Åsa Hagberg

22 februari, 2018 Plumpar i utredningen

Ämnesvalet i min blogg får en viss slagsida just nu – men somligt går inte att tiga om. Nu har uppgifter från statens utredning kring LSS-lagen läckt. Reaktionerna har redan varit starka över att man vill dra in assistansen för barn och äldre. Statsministern har fått rycka ut och säga att han inte står bakom detta.
Rent hypotetiskt, tänk om även följande text funnits med i protokollet:
”Om en man har assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig, räknas detta som ett grundläggande behov. Om en kvinna har motsvarande assistansbehov ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.”
Om indragningen för barn gav kraftiga reaktioner, kan vi föreställa oss vad en sådan text skulle ha inneburit. Vård- och omsorgs och JÄMLIKHETS-minister Åsa Regnér skulle innan vi ens hann läsa texten ha ställt sig på barrikaden med brinnande intyganden att en sådan diskriminering aldrig någonsin skulle kunna ske, säkerligen med både stats- och finansministern som uppbackning.
Nu finns den inte.
Däremot ett annat förslag, en tolkning som i dagens rättsosäkra läge redan till stor del tillämpas av Försäkringskassan och flertalet kommuner. I korthet innebär det att: ”Endast den som har fysiska assistansbehov för att kunna äta, sköta sin hygien och klä av och på sig får räkna det som ett grundläggande behov. Om man kan rent fysiskt men inte gör för att man inte förstår att man ska göra det ska det inte längre räknas som ett grundläggande behov.” (Källa: ABH utbildning)
Det är självklart inte formulerat så här krasst och direkt i utredarens text. Det senare ligger inlindat i att man istället får en annan insats, som handlar om ”ingående kunskap”, något som inte längre assistenter ska stå för utan … ja, hemtjänstpersonal och (om man utifrån denna gränsdragning har tur) gruppboendepersonal, i mån av tid. Se utkast LSS-utredningen
Bakom detta finns tanken om att man ”egentligen kan”.
Vem är det som inte förstår?
Vi brukar säga att personer med utvecklingsstörning är de mest oförstående. Och jag är alldeles säker på att någon som utifrån denna reglering ser sin granne få full assistans för sitt behov, medan man själv nekas motsvarande hjälp, inte kan förstå varför. Vad är det för fel på mig? Varför är jag mindre värd?
Det är framförallt utredare och myndigheter som måste sluta vara oförstående för den verklighet det innebär att ha ett kognitivt funktionshinder! Det handlar vare sig om att ”egentligen kunna” eller ”inte förstå”, lika lite som en våldtagen kvinna ligger passivt stilla för att hon inte förstår att hon aktivt borde visa sitt motstånd, eftersom hon egentligen kan kämpa. Vi har lärt oss att kalla det ”frysning”, en form av handlingsförlamning som inte går att styra över.
Jag har under flera års tid kunnat se på nära håll hur någon som ”egentligen kan” och ”förstår”, alltmer frusit in i sina rörelser. Hur det enkla har blivit komplicerat. Något som för de flesta av oss är en sammanhängande rörelse, splittras upp i mängder av små moment, som var för sig har sin stegrande tröskel. Att alls komma igång reser ett så stort motstånd att det framstår som ointagligt! Även att ha kommit igång kan hejdas av minsta störning och låsa rörelsen igen. Hur mycket lättare är det inte då att istället avreagera sig på något som bara är en enda sak? Pilla, gunga, låta … sådant vi kallar ”tics”, oftast harmlösa, men ibland kan de utvecklas till att bli skadliga.
Jag har också sett att det är omöjligt att träna bort, hur upprepande, flitig övning oftare kan förvärra tvånget. Hur det aldrig, under hela livet, gått att åtgärda med enbart hjälpmedel. Bara en människa. Bara en trygg, stabil och välkänd människa, som med stort tålamod, uthållighet och en finkänslig samspelsförmåga klarar att leda igenom alla dessa tusentals vardagshinder.
Ja, jag är helt oförstående till hur man kan mena att denna ingående kunskap skulle ha en lägre status, med ett mindre stödbehov, än den renodlat fysiska hjälpen? Det är ju tvärtom svårare!

Valtider närmar sig, vi vet inte idag vilka som till sist ska fatta beslut om detta LSS-underlag. Oavsett vem det blir, låt inte denna diskriminering lagstadgas!
Lova oss det!
Det handlar om dem som inte själva kan föra sin talan. Vilken politiker vill ha det på sitt ansvar?
Vem tar ansvar

Åsa Hagberg
Det barn vi fick
Föreläsningar

Kommentera