Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv.
Joh 6:63
”De har tagit vår duva!”
Upprörda röster hördes från den lilla gruppen nedanför predikstolen. I lugn och ro hade de samlats för att förbereda sig inför gudstjänsten. Precis som vanligt. Och så detta! Blickarna riktades mot den krok där duvan hängt så troget. Alla dessa år hade den blickat ut över församlingen, alla dessa år sänkt sina vingar över tusentals predikningar.
Nu syntes bara en liten trådstump.
Så fräckt! Vem kunde vilja stjäla en duva? Ingen visste. Men duvan var borta.
”Bara den riktiga Anden är här …”
Prästen kände sig märkligt tom. Duvan hade blivit så självklar, nästan bortglömd i sin självklarhet. Idag skulle predika ske under en trådstump. Orden skulle gå ut över församlingen. Välartikulerade, prydligt formulerade, fulla av mänsklig vishet.
Mänsklig vishet.
En föreläsning i religiösa spörsmål. Om en Gud i fjärran, obegriplig och frånvarande.
Bara den riktiga Anden är här. Om så bara i en mening, bara ett enda ord som vibrerade av Gudomligt liv. En porlande frisk källa i en varm och törstande öken. En stilla melodi, likt den från en mor som bär sitt oroliga barn i famnen, nynnande en sång om och om igen tills barnet blir lugnt, slappnar av. En viskning från en älskandes mun. Ett frö fyllt av sprängkraft, starkt nog att ta sig igenom mänskliga skyddsvallar, beröra, förvandla, trösta. En närvarande Gud. Oberäknelig, överraskande. Varm.
Bara den riktiga Anden är här.
Då kanske även en trådstump kan tala.
Som en duva,
så obemärkt stilla, ljudlös,
troget vakande.
Så vill vi ha dig
när vi traskar i våra hjulspår,
precis som vanligt.
Men likt vinden
som blåser vart den vill,
tror jag Du lämnar din krok,
låter Dina vingar
fladdra i frihet,
utanför, innanför
alla murar.
Gud, var är du nu?
Kan Dina vingar
bära våra trötta böner,
lyfta våra lovsånger,
smeka en tårad kind?
Kom och var nära
med Din Ande.