Åsa Hagberg

Glasfönstret

Ty Gud som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig

2 Kor 4:6-7

”Vilket rusk”
Porten gick igen med hast. Gruppen av turister muttrade besviket över det dystra vädret, medan de fällde ihop paraplyer och ruskade av sig en del av regnet. Men kyrkans murar stod fasta, trygga nog att utestänga den värsta storm. Redan gick uppmärksamheten till den byggnad de just stigit in i. Utsmyckningar, konstnärliga mästerverk, historia, symbolik. Knappast tänkte de på att porten på nytt gled upp. In steg en liten kvinna. Tyst. Obemärkt.
Kyrkan låg i dunkel. Belysningen var dämpad. Fönsterna beslöjade av mörka moln.
Turisterna hade funnit sina broschyrer. Gruppvis spred de ut sig i lokalen, lågmält samtalande. Nej, kvinnan såg de inte. Inte såg hon dem heller. Hon verkade gammal. Äldre än sina år. Men det var inte ålder som gjorde ryggen så böjd, stegen så trötta. En osynlig börda tryckte på axlarna, grep hennes själ, förlamande. Mörkare än skuggorna som följde henne längs väggarna.
”Ett riktigt mästerverk!”
Den lilla gruppen nästan viskade. Målningen med sin dramatik som ändå utstrålade så mycket hopp. Himmelskt ljus och svarta skuggor i en och samma bild. Och så glasfönstret där ovanför. En mosaik av rena, klara färger. Andäktigt lyfte de blicken för att betrakta människors skaparkraft.
Också kvinnan var där. Men inget av detta såg hon. Ögonen naglade sig fast vid golvet. Grå, fyrkantiga stenar. På en av dem föll en droppe. Så ännu en. Tung, ljudlös sorg föll, innan hon hann fånga den i sin näsduk. Fler droppar. Ett dunkelt, oregelbundet mönster på en grå sten. Även det en tavla, som någon snart skulle trampa på.
Då fick golvet liv. Framför hennes fötter syntes plötsligt ett färgspel i rött, blått, gult, grönt. Livets färger lekte, en blomma framträdde. Ett ansikte. En stark hand som väntade på hennes börda. Tveksamt lyfte hon sitt huvud och såg. Där uppe. Genom glasfönstret hade en stråle av ljus brutit sig fram. Ett Guds öga som såg henne. Ända in.

Gud,
många gånger skulle jag
vilja stänga till mitt liv.
Där finns så mycket
jag helst ville dölja
även för dig.
Om Du såg det,
kunde Du då älska mig?

Gud,
när jag stängt in mig
i mitt mörker.
Hjälp mig att ändå
brista inför Dig
så att där,
i botten av mitt liv,
återspeglas
Kristi ansikte.