Ett smakprov ur det sista kapitlet.
12. Pärlor vid altaret
2019/20-tal
”Vandringen börjar här, vid Livets träd.”
Där står han själv, Martin Lönnebo, i den domkyrka där han tidigare varit biskop, vid början av den vandring han fått skapa. Han tänder sitt ljus och ber sin bön, på samma sätt som varje gång han kommer dit. Repetitionen har sin trygghet, fäster sig för varje gång djupare in i den tro som aldrig åldras. När hon ber honom dröja för ett foto, tar han ännu ett ljus.
”Det här är för dig.”
Bönen är tyst, men vilar i ansiktsdragen. Så pekar han.
”Här kan ni följa pärlorna sedan, men vi kanske ska samtala först?”
Han leder oss innanför de dörrar som bara öppnas för dem som har tillhörighet, in i en välordnad sakristia där de liturgiska föremålen är omsorgsfullt förvarade omgivna av ikonernas öppna fönster mot himmelen – även detta något han medverkat i, att få lov att ha alla sinnen med i bönen, att med sina ögon få se en bild som leder tanken in mot tillbedjan, en hjälp mot rastlösheten och distraktionen. Vem behöver inte det? En vindlande, tillbyggd trappa leder sedan upp till ett stort rum med tydliga tecken på att här brukar barnen leka, med en stor Frälsarkrans i trä vilande över alla leksaker. Vid motsatta väggen finns ett stort bord som annars täcks av färgkritor, papper, saxar och klistertuber, men som nu ligger öppet och tomt. Jag placerar en filmkamera där, som sedan kommer att glömma allt vi säger när samtalet överskrider minnets begränsning.
Då finns anteckningar, repetition och Hjälparen.
I detta samhälle där ordet ”kärlek” slösas och vattnas ur samtidigt som fördömelserna tätnar och hårdnar som drivande hagelskurar i både den fysiska och digitala verkligheten, ska vårt samtal stanna upp vid livets oas. Han ler förväntansfullt och tar fram anteckningar han gjort, förberedd att tala om nåden, ett favoritämne.
”Hur skulle du beskriva vad nåd är?”
”Nåden är det mest avgörande för vår tro …”
Min anteckningsblock fylls, sida efter sida, innan samtalet spinner vidare in på Frälsarkransen och dess pärlor.
”… vad låg bakom att du skapade Frälsarkransen? Anade du hur stor betydelse den skulle få?”
”Det handlade mest om att jag såg hur det måste vara nödvändigt så som det ser ut hos oss. Det är en så komplicerad och orolig värld, att vi behöver enkla ting som kan rymma viktiga ting, och att beröringen är betydelsefull.”
*
Jag visste inte vad det skulle bli.
Bara att jag ville finna en stund för bön vid altaret i min kyrka, och att Frälsarkransens pärlor skulle vägleda varje bön vidare till nästa. Pärlorna fanns redan utplacerade i kyrkorummet, precis som de var utlagda i upplysta golvnischer i Linköpings domkyrka, men här syntes de istället i fönstren så att ljuset utifrån gjorde färgerna levande.
Precis som förväntat var de inte så många som anslöt, utan mest några av de frommaste, de som lever i bönen.
Men … ja, det tog sig liksom aldrig.
Inte så sällan var vi bara två. Jag hade flera gånger hunnit tänka; ”Även om jag sitter här själv kommer jag att fortsätta …” men var aldrig ensam. Några gånger bearbetades ordningen, hela tiden mot en enklare form. Mer och mer vila i bönen, mot enkelhet och upprepning.
Medan Barnet bodde hemma hade han alltid varit med mig, klivit av skolbussen vid församlingshemmet och sedan förberedde vi tillsammans. Såg till att stolarna var framme, en agenda vid varje stol, ljusen tända.
Så kom han att ha sitt hem på gruppboendet bara ett stenkast från kyrkan.
Jag kunde själv komma och hämta honom, han sa alltid ”ja” till att följa med, om han bara kunde, eller … personalen erbjöd sig att ledsaga, och … var det inte lika bra att stanna kvar vid hans sida, och … V som såg med långa ögon efter honom när han åkte, kanske hon också ville följa med, och … G var lite orolig en dag, kanske en stilla stund i kyrkan skulle vara bra, och …
Det jag får lyckan att vara med om har vuxit fram.
Som en Andens frukt.
Jag kunde bara skapa konturen, Barnet har tillfört att den blivit fylld med oväntat rik gemenskap. Det är hans trygga ”ja” och vilja att komma som berett vägen, så att jag kan veta att porten snart kommer att öppnas för mina mest trogna deltagare, de som också är delar av Specialkören, som alls inte kommer bara för att bli omhändertagna eller ömkade, de som bär Guds rike inom sig, inte på ett särskilt sätt, men som på ett särskilt sätt kan vara exempel för alla som tror att det är svårt.
Varje gång det sker tänker jag att det är ett mirakel.
Det finns så många hinder, men då handlar det inte om att ha autism, CP-skada eller utvecklingsstörning, sådant är aldrig ett hinder för Guds rike. Men det kan vara motvillig personal som säger att ”Visst vill du inte gå till kyrkan ikväll, visst är du för trött?” Det kan vara anhöriga eller förvaltare som menar att ”den jag företräder ska inte utsättas för religiös indoktrinering”, det kan vara en hög tröskel in i kyrkan som gör att det inte går att tänka tanken att en sådan här samling är möjlig, att den blir störande för andra som vill ha den tysta stillheten helt utan ”hööö” och ”mmmfh” eller andra små rop som är svåra att hålla tillbaka när glädjen kommer.
För så är det.
”Välkomna!”
”Hööö!”
Just nu betyder det hej. I en annan situation kan det betyda något annat. Man måste läsa ögonen, ansiktet och kroppen också. På allas handleder sitter numera en Frälsarkrans, ett av alla tecknen på delaktigheten i det som sker. Frälsarkransen välkomnar.
*
Frälsarkransens skapare har också sitt Barn. Bara några bokstäver skiljer i namnen Jonas och Johannes, men betydelsen är densamma; ”Gud är nådig”.
”Jag vet att jag har läst att du kallar Jonas för din teologiske rådgivare. Visst är det så, och vad menar du med det?”
”Ja, det stämmer att jag har sagt så. Det handlar framför allt om att han förställer sig inte. Han visar vad det är att vara människa och vad som är varje människas mest grundläggande behov. I boken ”Väder, vind och livets allvar” har jag skrivit ett fiktivt brev till Jonas där jag uttrycker att det gör inte så mycket om han inte vet vem Gud är, för det vet inte hans pappa heller. Den som förblir barn genom hela livet behåller barnets sätt att kommunicera med hela kroppen. Den allra första kommunikationen har tre steg:
Den första är leendet, det som skapas av att se varandra och uppleva att man får kontakt.
Den andra är tårarna, att ropa ”ser du mig” och veta att det finns tröst.
Den tredje är handen som griper om den vuxnes finger.”
”Hur tror du att han kan förstå pärlornas innehåll? Räcker det att få röra vid pärlorna?”
”Det allra viktigaste är att tron är en relation. Det är det som finns i Doppärlan, detta att få tillhöra Guds rike. Där är de lika duktiga som vi.”
Så kan vi säga som båda är föräldrar, där ”de” inte handlar om ett utanförskap i kontrast till oss själva, tvärtom, en kärlekens igenkänning till ”vi”.
Jag berättar om Frälsarkransandakterna hemma, om de mest flitiga deltagarna, om assistenter och ledsagare som gärna följer med, som märker omtanken, stillheten och glädjen samtidigt. Hur enkelt pärlornas väg leder dem.
”Men så underbart. Berätta om det!”