Storm i det kyrkliga vattenglaset

Inte en tornado, och inte en ödeläggelse, men det pågår en debatt som under de sista veckorna då och då blåst upp rejält i vårt kyrkliga vattenglas. Både Ragnar Persenius inlägg om biskopars tro och Peter Hallströms öppna fråga ”Varför skriver kristna hatbrev?” vittnar om hur smärtpunkten nås. Långt många fler än de som syns i bloggar och insändare berörs. En känsla väcks att vilja ställa sig upp med Jesus i båten och få ropa: TIG! Bli stilla!
I tystnaden som följer, lyssna.
WWJD? Vad skulle vår Mästare ha sagt?
Den öppna gränslösheten eller den tydliga, sanna tron?
Kan vi se Jesus ställa sig på den ena sidan och säga; ”Det är tur att jag har er, ni är de riktiga kristna”? Vi kanske gärna skulle vilja när debattens lågor blossar i oss. Även i försonliga insändare smyger det sig in hur felet ligger hos ”de andra”. De som inte förstår.
Men nu skulle vi lyssna.
Jag ser Jesus hos kvinnan vid Sykars brunn, hennes tro är nyväckt och famlande, starkt berörd av den hon ser framför sig. Ska vi tro här eller där, si eller så? Vad säger han?
Vår sanna Gudstillbedjan ska vara ” … ande OCH sanning”.
Betoningen av ”och” är förstås min egen. Men Jesus vänder sig till oss i detta ”och”. Nåd och sanning. Sann Gud och sann människa. Ord och ande, ande och liv. Ord och kött, kropp och blod. Vatten och eld. Nära och långt borta.
De som sysslar med bokstaven måste ha anden för att finna livet.
De som sysslar med anden måste ha bokstaven för att anden ska ha en stomme att skapa runt, för att inte väva i luften.

En bild kom till mig i samband med utnämnandet av nobelpriset i kemi.
För att även vi vanliga människor skulle förstå någotsånär visade man upp hur man gjorde det omöjliga, hur de mest komplexa molekyler kunde bli synliga och hanterbara i datorn först när man använde två system samtidigt. Både gammal hederlig ”klassisk fysik” OCH den moderna, långt mer omfattande kvantfysiken.
Man gjorde centrum tydligt med den exakta, genomlysande metoden, medan resten av molekylen fick lov att vara enkel, där det precisa mest blev en belastning.
Så blev det omöjliga begripligt, i alla fall som en bild.

Vi närmar oss den Gud som alltid är större än vad vi kan tänka. Som både är långt mer enkel än vad vi vågar tro och mer komplex än all vår samlade intelligens. Som både är långt större i sin kärlek än vad våra hjärtan kan någonsin rymma och samtidigt heligt upphöjd.
Varje försök att ställa tydlighet och öppenhet mot varandra blir en återvändsgränd där det fortsätter att blåsa stormiga vindar.
Trons famn är enkel och välkomnande så att verkligen alla ryms i Guds rikes mångfald.
Men inne i centrum blir vår tro tydlig och glasklar. Korset framträder tillsammans med krubban och den öppna graven. Jag ser Jesus med såren i sina händer.
Lovad vare du, Kristus.

Åsa Hagberg
2013-11-22

En tanke på “Storm i det kyrkliga vattenglaset

  1. Jag tycker särskilt mycket om bilden att debatten blir en återvändsgränd om man försöker ställa tydlighet och öppenhet mot varandra. Tänk att det ska vara så svårt att förstå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *