Åsa Hagberg

14 februari, 2020 Psalmförnyelsen i liknelser

Artikel införd i Svensk Kyrkotidning nr 2 2020

Redan som litet barn förstod jag psalmens betydelse för församlingens upplevelse av gudstjänsten. Det var då orgelmusiken inte bara uppfyllde rummet, utan överallt runtomkring mig lyftes röster av gamla och unga, ljusa sopraner, djupa basar och alla däremellan, somliga i en helt egen stämma, och allt flöt in i bruset. Jag lärde mig lyckan i att få lov att stämma in. Uppleva högtid. Vara med. En röst bland alla.
Som vuxen har psalmtextens roll lagts in i den stora erfarenheten. Dess förmåga att nå till hjärtat och lagra sig i medvetandet, att buren av melodin införlivas i den gemensamma tron, formas till en bön, en styrkande tröst, en lovsång.

Det är självklart så, att det beslut som tagits om en revision av Den svenska psalmboken väcker både oro och förväntan, därför att betydelsen tränger så djupt. Det kommer att vara en färd med en mångfald av önskemål där tradition och förnyelse ofta kan framstå som motstridiga trots att vi behöver dem båda, inte minst i en psalmbok som färdas genom generationerna.
Mänskligt sett borde det inte gå. Men nu bärs en psalmbok av sin Gudomliga tråd.
Jesus själv talade ofta i liknelser.
Några av dessa kan hjälpa oss i hur även detta arbete är möjligt.

Träden
Luk 13:7, Joh 15:1f

Först möts vi av ett fikonträd som borde bära frukt, men står där med enbart löv på sina fruktlösa grenar. Trädgårdens otålige ägare vill omedelbart hugga ner det, medan trädgårdsmästaren, som ser varje träd nästan som sitt barn, bönar och ber om ännu ett par års kärleksfull omsorg innan beslutet tas.
Sedan målas vinträdet upp, med Jesus själv som den bärande stammen, och oss som grenarna, dignande av himmelsk frukt. Kanske. Att de grenar som ger upp sin förankring mot stammen vissnar ner är givet, men även övriga grenar måste ansas för att inte frukterna ska krympa och surna bakom ett alltför riktligt bladverk. De skott som skärs bort är i sig inte fel, de har verkligen hämtat sin kraft ur stammen. De är bara för många som trängs på samma yta, tävlande mot ljuset.

Dessa två träd kan vägleda oss i synen på tradition och förnyelse. En avslutad tradition går att konservera i befintlig form för att inte förstöras. Men psalmboken är en unikt, levande tradition med hundratals år mellan sina pärmar, som oemotståndligt fortsätter skjuta nya skott. ”Han lade en ny sång i min mun …” (Ps 40:4) Att kväva dem är ingen lösning, bara den kärleksfulla ansning som förstår vad som är bäst för trädet som helhet. Alla nya skott har en klen begynnelse (folk kan dem inte, de är så svåra …). Förnyelsens urval bygger på en förankring i trädet med förutsättning att växa, att uppfylla ett tomrum och behov, att bära sin frukt in i framtiden.
Och så fikonträdet som ger den andra sidan, omsorgen om det befintliga.
Det kan vara lätt att tycka att något framstår som risigt och torrt (hugg bort gamla, tråkiga psalmer som ingen sjunger längre). Men det är alltid värt att tänka ett varv till, för att inte såga av bärande grenar vi sitter på, och förlora det som påminner om varifrån vi kommer. Att gräva djupare, uppriktigt anstränga sig att förstå, kan ge livet åter.
Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.

Liksom grenen får sitt liv ur trädets stam,
liksom stammen vilar mot sin rot,
liksom livet blir till vin av grenens frukt,
får vi samlas, tro och ta emot.

(Ur Gud, när du bjuder till bordet)

Templet
Joh 2:19-21, Joh 4:19f, Ef 2:20-22

Jesu uttalande om att riva ner templet och låta det uppstå på tre dagar, väcker glödande upprördhet. Denna praktfulla byggnad, som fortfarande är under påbyggnad. Denna heliga plats, noggrant avgränsad i yttre förgård – den enda där hedningar tillåts gå in – inre förgård, det heliga och allra heligaste, så närmast oberörbart att endast översteprästen har tillträde en gång per år. Därför blir denna liknelse också hans dödsdom. När Jesus bryts ner, rämnar Förlåten och det allra heligaste ligger blottat.
Men efter tre dagar uppstår hans kropp.
Vårt nya tempel, där vägen alltid ligger öppen.
Där vi kan tillbe var som helst och när som helst – i ande och sanning.
Det betyder inte att processen, rörelsen in mot templets mitt, har upphört.

I ”Huset med de 18 rummen” beskriver Martin Lönnebo rörelsen längs Frälsarkransens pärlor som en vandring ner för sin inre trappa, den till sig själv. Den har redan börjat vid Gudspärlan, men där längst inne väntar Gudspärlan på nytt, det möte som går igenom alla våra lager och rör vårt innersta. Bevarat, när yttre omständigheter skiftar.

Mässans ordo är samma tempelvandring, först inåt i Samling, Ordet och Måltiden, den erfarenhet vi sedan bär med oss ut i Sändning. Även här finns Gud redan hos oss i varje steg, men under rörelsen får vi hjälp att skifta fokus. Från att vi själva är den planet kring vilken solen kretsar, till att Gud är Solen i vårt universum, den som lyser oss vägen ut. I denna rörelse har psalmerna, med sitt unisona deltagande, en betydande roll.

I bilden av templet förstår vi psalmernas mångfald, hur de kan sprida sina grenar och nya skott över hela trädet och inte alla trängas på den gren som är i ropet. Förutom att sjunga in alla våra högtider och skiftande kyrkoårsteman, behöver de också leda oss genom alla rummen. Från det yttre, till det inre, sedan ut igen.
Det blir tydligt att vi behöver psalmer av olika karaktär.
Vid Samlingen är inklusiviteten viktig, ett språk utan förförståelsens höga trösklar, välkomnande så att vi alla kan känna igen oss, förstå varandra, och sedan rikta oss mot gudstjänstens gemensamma mål.
Vid Ordets gudstjänst behövs psalmer som kan relatera till de omgivande bibeltexterna, måla dem levande och öppna för ett tilltal, där Gud kan förklara sig själv under sången.
Vid Måltiden behövs egentligen inte så många ord. Det viktigaste är att de som finns uttrycker Gudsmötets påtagliga verklighet, att Stororden för det Heliga får något att landa i som går att ta emot. Kristi kropp och blod, där vi alla är en enda kropp, inneslutna i samma nåd. Ande och Sanning.
Sändningen bevarar det som skett, i tacksamhet och lovsång, buret av en tro som getts möjlighet att mogna något.

För vår tids nya psalmer växer utmaningen ju längre in i gudstjänsten vi kommer, då vårt nutida språk håller på att förlora Gudsorden. Både de bibliska uttrycken och ord för det heliga, om vi inte lyckas hålla dem vid liv.
Det är en utmaning vi inte kan smita förbi, om gudstjänsten ska behålla sin inre rörelse och fördjupning. Men vi kan be om nåden att ge uttryck för Gudsrösten in i vår tid, in i det heliga.
Den vägen som alltid är öppen genom Jesus Kristus.

Kom till oss, Ande god,
rör oss med helig ro
här vid vårt altarbord,
hjälp oss att tro
mysterium.

(Ur Du är det bröd – 8 nattvardshymner för kyrkoåret)

Saltet
Matt 5:13

Jesus talar om salt, och om salt som mist sin sälta.
Det blir en bild som kan hjälpa oss att bland gudstjänstens alla sånger finna Psalmbokspsalmen. Det finns sånger som kan ge innehåll i en gudstjänst därför att sammanhanget runtomkring skapar en tolkning som kanske inte var avsedd från början, men går att finna. En vanlig poplåt kan bli som en lovsång om dess ”du” (eller ”jag”) går att tolka som Gud. Eller genom att innehålla texter om kärlek, ljus och andra bildspråk som också finns i bibelns texter. Men utan den kyrkliga inramningen stannar tolkningen i det mänskliga.

(P)saltarens ordstam har ingenting med ordet ”salt” att göra mer än en ordlek, utan härleds ur grekiskans ”strängaspel”, det musikinstrument man spelade på. Samtidigt, så som Jesus talar om salt som himmelrikets krydda, är det lätt att se att (P)saltarens psalmer har sältan i sig.
De ÄR lovsånger. De ÄR böner, även när de tvivlar.
De vänder sig till Gud, benämnd med sitt Namn.
Jag är. Herren, den Levande Guden.
Våra allra tidigaste psalmer hämtades ur denna källa, kompletterade med nytestamentliga sånger som Marias Magnificat, eller Symeons lovsång. Därifrån har vi byggt, vidare och vidare, generation efter generation som formulerat sina sånger.

Psalmen är i sin grund en sjungen bön. Den är det när jag sjunger den i kyrkbänken. Den är det om jag tagit med mig psalmboken till bussen och där sitter och läser den tyst för mig själv. Likaså vid sjuksängen omgiven av kemiskt sterila dofter och allt svagare pip som signalerar tynande hjärtslag. Psalmboken har genom alla generationer haft funktionen att den går att ta med sig. Var jag än befinner mig, vilken sida jag än slår upp, finner jag en psalm, någonting som kan bära den tro jag själv kanske just då famlar efter. Om än tvivlande, ber den, och vet, innerst inne att Gud hör.
Så är sältans kännetecken. Himmelriket är nära.

När sommarljuset vaknar och livet börjar om,
i ögon som nu öppnas i varje fågelsång.
Jag ser en fjäril fladdra, en myra streta på,
så sprudlar livets under så sköra och så små.
I sommarljus, vi vänder oss till dig,
i sommarljus, vi vänder oss till dig,
o, Gud, vi vänder oss till dig.

(Ur I sommarljus)

Skatten
Matt 13:44-45

Jesus använder flera liknelser för att peka på värdet av den skatt som är Himmelriket. Den ligger nergrävd i en åker bland jord och grus. Den är som en pärla som en köpman finner, så dyrbar att han säljer allt han äger för att få den.
Så mycket är Himmelriket värt. Mer än allting annat.
Den som söker, finner den.

Vår Psalmskatt är med Jesu liknelse, som den åker där skatten ligger. Sångerna banar vägen, bereder en plats att finna och känna igen Himmelrikets pärlor. Men Gud har aldrig använt prakt som ett medel för att övertyga. Platsen är en åker, födelsen ett stall, färdmedlet en åsna, en skrynklig tusenlapp är värd så mycket mer än en gyllenblank femkrona. Enkelhet har alltid varit ett riktmärke inom psalmsången, då det ger alla förutsättning att delta.
Enkelhet, men inte förenkling.
När nu tiden är inne då vi ska revidera, byta ut och ersätta, behåller vi motsvarande värde? Då vår tid tappar de heliga orden, och hänvisar oss till andra istället, hur gör vi för att inte förlora i tyngd och mening?

Jesus ger oss liknelser, med tolkningarnas vida rymd. Om det finns regler, behöver vi också undantag i alla de lägen där linjerna inte går att göra helt skarpa.
Ett kan vi i alla fall veta. Vi kan bara förnya den tradition som vi älskar.

Det finns ord som liknar kärlek,
med en sötma av ett rus,
som vill äga någon annan,
men som blåser ut sitt ljus.

Så mycket högre är dina ord,
som himlen över oss, så mycket högre.
Så mycket högre är dina ord,
som himlen över oss, så mycket högre är du.

(Ur Så mycket högre)

Åsa Hagberg
Författare & Psalmist
Psalm 2020
Se även Vägen genom glappet

Kommentera