Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.
Joh 6:51
– Vill hon också ha en psalmbok?
Vaddå, hon!? Hon hade egna öron, en egen mun som kunde prata! Men hon räknades inte. Inte ens här. Inte ens i kyrkan uppfattades hon som en egen individ. Man såg bara en rullstol med någonting på. En hon utan jag. Det det bredvid i assistenten.
Utanför, vid sidan om. När orgelns toner uppfyllde rummet stod alla upp utom hon. Men hennes tankar var långt borta, i en annan fest. Hennes egen familj. Inte hon, de andra. Inom sig såg hon taxin som plockade upp dem, finklädda och förväntansfulla. Restaurangen väntade med levande ljus, dämpad musik, betjäning och högtid.
”Det förstår du väl att du inte kan följa med. Rullstolen går inte in där.”
Nej, rullstolen gick aldrig in någonstans, inte sedan den gången hon spillde hela middagen i knäet. Kyparen fick komma och städa, gästerna tittade i smyg och muttrade irriterat. Det var bäst att låta rullstolen stanna hemma med henne.
– Kom, nu ska vi gå fram!
Hon vaknade i tankarna av assistenten som rörde henne vid armen.
Gå fram? Där stod prästen och väntade, altaret var dukat med vin och bröd.
– Det förstår du väl att det inte går! Rullstolen får inte pl …
Hon avbröt sig själv. Fram mot altaret gick en mycket gammal kvinna, böjd över sin rullator och med små, darrande steg. Det såg besvärligt ut. En arm vid hennes sida kunde stötta och hjälpa där det behövdes. Men i det skrynkliga ansiktet lyste två ögon förväntansfullt.
– Det kanske går i alla fall …
I sin rullstol kom hon, tillsammans med de andra, fram till festen. Levande ljus fladdrade stämningsfullt, dämpad orgelmusik spelade, måltid, förväntan, högtid.
– Kristi kropp, för dig utgiven … Kristi blod, för dig utgjutet …
Prästen såg och vände sig direkt till henne, inte via assistenten. Hon var ett jag som smakade livet i måltidens gemenskap.
Jesus,
Din fest är inte som andra.
Jag får komma
genomskinlig, sårbar,
längtande.
Min röst blir stum,
min tanke förvirrad,
fumlig och trög
inför det ofattbara.
Får också jag
dela mysteriet
att Du är här,
mättar mig med evigt liv
i bröd och vin?
Så vill jag då
ta emot,
tacka.