Åsa Hagberg

Vårbetraktelse

Den jord som vaknar vänder sin längtan mot ljuset,
en ton av framtid klingar ur det som var fruset.
En brusten yta blottar sin skiraste knopp,
en glimt av livet, spirande, svällande hopp.

Gud, du som vänder vinden som fläktar mitt hår,
låt mig få dricka liv av din evighets vår.

Äntligen! Finns det någon årstid vi har väntat så mycket på som våren?
Där vi redan tidigt, tidigt börjar leta efter TECKEN?
Vi talar aldrig om sommartecken, hösttecken eller vintertecken om vi inte stavar (särskilt det sista) med ä och menar något varmt att krypa in under.
Men vårtecken kan vi aldrig få nog av.
Det allra första finns bara som en aning i luften, och alldeles strax efter kommer ljudet av att det droppar och porlar, och det är så livsbejakande att det börjar droppa och porla på samma sätt inombords.
Sedan fortsätter de, både i luften och på marken.
Där nere har vi snödroppen som antagligen ingen skulle ha brytt sig om mitt i sommaren därför att den är så anspråkslös, men som får oss alla att stanna upp i glädje när den kryper upp med sitt ljusa lilla ansikte innan snön ens är borta. Och bara snön försvinner så har vi både vintergäck och krokus och vårlökar och diket fullt av tussilago och här uppe i skogen dröjer det inte länge innan vitsipporna kommer fram.
Om man tittar efter. Och lyssnar.
Vid en promenad uppe på hallandsåsen hördes ett ihåligt skriande och strax efter lyfte tre tranor på väg till sin vårdans. Och bara att se gässen som formar sig i ett ”V” uppe på himlen, eller lyssna till lärkans ihållande drillande väcker en förundran över livets återvändande.
För det är ju det alltihop handlar om.
Det är därför vi längtar så mycket.
Livets återvändande.
Över alltsammans stiger en sol och ger oss ljuset tillbaka.
Ju kallare och mörkare det har varit, ju mer har vi längtat. Därför skulle jag vilja stanna upp vid en särskild bild, som blev för mig ett av de starkaste vårtecken jag sett och den utspelar sig ända nere i Antarktis. Vintern där nere är ett två månader långt, fullständigt mörker i en kyla som går ner till under 80 minusgrader med isande kalla stormvindar. Det är i stort sett omöjligt för en levande varelse att vistas där, och just därför har Kejsarpingvinen valt det som sin häckningsplats. Där finns inga andra fiender än kylan och svälten. Strax innan den fullständiga vintern sätter in lägger honan sitt ägg, och urlakad på näring som hon är lämnar hon hanen kvar att ruva tillsammans med alla de andra hanarna. Det finns bara ett sätt som de ska kunna klara det på och det är att de ställer sig tätt, tätt ihop, med äggen vilande ovanpå fötterna, och så byter de plats med varandra så att de turas om att vara ytterst där kylan är dödande farlig. De har heller ingenting att äta på hela tiden.
Till sist börjar de ana en gryning vid horisonten innan solen en dag stiger upp så helt och hållet att de äntligen ser ljuset igen. Det är två saker som sker samtidigt med ljuset som vittnar både om livets födelse och återvändande. Det ena är att ägget börjar spricka och ungen kryper fram. Det andra är att långt ute på isen börjar det också röra sig, vaggande små prickar och snart ser man hela flocken av honor återvända och med hjälp av skriande hitta tillbaka till sina hanar och ungar med krävan full av mat.
För mig blev det en så stark bild, att det finns ingen plats som är så ogästvänlig att inte våren kan återvända med både ljuset, livet och kärleken.
Det är den våren vi firar idag.
Den som alltid kommer tillbaka till oss.

En punkt i vattnet formar sin rörelses ringar,
en duva speglas, lyfter med vitaste vingar.
En källas flöde sjunger en porlande röst,
här får jag dricka strömmar av liv för min törst.

Gud, du som vänder vinden som fläktar mitt hår,
låt mig få dricka liv av din evighets vår.

Åsa Hagberg
2012-04-13