. Jag hade lämnat ett arbete som lärare för att istället ägna mig åt drama, både som utövare, instruktör och producent. Vi använde oss inte av ord, utan gav våra kroppar språket tillsammans med musik. Det var ett språk som alla kunde förstå och som ofta tog sig förbi intellektuella och känslomässiga barriärer. Det gav både igenkänning, gråt och skratt.

Men med barnet kom en ny fas. Jag behövde något jag kunde göra för mig själv i min ensamhet, och som blev ett språk in i någon annans ensamhet. In i oförmågan att beskriva och förklara, kanske ens för den närmaste omgivningen. Orden måste finnas. Det måste gå att berätta.

Sedan har uttrycken provat alla riktningar efterhand som idéerna kommit och möjligheter öppnat sig. Varje gång jag har tänkt att jag borde begränsa mig till ett uttryck har en ny idé kommit och raserat den föresatsen. Varför begränsa sig? Jag tror att olika kreativa uttryck kompletterar och bär varandra, att det är en lycka efter ett omfattande romanprojekt som grävt djupt att få kasta sig ut i en barnfantasi eller leka med en prosadikt och sedan i bara några få ord koncentrera hela livet i en bön. Kanske till sist få sjunga den.

Efter många krokar och rörelser i livet som inkluderat Stockholm, huvudstaden med all sin puls och täthet av människor, är jag tillbaka på Bjärehalvön i Skåne, där potatisen mognar tidigt på våren, bokskogarna klättrar uppför Hallandsåsen och havet gör utsikten blå. Här arbetar jag också halvtid som diakonisassistent i Förslöv-Grevie församling med särskild inriktning mot äldre.

Jag började skriva som Bryhagen, men 2007 gifte jag mig till mitt nuvarande namn Hagberg. Två barn och två Alice fotobonusbarn, och alla är de pojkar. Det är mitt liv i ett nötskal.

Åsa Hagberg
Åsa Hagberg