En förlossning kommer inte obemärkt. Tiden före har sina förkänningar med förvärkar, foglossningar och hög belastning på ryggen för en ung kropp som bara just hunnit bli färdigvuxen. Men även känslorna kommer i gungning av hormonernas rörelser.
Allt detta känner Maria där hon sitter på sin åsna, och när hon ibland kanske väljer att stiga av för att variera belastningen. Sådant hon normalt skulle tåla kan plötsligt få gråten att tränga i bröstet. Det kan bara vara att kruset råkar stjälpa ut just nu när de äntligen stannat för att dricka under den brännande middagssolen.
Hon behärskar sig för det mesta, men det är klart att Josef märker alla dessa tecken. Att hans omsorg ibland väcks till en börda i honom när han ändå inte kan avlasta henne. Det är klart att de båda för varje kilometer de måste färdas, längtar sig fram till sitt mål, de peppar varandra att bara orka ännu en bit, sedan ännu en bit, sedan ännu en liten bit.
Solen börjar sjunka mot horisonten.
”Vi kommer för sent, Josef. Se alla som passerat oss. Härbärget är redan fullt.”
”Gud förser nog. Tänk på profetian, vi är väntade i tusen år.”
De orkar trots allt le.
Men när de äntligen är framme och tröttheten de hållit ifrån sig kommer ikapp dem, när Marias förvärkar börjar strama i kroppen och gråten bränner under ögonlocken, när hon bara längtar efter ro att föda, ro, det är det enda hon begär – då är det ännu mer fullt än de kunnat föreställa sig. Ännu mer trångt och överbelamrat i varje tänkbart härbärge i den lilla staden.
De måste orka lite till.
Josef måste skynda sig på de gator där trängseln hindrar honom, skynda sig att leta upp en plats, vad som helst, en skyddad vrå för dem. Och så är allting stängt!?
Var är Gud i detta?
Det är lätt att föreställa sig hur bönerna blir allt mer stressade, önskan om en hel pung med guldmynt han kunnat hiva upp, då hade nog någon girig värdshusvärd kunnat öppna sin port trots allt, önskan om att kunna överrösta larmet med ett rop:
”Hallå Betlehem! Tänker ni låta Messias födas på gatan?”
Men det blir aldrig mer än en tanke.
Kände du paniken, Maria?
Eller lyckades ni klamra er fast vid tron att det skulle ordna sig, till sist?
Vem visade er stallet?
Någon som själv vistades i det och hade sina dagliga sysslor där.
En tjänare. En kvinna. Det kan ha varit en och samma person.
En tjänstekvinna med kunskap i både barnafödande, kors kalvningar och hästars fölande.
Hon hade skött sådant förr, även just i det rummet i all sin enkelhet, och visste vad som behövdes. Rent vatten och linnedukar. Du fick ett skynke över halmen att ligga på.
Men ändå … ett stall? Vad tänkte du?
Ingenting.
Antagligen fanns bara trött tacksamhet. Du slapp föda ute i den mörka natten.
Det var i sista stund. Tiden var inne.
Det är en märklig upplevelse att se barnet och höra det första skriket som får lungorna att vidgas och fyllas med syre.
Röra vid det. Kunna stryka med handen över ett huvud som är så litet att det ryms i handflatan. Kyssa med läpparna. Så mjukt, så ömtåligt.
Barnet blir tvättat och Maria låter det sedan ligga vid bröstet en stund medan hon själv blir tvättad. Sedan lindar hon det med de bindlar hon tagit med sig hemifrån. Den enda förberedelse som varit möjlig.
Men var ska de lägga barnet?
Se, krubban där, visst är den som en liten säng?
Efter att till sist själv ha fått dricka klunkar av friskt vatten och kanske orka en bit bröd, sjunker hon utmattad ihop på halmen intill. För utmattad för att ha en aning om vad som just händer på ett fält strax utanför staden.
Herdarna då? Vad tänkte du där, Maria?
Skulle inte ängeln ha ropat i Betlehem? Denna stad som slutit sina portar?
Då skulle de ha fått veta, hela staden skulle ha kunnat komma ut till er och förstå vad som hade hänt, skulle ha kunnat skynda sig vidare till Jerusalem så att de också …
Shhh!
Oroa inte natten!
Herdarna är ute om natten, vakna under stjärnorna och inte så långt från det stall som ligger i stadens utkanter. De är vana vid de sena samtalen vid lägerelden. Ibland sjunger de. Det är en miljö där man är duktig både på att berätta och bevara berättelser.
Just de får bli vittnen till den nattens händelser.
Det blir de som kan bekräfta: ”Ja, vi såg det också!” De som kan skynda till stallet, finna barnet där med Maria och Josef, och sedan återge allt vad ängeln sagt dem.
De kan också bekräfta Maria och Josef i det som sker. Att detta med stallet inte är en olyckshändelse. ”Var inte rädda, Gud har inte glömt er. Hela himlen sjunger av glädje, lyssna, så hör ni!”
Maria lyssnar, och begrundar allt de säger.
Enkla herdars prat om änglar och himlasyner.
Efteråt, Maria, när du fått gömma och begrunda.
Vad tänkte du då? Ett stall, var Gud inte större än så?
Du ler.
Jo, mycket större än så. Mycket större. Den som vill förstå det, ser det.
Men det gjorde det svårare för dig, hela tiden dessa paradoxer där våra förväntningar på stort och litet kullkastas. Du måste vänja dig vid en annan drivkraft.
Eller hur, Maria? Vem kan då räkna ut något i förväg?
Ur boken ”Maria, en livsberättelse” (Artos 2014)