Åsa Hagberg

Uncategorized

10 februari, 2018 Se, vi ska vandra till Ängelholm

Allt har sin tid.
Att skriva en text har sin tid. Julen har sin tid, påsken sin, och däremellan kommer fastan. Fastan har undsluppit kommersialiseringen då den inte går att sälja. Vem skulle sätta upp en reklamskylt ”Fira fastan! Avstå från inköp!”? Därför ligger vägen orörd att vandra in på, fortfarande sig lik när man väl är inne på den. Tid att omprioritera och fördjupas, tid för det heliga.
Se, vi gå upp till Jerusalem …
Psalmen har hunnit få drygt 100 år på nacken, men har lagt sig som en av dem som jag hoppas alltid kommer att slå an tonen. Vi gör vårt vägval, vi går in på Kärlekens väg och Mästaren går framför oss. Det är han som ska bära lidandet, vi ska bara följa det, inse Kärlekens orubbliga utgivelse till sista blodsdroppen.

Det är också denna tid jag påminns om Paul Nilsson. Någon som vet vem han är?
Det är han som skrev psalmtexten; Se, vi gå …
Jag skulle också kunna tänka på honom varje gång vi slår upp portarna till första advent och ett nytt kyrkoår: Sions dotter, lyft din panna … fröjda dig det är advent! Vi känner till den sången som Otto Olssons ”Advent”. Ja, Otto Olsson skrev musiken. Men vem skrev texten? Jo, Paul Nilsson, förstås. Paul Nilsson, hovpredikant och kyrkoherde i Västergötland i början på 1900-talet var en flitig psalmdiktare och inne på att det kanske var dags att förnya Wallins psalmbok, då hundra år gammal. Men han var före sin tid, och fick aldrig igenom sina förslag. Antagligen är det därför hans namn glidit in i den anonyma bakgrunden trots att han har några av kyrkans ”tungviktarsånger” i sin portfölj. Från sin himmel tror jag heller inte han bryr sig. Det måste sjunga som en glädje i hans himmelska hjärta att ha fått lov att plantera några texter i vår kyrkosångsskatt. Det räcker för allt.
Jag tror också att han kunnat stå ut med den varsamma bearbetning som gjorts av hans fastepsalm för att de mest omoderna orden skulle förnyas. Innehållet stod kvar, just så som han avsett.
Men tänk om … en helt hypotetisk tanke … tänk om någon den här fastan tänker att det känns lite obekvämt att sjunga om Jerusalem? Nu, när Trump godkänt staden som Israels huvudstad har den blivit politiskt hetstoff och det skulle kännas som om vi tar ställning i den debatten om vi sjunger om Jersualem. Men sången är ju fin och vi vill gärna ha den, så varför inte ändra lite? Gud finns för den delen på hela jorden, så vi kan göra den lite mer lokalt förankrad. Typ … Se, vi ska vandra till Ängelholm!

Nu är jag ganska säker på att det aldrig skulle ske, inte en psalm som hunnit förankra sig så djupt i traditionen och använts så frekvent. Men om Paul Nilsson skrivit sin text för ett par år sedan, om den precis börjat användas, då hade han fått se upp.
Vi lever i den stora frihetens tid. Yttrandefrihet, tryckfrihet, valfrihet …
Då måste man väl kunna ändra lite i en text?

Allt har sin tid. Ändrandet har sin, medan en text fortfarande flyter i samtalet med både musiker och förlag och kanske någon rådgivande röst man har i sin närhet. Ord vägs och väljs eller ratas, ord har sin färg och doft. Vissa ord kan lika gärna vara det ena som det andra, medan andra är som de bärande pelarna i ett bygge. De prövas och väljs med större noggrannhet.
Därför, när väl den processen är över, när en text finns tryckt i en utgiven produkt med copyrighten utskriven längst ner på bladet, då är ändrandets tid förbi.
Den som ändå skulle vilja ha en annan version är välkommen att kontakta upphovsmännen. Kanske det går att göra något? Frågan är i alla fall fri.
Men man är inte fri att ändra på egen hand. Välj då hellre en annan sång, det finns ju så många! Eller vi kanske kan skriva en helt ny? Välkommen att kontakta oss! Lova bara att inte ändra i texten, särskilt inte titeln. Det finns en anledning att den är som den är. Kanske en bärande pelare togs bort så att hela bygget rasade.

Se, vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider.
(Paul Nilsson 1906)

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

23 december, 2017 Julhälsning 2017

Varje år lägger sina erfarenheter in i julfirandet. Barn växer upp och blir ett år äldre, plötsligt har man dem inte mer än till låns och ser dem med nya ögon. Kärlek som hinner sakna får ett annat, minst lika starkt uttryck. Denna jul har också erfarenheten med sig att ha varit DÄR! Långt ifrån en Stilla Natt, men vi var där mitt i ett folkvimmel under en gassande sol tillsammans med en guide som inte hade tid att vänta och därför visade oss en bakväg att smita ner till det rum som avbildade stallet och krubban. Hellre hade jag stått i kön. Hur kan man ta fuskvägar till djupare erfarenheter? Men vi var DÄR, i ett land som precis som då är präglat av konflikt och oro, men ändå lyser frid över jorden. I det som numera blivit en grotta överbyggd av historia försöker jag lystra efter änglasång. Delvis kan jag uppfatta den i mina medbesökare, de som tagit den långa vägen. Vi är av alla sorter, från hela världen, män, kvinnor, unga, gamla, fattiga, rika, visa, utvecklingsstörda, fromma och ofromma. Alla vi på samma plats. Frid på jorden.

I Betlehem en vinternatt,
har mörkret fallit fort,
då står Maria frusen där,
och Josef, vid dess port.

En stad så trång att porten stängts,
de visas till ett stall,
men strax intill blir himlen ljus
där herdar gått på vall.

Lyssna! Hör, en änglakör som sjunger: ”Gud är här
i denna natt, i Betlehem; det barn Maria bär.”

Önskar så alla en GOD och FRIDFULL JUL och likaså det nya året.
Julkort 2017

17 januari, 2017 Ett brev till våra biskopar

Vi börjar vårt nya år med julens evangelium i färskt minne. Gud i ett litet barns gestalt, följt av de värnlösa barnens dag. Aldrig är vi så påminda om hur Gud ser till de minsta.
Med detta i ryggen ligger tanken nära vad kyrkomötet bejakade just innan advents och julfirandet tog vid. JA, kyrkan ska finna former för att stödja arbetet kring funktionsvarianter.
En del av detta sker på lång sikt.
En del av detta är en brännande akut fråga.

Det är den senare jag vill lyfta i en vädjan till biskopsnivå, därför att den annars riskerar att återigen glida i bakgrunden för andra, mer synliga frågor. Men de som nu drabbas av en plötslig och förödande läcka i vår omsorg gör det genom att bli osynliga. De kommer inte längre ut på vanliga arbetsplatser. De syns inte längre på bussen, tåget eller restaurangen. Kan inte heller komma till gudstjänsterna eller andra församlingsverksamheter. Man isoleras, segregeras och handikappas. Anhöriga orkar inte delta i någonting överhuvudtaget. Man knäar och undrar hur detta kan pågå i vårt samhälle? Hur kan hjälpen dras undan där behoven är allra störst? Välfärdssystemet framstår som en koloss på lerfötter när man verkar oförmögen att ingripa, att det allvarliga problemet fortfarande sägs vara kostnadsökningar, överutnyttjande och fusk, med långa och omfattande utredningar till följd.

Jag ser det som en i högsta grad också kyrklig fråga, därför att aldrig kommer vi så nära det yttersta av den Gudomliga kärleken, aldrig så överbevisande starkt in till att se den orubbliga grund människovärdet vilar på, aldrig så tätt inpå Kristi människoblivande och identifikation med vår kroppsliga begränsning och smärta, aldrig så nära den plats där nåden är som störst, som när vi delar den med ”dessa mina minsta”.

Det jag framförallt vill vädja till dig som biskop är medvetandegörandet. Att föra upp frågan på agendan, så att nästa nyår när ledaren i Kyrkans Tidning summerar kyrkans roll bland de utsatta, stannar listan inte vid ”utförsäkrade, papperslösa och flyktingar”, utan där ingår också de som drabbats av indragningar inom LSS.
För en biskop finns förstås en mängd andra frågor att hinna med, men bara några ord i artiklar eller twitterkommentarer, bara en stunds utrymme på en konferens kan betyda väldigt mycket jämfört med ingenting. Bara att frågan berörs i vår kyrka.
Handikapporganisationerna kommer att finnas i Almedalen och ser säkert gärna kyrkans stöd. Dagar som 21/3 (Downsyndromdagen) och 3/12 (Internationella Handikappdagen) är andra bra tillfällen att uppmärksamma frågan. Förra året innebar 3/12 manifestationer över hela landet – jag kan säga från hjärtat att det skulle betyda mycket om kyrkan är med då.

Vem skulle bli det minsta barn och lämna all sin makt,
att bli buren, att bli hjälplös i en kvinnas famn?
Vem skulle bli det svagaste, där svagheten är dömd
och vår ängslan gömd?
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar.
Då sjunger alla änglarna Guds lov, att han älskar, att han älskar så.

Med vänlig hälsning

Åsa Hagberg

Författare och numera även diakoniassistent, Förslöv-Grevie församling, Lunds stift.

25 december, 2016 Marias julnatt

En förlossning kommer inte obemärkt. Tiden före har sina förkänningar med förvärkar, foglossningar och hög belastning på ryggen för en ung kropp som bara just hunnit bli färdigvuxen. Men även känslorna kommer i gungning av hormonernas rörelser.
Allt detta känner Maria där hon sitter på sin åsna, och när hon ibland kanske väljer att stiga av för att variera belastningen. Sådant hon normalt skulle tåla kan plötsligt få gråten att tränga i bröstet. Det kan bara vara att kruset råkar stjälpa ut just nu när de äntligen stannat för att dricka under den brännande middagssolen.
Hon behärskar sig för det mesta, men det är klart att Josef märker alla dessa tecken. Att hans omsorg ibland väcks till en börda i honom när han ändå inte kan avlasta henne. Det är klart att de båda för varje kilometer de måste färdas, längtar sig fram till sitt mål, de peppar varandra att bara orka ännu en bit, sedan ännu en bit, sedan ännu en liten bit.
Solen börjar sjunka mot horisonten.
”Vi kommer för sent, Josef. Se alla som passerat oss. Härbärget är redan fullt.”
”Gud förser nog. Tänk på profetian, vi är väntade i tusen år.”
De orkar trots allt le.
Men när de äntligen är framme och tröttheten de hållit ifrån sig kommer ikapp dem, när Marias förvärkar börjar strama i kroppen och gråten bränner under ögonlocken, när hon bara längtar efter ro att föda, ro, det är det enda hon begär – då är det ännu mer fullt än de kunnat föreställa sig. Ännu mer trångt och överbelamrat i varje tänkbart härbärge i den lilla staden.
De måste orka lite till.
Josef måste skynda sig på de gator där trängseln hindrar honom, skynda sig att leta upp en plats, vad som helst, en skyddad vrå för dem. Och så är allting stängt!?
Var är Gud i detta?
Det är lätt att föreställa sig hur bönerna blir allt mer stressade, önskan om en hel pung med guldmynt han kunnat hiva upp, då hade nog någon girig värdshusvärd kunnat öppna sin port trots allt, önskan om att kunna överrösta larmet med ett rop:
”Hallå Betlehem! Tänker ni låta Messias födas på gatan?”
Men det blir aldrig mer än en tanke.

Kände du paniken, Maria?
Eller lyckades ni klamra er fast vid tron att det skulle ordna sig, till sist?
Vem visade er stallet?
Någon som själv vistades i det och hade sina dagliga sysslor där.
En tjänare. En kvinna. Det kan ha varit en och samma person.
En tjänstekvinna med kunskap i både barnafödande, kors kalvningar och hästars fölande.
Hon hade skött sådant förr, även just i det rummet i all sin enkelhet, och visste vad som behövdes. Rent vatten och linnedukar. Du fick ett skynke över halmen att ligga på.
Men ändå … ett stall? Vad tänkte du?
Ingenting.
Antagligen fanns bara trött tacksamhet. Du slapp föda ute i den mörka natten.
Det var i sista stund. Tiden var inne.

Det är en märklig upplevelse att se barnet och höra det första skriket som får lungorna att vidgas och fyllas med syre.
Röra vid det. Kunna stryka med handen över ett huvud som är så litet att det ryms i handflatan. Kyssa med läpparna. Så mjukt, så ömtåligt.
Barnet blir tvättat och Maria låter det sedan ligga vid bröstet en stund medan hon själv blir tvättad. Sedan lindar hon det med de bindlar hon tagit med sig hemifrån. Den enda förberedelse som varit möjlig.
Men var ska de lägga barnet?
Se, krubban där, visst är den som en liten säng?
Efter att till sist själv ha fått dricka klunkar av friskt vatten och kanske orka en bit bröd, sjunker hon utmattad ihop på halmen intill. För utmattad för att ha en aning om vad som just händer på ett fält strax utanför staden.

Herdarna då? Vad tänkte du där, Maria?
Skulle inte ängeln ha ropat i Betlehem? Denna stad som slutit sina portar?
Då skulle de ha fått veta, hela staden skulle ha kunnat komma ut till er och förstå vad som hade hänt, skulle ha kunnat skynda sig vidare till Jerusalem så att de också …
Shhh!
Oroa inte natten!

Herdarna är ute om natten, vakna under stjärnorna och inte så långt från det stall som ligger i stadens utkanter. De är vana vid de sena samtalen vid lägerelden. Ibland sjunger de. Det är en miljö där man är duktig både på att berätta och bevara berättelser.
Just de får bli vittnen till den nattens händelser.
Det blir de som kan bekräfta: ”Ja, vi såg det också!” De som kan skynda till stallet, finna barnet där med Maria och Josef, och sedan återge allt vad ängeln sagt dem.
De kan också bekräfta Maria och Josef i det som sker. Att detta med stallet inte är en olyckshändelse. ”Var inte rädda, Gud har inte glömt er. Hela himlen sjunger av glädje, lyssna, så hör ni!”
Maria lyssnar, och begrundar allt de säger.
Enkla herdars prat om änglar och himlasyner.

SAMSUNG CSCEfteråt, Maria, när du fått gömma och begrunda.
Vad tänkte du då? Ett stall, var Gud inte större än så?
Du ler.
Jo, mycket större än så. Mycket större. Den som vill förstå det, ser det.
Men det gjorde det svårare för dig, hela tiden dessa paradoxer där våra förväntningar på stort och litet kullkastas. Du måste vänja dig vid en annan drivkraft.
Eller hur, Maria? Vem kan då räkna ut något i förväg?


Ur boken ”Maria, en livsberättelse” (Artos 2014)

23 december, 2016 Värdshusvärdens julnatt

Värdshusvärden satt böjd över sitt bord. I skenet av lampan räknade han silvermynten ännu en gång. Lika omsorgsfullt lät han dem sedan klirra ner i pungen innan han förslöt den. Tung var den redan, men den kunde rymma mer. Även om natten börjat lägra sig över den lilla staden var det fortfarande liv och rörelse där ute. Aldrig i hela sin livstid hade han sett så mycket folk innanför stadsportarna. Denna skattskrivning! Vem hade kunnat tro att det skulle bli en sådan rusning? Det var inte bara att hans värdshus låg så lämpligt till längs vägen mot Jerusalem. Betlehem var kung Davids stad. De som kom var just de som hade det kungliga blodet i sina ådror. Han hade blivit kräsen. Varför skulle han låta vem som helst få bo hos honom när han kunde välja och vraka? Ett rum hade han kvar. Det var inte så stort, rummet de hade gjort i ordning uppe på taket, men Rakel hade inrett det fint. Draperiet framför ingången var mörkblått som natthimlen med stjärnorna i sitt broderi. Magkänslan sade honom, eller var det ett rykte han hört, att det fortfarande fanns resande på väg. Silvermynten kunde bytas i guld. Det var värt en chansning.
Ett skri nere från gatan fick honom först att rycka till. Men det var bara ett åsneskri, inget att bekymra sig om. Ändå följdes det av hastiga steg från gården. Rakel visade sig i dörröppningen.
”En man frågar efter ett rum åt sig och sin hustru. Vi har ju kvar rummet där uppe.”
Värdshusvärden steg upp, bara precis så att han kunde se ut genom fönstret.
”Är det de med åsnan?”
Han fnös till när hon nickade.
”Varför sa du inte nej direkt?”
”Det är sent nu och …”
”Det kommer fler. Jag tänker inte ge rummet till de där.”
”Men hon ska snart föda. De måste …”
”De måste hitta ett annat boende! Tänk dig själv. Skulle vi ha en förlossning i det rummet?”
Rakel gick några steg, men ångrade sig.
”Vi har stallet …”
Han svarade inte ens.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC


Du hemlösa lilla barn,
hit kom du, ens utan en tråd
att skyla din späda kropp,
hit kom du med himmelens nåd.

2 juli, 2008 Välkommen till min hemsida.

Åsa Hagberg, författare och föreläsare med sång och drama i bakfickan. Skriver brett och gärna, helst texter som kan sjungas, med psalmer som skapandets guldkant. Klicka dig vidare i menyer och länkar så finner du smakprov att läsa, efterhand även att lyssna till.
Och så får du förstås gärna klicka på ”kontakt” och skriva en rad eller slå en signal.

Det är de stora människorna som skriver historia,
det är de små som berör oss.
(ur Det barn vi fick)

Aktuellt just nu:

Juloratorium Sjung din glädje, Maria i uruppförande i Årsta kyrka Trettondagen 2014 kl 18.
Den som bär 11 körsånger som följer Frälsarkransens pärlor.
Och himlen rör vid jorden 66 nyskrivna psalmer för hela kyrkoåret.
Mina föreläsningar är uppdaterade. Titta gärna in!
Kommentar Funderingar kring det pågående förslaget till ny kyrkohandbok.

Länkar:

Körjournalen 1-13 På sid 16 intervju vid vintermötet i Sigtuna, tema PSALMER.
Kulturstipendium Båstad 2012 Artikel i HD 20121020.
När jag ser bilden Intervju i KMT april 2012.
Sommaren med E sommarnovell HD 2011.
Grevie kyrka får Tv-besök artikel i HD.
Intervju radio P4