Åsa Hagberg

När medmänsklighet blir gudomlig

DIAKONINS DAG 2018-08-26

Dagens texter blir nästan som en chockstart när vi kastas rakt in i ett brödramord. Senare lyssnar vi till hur en man blir nerslagen, rånad och kvarlämnad blödande längs den heta vägen mot Jeriko, så att han snart vore död han också. Men det är just i denna verklighet MEDMÄNSKLIGHETEN träder in som en motbild till det omänskliga.
Visst är det intressant?
Vi brukar säga att det är mänskligt att fela, men att handla brutalt kallar vi o-mänskligt. Trots vår bristfällighet verkar det ligga i den mänskliga naturen att vi ska hjälpa och ta hand om varandra, oavsett tro eller inte. Även en ateist skulle säga att osjälviskhet, altruism, finns inskriven i våra geners belöningssystem eftersom den gynnar arten som helhet. Vi såg exempel på detta under skogsbränderna, hur volontärerna av alla slag strömmade till för att göra en insats och hjälpa till, ibland med risk för sitt eget liv.
Men vad är då diakoni?
Jag fick frågan vid ett möte med kyrkofullmäktige efter att jag talat säkert en halvtimme om allt det fina vi gjorde inom diakonin. Men om Diakonin är så till förväxling lik vanlig medmänsklighet, bara i kyrklig regi, varför ska vi krångla till det och kalla det något särskilt?
Därför att Diakoni är något särskilt.
Den är medmänsklighet när den finner sin gudomliga källa. Då är VAD vi gör sekundärt, det primära är VARFÖR, HUR och till VEM.

Vi kan tänka oss att jag är en av åhörarna när Jesus berättar om den barmhärtige samariern, jag hör honom avsluta allt med att säga: ”Gå du och gör som han.” Jag tar Jesus på orden, och ser till att ha åsnan med mig nästa gång jag ger mig ut, för att vara beredd. Och hör och häpna, det dröjer inte länge så får jag syn på en stackare som ligger utslagen längs vägen. Det är förstås värre än jag trott. Han är nersölad av blod, så mina kläder blir förstörda när jag ska försöka tvätta hans sår och förbinda dem. Tung är han också, jag får slita av alla mina krafter för att få upp honom på åsnan. Färden i den gassande hettan blir besvärlig. Jag måste både leda åsnan och stödja mannen så att han inte trillar av – även om han stönar av smärta så fort jag tar i honom. Det går alldeles för långsamt innan vi till sist kommer fram till närmaste värdshus. Där kan jag i alla fall äntligen lämna av honom, och tvätta mig själv för att fortsätta min resa. Det är just när jag ska gå som värden undrar vem som ska betala? Just det, han har blivit rånad på alla sina pengar. Det måste bli jag … Det svider lite ändå, att betala så mycket, särskilt som jag inte ens får ett tack! Men när jag går därifrån möter jag Jesus längs vägen. Då kan jag sträcka på mig och säga: ”Visst är du nöjd nu? Jag gjorde precis som du sa!”
Vad ska Jesus svara? Har jag gjort precis som han sa?
Nej.
En oerhört grundläggande del av hela berättelsen fattas:
” … han fylldes av medlidande.”
Diakonins VARFÖR, om så i den minsta handling, är alltid barmhärtighet. Aldrig skuld, prestation eller en baktanke att det i slutändan gynnar mig själv. Det betyder inte att det inte kan vara bra ändå, att en människa räddas till livet är självklart något gott, men det är barmhärtigheten som gör handlingen gudomlig. Saknar vi den får vi be – Gud fyll oss med din barmhärtighet.

Diakonins HUR för oss till synen på svaghet, på makt och maktlöshet.
Om vi tänker på mitt exempel nyss, så märks det hur jag hela tiden håller den drabbade ifrån mig själv. Det är han, stackaren, som är svag – inte jag. Om det ligger i vår mänskliga natur att hjälpa någon som drabbats, ryms paradoxalt nog också ett förakt för svaghet, det kan visa sig så tidigt som i sandlådan på dagis, eller på lågstadiets skolgård.
Men diakonin handlar om mer än att lära sig behandla andra väl – det är att se sin like i den svagaste bland oss, eller … den som kallas svag. Därför att det är där, bara där, mitt i svagheten det går att lära sig en helt annan styrka, den som finner tryggheten för sin existens och människovärdets storhet oavsett allt, så att ingen behöver vara större än någon annan. Diakonins HUR blir ett möte i ömsesidighet.

Slutligen har vi diakonins VEM, det som också är själva frågan i evangelietexten. VEM är min nästa? Jesus spetsar därför sitt exempel med att låta en samarier, det folk man avskyr och ser som förrädare och fiender, vara med … inte bara som offret utan som förebilden.
När vi nästa år lyssnar till evangeliet säger Jesus det rakt ut: Om vi vill vara gudomligt medmänskliga, då älskar vi också vår fiende, och gör väl mot dem som hatar oss.
Finns det någon här som skulle tycka det var lätt? Min fiende? När hjärtat liksom … morrar och knyts ihop? Hur är det möjligt?

Det är summan av dessa tre – barmhärtigheten, den totala ömsesidigheten, att älska även fienden – som gör att Diakon alltid måste finna sin näring i Jesus själv.
När vi kommer fram till altaret, tar emot honom i vin och bröd, finns allt i honom. Han har själv genomlidit allt, delat smälek, liv och död, för vår skull och skänker oss sin kärlek så att vi kan bära den vidare.

Diakoni är aldrig att vara omänsklig.
Men Jesus ber oss heller inte ta oss i kragen och försöka vara övermänskliga.
Det räcker långt att vara mänsklig. Medvetna om vår egen svaghet öppnar vi oss för den barmhärtighet som gör att vi ser och stödjer varandra i medmänsklig ömsesidighet. Och skulle vi någon dag ha klarat av att till och med älska en fiende, så kan vi veta en sak. Det är nåd, bara nåd.

Jag avslutar med orden från Johannesbrevet:
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Amen.