Tack, gode Gud för allt som finns – en analys av psalm nr 23

Publicerad i Svensk Kyrkotidning Nr 12 2021.
Analys i samband med utbildningen Psalmbokens teologier och bruk, Enskilda Högskolan Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson.

Denna psalm är en av de ovanliga i psalmboken, med rötter genom hela den psalmsjungande historien. Via den bibliska psaltarpsalmen 104, till den Solsång – Il Cantico del Sole – som nedtecknades 1225 av Franciskus av Assisi, för att omformas till engelsk hymn på medeltida melodi, och slutligen översättas till svenska, bland annat av Olov Hartman 1979.1 I nutidens stora oro, då vår instrumentella syn på skapelsen håller på att falla isär, med en ångesttyngd börda på människan att lyckas tämja kaosmakterna, ger denna psalm ett vidgat perspektiv. Skaparen håller ännu vår jord i sin hand, det instrumentella synsättet ersätts av det relationella, organiska, kosmiska, där allt hör samman och fullbordas i den lovsång som hämtar sin kraft i evigheten.

Spåren av Franciskusmärks tydligt i denna psalm. Franciskus, som efter den kallelse som träffade honom vid den förfallna kyrkan San Damiano, vigde sitt liv åt att leva i fattigdom i Jesu efterföljd, och därigenom kom att grunda Franciskanerorden. Redan då kom hans liv att vara en rörelse bort från det ärorika och skrytsamma, för att se hela Skapelsen som Guds uppenbarelse. En av hans skrifter är en predikan till fåglarna.2 Il Cantico del Sole kom till då han i slutet av sin levnad återvände till San Damiano, och ska ha framförts första gången vid hans dödsbädd.1

Inspirationen från Ps 104 syns redan som underrubrik i vår psalmbok. Denna Psaltarpsalm är inte tillskriven David, utan är en av de senare, med ett bildspråk som återfinns hos exempelvis Jesaja och Job. Herren, Skaparen, som ”sveper sig i ljus som en mantel” är så gränslöst mycket mer än människan, den skapade. När ” … alla sätter sitt hopp till dig” är det inte enbart människan utan livets alla former på jorden. Molnen är Skaparens vagn som far på vindens vingar. Vinden, jorden, urhavet – allt lyder Gudsrösten.
I Franciskus språk blir dessa vår ”broder” och ”syster”, ord som låter oss förstå Kristi närvaro i Skapelsen, Människosonen, Vännen, Ordet som har blivit kött och fysisk kropp i den skapade världen, vår broder.

Jag skulle vilja lyfta två teologer som representerar samma syn i svenskkyrklig kontext.
Den ena är Frälsarkransens skapare, Martin Lönnebo. Även han vill, likt Franciskus, i slutet av sin levnad blicka in i det evighetsperspektiv där allt hör ihop, litet och stort, heligt och vardagligt, mänskligt och Gudomligt, det skapade och Skaparen. Från hans penna finns i psalmbokstillägget nr 710; Som gränslösa vidder. Vid det samtal jag fick ha med honom 2019 återkom han gärna till hur ”Kristus blir allt i alla”3. På samma sätt med hans valspråk, som är det längsta en biskop någonsin haft och som flöt utantill från hans läppar. Romarbrevet 11:33-36, inlett med ”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! …” för att avslutas ” … Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” Kopplingen både till Ps 104 (ex. v 24) och Il Cantico del Soles avslutning är tydliga.

En insikt som är värd att ha med sig, är hur Lönnebo själv ser på Skapelsen i förhållande till Frälsarkransen. Även om han har gått med på att vi nu har en grönfärgad pärla för Skapelsen, var hans egen tanke mycket vidare än så. I den lilla blå boken Frälsarkransen, hans första bok för att vägleda nya användare av radbandet, uttrycker han sin syn på jorden. ”I Frälsarkransen finns ingen särskild pärla för jorden, denna vitblåa himmelsjuvel, livets varma barnkammare i ett livsfientligt universum, Guds särskilda gåva till oss livsvarelser är den. Jag tänkte, när jag band den första kransen: Det behövs inte någon särskild pärla för jorden, för den rör vid alla pärlorna och ropar: Glöm inte mig!”4

Han redogör sedan för hur detta vilar i hur Skaparens närvaro uppfyller både Gudspärlan och alla de andra pärlor där Ordet blir kött och Kristus rör vid jorden – sedan åter in i den himmelska Uppståndelsens pärla och den plats där vi ser Gud ansikte mot ansikte.
Vi kan inte glömma Skaparen, vårt beroende, vår kallelse och nådens välkomnande.

En annan teolog i den relationella Skapelsesynen är Anders Frostenson, ständigt saknande den landsbygd han gjorde uppbrott från, med ett tydligt arv av detta i sina psalmer och dikter. Diktsamlingen På väg innehåller personliga hälsningar till en närvarande Skapare. ”Det är de nära tingen/som åt det fjärran liv beskär. Älska Gud kan ingen/som ej hans värld har kär.” En annan dikt fångar upp Gudsmötet; ”Jag tror jag mötte honom/en morgon – fylld av skimmer och fågelsång. Osynligt, tyst/en fläkt, en doft – Han nalkades … Så oförmärkt, så väldig/går endast Gud/fram över fälten.”5

Liksom Martin Lönnebo i Frälsarkransen, har han i en av sina psalmer skrivit in jordens svar till människan – hon som är satt att råda över den. Kristi delaktighet är också tydlig, det Ord som lyfter av bördan och ger sin kallelse in i medskapandet.Guds ord bär inte bojor, men lyfter bördan av/ och kallar oss att bo i hans stora skapardag,
att råda över tingen som Herrens tecken bär/ och höra hur i tillit de svarar: ”Vi är här.”6

Nära Frostenson fanns så också Olov Hartman, som i den psalmboksprocess som pågick inför 1986 års utgåva, tog sig an uppdraget att ge Il Cantico del Sole svensk text. Själv ska han ha lyssnat till den i sin engelska version första gången vid ett besök i Franciskus kyrka San Damioni 1972, något som måste ha gjort ett starkt intryck.1 Hartman, som aldrig räddes att ta sig an stora teologiska skeenden, ofta med tydlig Kristusnärvaro, med andra psalmer som Du som gick före oss (74) och För att du inte tog det gudomliga (38).

I psalm nr 23 bildar de två första verserna en enhet av himlaljus och troposfär.

1. Tack, gode Gud, för allt som finns.
Först broder Sol av alla ting. Halleluja, halleluja.
Vår broder låter dagen gry, ditt tecken är han i vår rymd.
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.

2. Du tänder varje stjärnenatt,

ger syster Måne hennes prakt. Halleluja, halleluja.
Du sänder broder Vind att gå från land till land och driva moln.
  Tack för alla …

Att ”broder Sol” kommer först är grundläggande. Så inleds skapelsens ”Varde ljus”, så inleds Ps 104 med Skaparen svept i ljus, så instämmer all vetenskaplig forskning i solens betydelse för alla livsprocesser på jorden, vindens rörelse och regnets cirkulation, så är Kristus vår sol. Det senare beskrivet i både mötet på Förklaringsberget och Uppenbarelseboken7– därav ”vår broder”. Redan på Franciskus tid fanns den psalm som nedtecknats av Johannes från Damaskus (ca 676-754), som med Frostensons översättning inleds ”Som en sol stod Kristus opp på den tredje dagen …”8

Stjärnorna blir nattens ljuspunkter – men distanserade från vår skapelsefamilj, där Månen blir vår nära syster. Symboliskt skulle detta kunna relatera till Gudsfolket/Kyrkan som Kristi återspegling och symboliskt beskriven som ”brud” inför den himmelska festen9, Människan – kvinna och man – som Guds skapade avbild. Vi är inte ljuset, vi är dess återsken.10

Så är Vinden vår broder, den som blåser vart den vill, som också förebildar Kristi Ande, Skaparkraften som en gång vilade över den ödsliga tomheten. En vind som själv inte är kaos, utan utgår från Skaparen själv, vars kraft betvingar stormen.11 Denna vind styr molnen i deras flödiga färd över jorden, från plats till plats. Här märks inte heller de tomma skyarna, de källor utan vatten som omnämns i 2 Pet 2:18, liksom i Frostensons psalm 590:1. Dessa skyar har enbart mänskliga förebilder, de som ”vid sig själva binds”.

Psalmen forsätter sedan vidare, från himlaljusen till att fullborda de fyra elementen, jord, luft, eld och vatten – med luften redan nämnd. Antika begrepp för jordens och livets krafter, som ännu levde kvar i medeltid. 

3. Sjung, syster Vatten, stäm din brunn,
bred ut ditt starka hav och sjung. Halleluja, halleluja.
Nu faller regn på torra fält, och träden lyser, marken gläds.
  Tack för alla …

4. Hör ord i natten: ”Varde ljus”!
Lys broder Eld, och tacka Gud. Halleluja, halleluja.
Giv härden glöd, lys upp vår stad, dess ljus når vida över hav.
  Tack för alla …

5. Tack, gode Gud, för moder Jord.
Än bär hon oss och vad vi gjort. Halleluja, halleluja.
Hon bringar träd och frukter fram och blomstersmyckar alla land.
   Tack för alla …

I vers 3 har så de vinddrivna molnen släppt sitt regn, brunnen flödar och havet breds ut i styrka. Att detta vatten benämns vår syster, gör uppdelningen i femininum och maskulinum precis så djupbottnad som den behöver vara. Det Gudomliga är inte antingen eller. Även vattnet är en symbolisk bild av Kristi Ande, den källa av levande vatten som flödar inom oss.12 Här med betoningen på liv och bärande kraft.

Broder eld hämtar sitt sken ur det skapade ljuset, vi är inte bara beroende av himlavalvets sken, utan ljuset har lagts i våra händer. Kristus är världens ljus, han och ingen annan, född i vårt mörker, född att bli vår broder … 13Återigen ser vi Skaparen själv, mitt i vår verklighet, vår broder. Vi kallas att sprida ljuset ”vida över hav”, både fysiskt och med våra goda gärningar; Ni är världens ljus …14.

Vers 5 tar steget till vår moder. Hon som fanns före oss, som öppnar sin famn och föder oss, men också bjuder gränslös skönhet. Symboliskt med Maria som förebild, som föder Kristus som jordisk kropp och Livets bröd. ”Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.”15

Så kommer den vers som den nutida människan lättast tystnar inför – och som sannolikt oftast hoppas över om vi inte sjunger hela psalmen. Den som når fram till Döden, benämnd som vår syster.

6. Tack, Gud, för syster Död, som tar
allt levande i sitt förvar. Halleluja, halleluja.
Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark.
  Tack för alla …

Är det alls möjligt att kalla Döden vår syster, då den förknippas med så mycket lidande och smärta? Här vill jag vända mig till Martin Lönnebo, som då vi talade om Frälsarkransen berättade hur han först avstod från att väva in den svarta nattens pärla – av hänsyn till vårt obehag inför det mörkaste – men väldigt snart insåg att den måste vara med. Men den måste komma så sent i radbandet, att vi redan hunnit förankras i Jagpärlans relation till Skaparen, det trygga barnaskap som Dopet vittnar om, bli styrkta hos den som leder oss genom Öknen, skänker oss vila i Bekymmerslösheten som en försmak av evigheten, mättar oss med Kärlek och ger oss kraft att älska – så mycket att vi kan glömma oss själva.

Lönnebo benämner Nattens pärla med ordet ”Framkallningsrum” – där framträder Kristi ansikte hos oss, ”… vad intet öga sett, inte öra hört”16.
Det är så Nattens pärla och syster Död blir en port, en farkost.
”Den som vet vad kärlek är räds allt mindre döden. Den som tror på uppståndelse anar att döden är dess svarta port. Pärlan är nu en dörr genom tystnadens pärla till den vita uppståndelsens.”17
I den eskatologiska berättelsen drabbar natten inte bara den enskilda människan, utan hela Skapelsen ropar efter sin befrielse, med arken som biblisk symbol – då både människor och djur räddas.18

Det är säkert ingen slump att psalmen fått just sju verser, så som den hyllar Skapelsen, med den sjunde dagen som fullbordandets, vilans och lovsångens dag.

7. Må dag och natt, må liv och död
nu lova Gud i samma kör. Halleluja, halleluja.
En enda sång i allt som finns, min Gud, min Gud och alla ting.
  Tack för alla …

I den kören stämmer allt som finns in, även natt och död, allt sammanfattas i Kristus. Så som Olov Hartman i psalm 38 gett sista versen sin lovsång; Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit, är och skall komma, en dag bekänna det; Jesus är Herre.
Så som Frostenson låter psalm 338 inte enbart handla om Treenighetens samvaro, utan hela Skapelsens: Allt är nära – mänskor, träd, moln och fåglar – när jag vet, allt sin källa har i dig, heliga Treenighet. Spela samman oss som går mot en dag som ingen sett, tills i dig vårt mål vi når, heliga Treenighet.

Så finns också Lönnebos psalm 710 som låter hela Skapelsen, allt i himlen och allt på jorden stämma in i glädjen och tacksamheten.

Som gränslösa vidder och kärlekens djup, som visdoms
höjder och helighets ljus, är lyckan, är glädjen, hos Herren.
Som ljus över kaos, som liv efter död, som Gudoms styrka
i skapande lek, är lyckan, är glädjen, hos Herren …

Att mötet med Skaparen är centralt för vår kyrkas tro märks i hur det inte bara inleder den skrift vi grundar vår tro och lära på, inte bara ger vårt Trosbekännelse sin utgångspunkt, utan även vår psalmbok inleds med lovsången till Skaparen. Susanne Wigorts Yngvesson noterar detta i Psalmernas sjungna teologier.
”Att psalmboken inleds med Te Deum, med tack och lovpsalmer till Skaparen, utgör en teologisk parallell till trosartiklarnas inledning och även till livet som sådant. Varje liv, allt liv, börjar med att komma till … Varje begynnelse inleds med en relation.” 19

Kyrkan kommer alltid att leva i den dubbelheten att både ingå i Guds rike och vara en del av den värld hon lever i. Vi vare sig kan eller ska undgå att påverkas av de förändringar vi ser i miljö och klimat, inverkan av mänskligt överbruk och missbruk – och drabbas av viljan att försöka återställa och finna en bättre väg. Samtidigt är utmaningarna så ofantligt stora att vägen syns övermänsklig, där vi – i en instrumentell syn på skapelsen – inte har annat att vända oss till än vad vi själva mäktar med att förutse, mäta och begränsa, för lite och för sent. När vågorna redan börjar resa sig är vi som lärjungarna i båten, där de som skall leda tycks oförmögna att leva upp till sina löften i tid … eller sova.
Fastnar då inte lovsången i halsen?
”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”20

Det Franciskus Solsång ger uttryck för är ingen genväg, bara det som är mycket större: Mening och Hopp. Skaparverket sker tillsammans med Skaparen. Skaparens vishet och makt som ser bortom våra gränser och bär helheten i sin hand, med Ord som råder över kaosmakterna, förlåter och försonar.
Häri ryms också relationen till Skapelsen, som jag inte vårdar därför att jag är rädd att förlora min framtid, utan så som jag är rädd om min syster Vatten och min broder Vind, samma omsorg som varje dag ger sin mening i den medmänskliga kärleken till nästan.  Allt grundat i ömheten inför Människosonen född av Maria, Guds ansikte och närvaro på jorden.

Luther lär ha sagt: ”även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera mitt äppelträd idag”. Så talade han även om hoppet. ”Allt vad som sker i hela världen, det sker med hopp”. 21
Det är hoppet som föder det stora crescendo av lovsång som uppfyller alla de Skapelsepsalmer som ingår i denna studie, liksom i Frälsarkransen som i uppståndelseljuset återvänder in i Gudspärlan. Ur den evigheten hör vi: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever.” 22

Gudspärlan

Så sjunger också vi:
Tack för alla dina under. Halleluja, halleluja,
halleluja, halleluja.

Åsa Hagberg

Psalm nr 23 Publicerad med tillstånd av Olov Hartmans dödsbo.

Källor:
Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. Visby: Wessmans Musikförlag (2014)
Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför, Skellefteå: Artos & Norma. I: Frostenson, Anders, 1935, På väg
Lönnebo, Martin, 1996, Frälsarkransen (3:e uppl.), Stockholm: Verbum förlag AB
Agrell Göran & Strömmer Peter, 2015, Ordet vid bordet, Stockholm: Themis förlag
Wigorts Yngvesson Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier, Stockholm: Verbum Förlag AB
Bibel 2000 – Svenska Bibelsällskapet

Sekundärkällor
Frostenson Anders, 1935, På väg

Noter:
1. Nisser, Selander, Bergsköld (red.). Psalmernas väg, band 1. 1 uppl. S. 94
2. Assarmo Bitte, Katolskt Magasin: Franciskus av Assisi – alla tiders helgon 2018 https://www.katolsktmagasin.se/2018/10/04/, hämtad 6 nov 2021
3. Ef 1: 9-10, 22-23
4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen (3:e uppl.), S 79
5. Ekström Alva, Och ingen utanför S 51. I: Frostenson Anders, 1935, På väg
6. SvPs 590:2
7. Matt 17:2, Upp 1:16-18, 22:4-5
8. SvPs 470:2
9. Jes 54:5f, Upp 21:2
10. 2 Kor 4:5
11. Mark 4:39-41
12. Joh 7:37-39
13. SvPs 37, Frostenson Anders
14. Matt 5:14-16
15. Ps 104:30
16. 1 Kor 2:9
17. 4. Lönnebo Martin, Frälsarkransen, S  27
18. Rom 8:18f
19. Wigorts Yngvesson, Susanne, Psalmernas sjungna teologier S 149
20. Mark 4:38
21. Agrell Göran & Strömmer Peter, Ordet vid bordet, S 236
22. Upp 1:17

Vem vågar vara profet?

Vem vågar säga obekväma sanningar? Vem vågar ropa när andra tiger?
Jag skulle vilja säga (med definitionen ovan) … ganska många, ändå.
Internet har gjort det allt enklare att ställa sig på det digitala ”torget” och ropa, vara influencer, samla på sig följare och sponsorer och … kanske bli en stark röst. Näthatet har sedan gjort att en hel del får backa igen. Ord måste trots allt vägas. Vad får sägas? HUR får det sägas, innan drevet börjar löpa?
Och … vilka, av alla dessa, är profeter?

Johannes Döparen.
Denna söndag, 3:e advent, visar han sig igen. Han är som alltid obekväm genom att påminna oss om ytans avigsidor. Mitt i julkommersen står han där, i sin omvändhet, där ytan ser karg och bister ut, men insidan bär ett himmelrike.
Han är, för evigt, Profet. Den som gick före Frälsaren.
Men han var långt ifrån ensam – i alla fall till namnet. I den kärva, politiskt oroliga tid han levde, fanns många som ropade, inte sällan med livet som insats. Då, som nu, ställde man frågan, vilken röst som gick att lita på. Vilken profet var bara självutnämnd – eller utnämnd av människor? Vilken profet var falsk – sa sig tala under direkt inspiration av Gud, men … kunde man lita på det? Vem var Rösten?

Johannes Döparen ger oss en bra checklista för en profet.
KALLELSEN. Den har funnits hos honom ända sedan han blev till. Redan i moderlivet. Redan då märkte hans fromma mamma Elisabeth av, hur både hon och det ofödda barnet rördes av Anden, i mötet med Maria, där själva Ordet blivit kropp.
GUDSLÄNGTAN. Hur han drog sig undan från kakofonin av mänskliga röster för att lära känna, och lyssna efter Gudsrösten. Först förändras själv.
BÖNEN. Han hade fått den med sig med modersmjölken. Stannade kvar i den. Genomsyrades.
BUDSKAPET. ”Omvänd er …” Från vad? Själviska handlingar, lögnaktigt beteende, mörka lustar … Varför det? Är jag inte en fri människa med rätt att leva hur jag vill?
”Himmelriket är nära.”

Budskapet är inte ett själv-ändamål, för oss som vill vara goda.
Profeten ber oss vända tillbaka till Gud. Det Gudsfrånvända blir Gudstillvänt. Det som inte i första hand består i hur väl jag lyckas, utan vem jag älskar. Vem som är min källa, min tröst, min kraft, fortplantande till samma kärlek till nästan och mig själv.
Det räcker långt.

”Himmelriket är nära.”
Hur nära? Var finns den plats där profeterna bäst lyckats styra folket rätt?
Eller, nej, så menar vi ju inte.
”Guds rike är inom er.”
Så nära att ett barn kan ta emot det.

Vem vågar vara en profet? Vem skall vi utnämna till att vara Gudsröstens uttolkare?
”Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.” (ur helgens epistel, 2 Pet 1:21)
Ja, kanske hellre överlåta utnämnandet i Gudomliga händer.
Johannes Döparen ger oss checklistan.

Ett liv ur det sterila ett barn ur barnlöshet,
ett ensamt strå i öknen, en röst av en profet.
Den fattige skall mättas, förtryckta lyftas upp,
en nöd att bana vägen för rättvisans Gud.

V 1 ur En röst av en profet, Och himlen rör vid jorden
LYSSNA till hela sången.

Åsa Hagberg

Det största i det minsta

Det är andra advent. I kyrkan är titeln också ”Guds rike är nära”.
Hur märks det? En värld, där alla håller fred med varandra, alla räcker ut handen i hjälpsamhet, har förståelse för varandras olikhet och ser hur vi behöver just detta, där det är lätt att dela med sig, men heller ingen fuskar och utnyttjar, där sanningen får lov att sägas och märks ända ut i ögonen …?
Ja, det vore väl den där drömmen vi sjunger om. ”I natt jag drömde …”
Det är lätt att tänka att det kommer uppifrån, vilket det ligger en hel del sanning i. Den som har makt att leda kan både förhindra ont och inspirera gott – eller (tyvärr) tvärtom.
Men Guds rike är nära.
Det börjar inifrån.
Jag läser texter som utgår från något som ser väldigt litet ut, som ett senapskorn, som en outslagen knopp, som en liten klump surdeg … som förebådar ett nyfött barn.

Igår fick jag se en glimt av detta.
Något som ser väldigt litet ut för världen. En liten lokal förening för personer med Intellektuell Funktionsnedsättning, det som tidigare benämndes utvecklingsstörning, men där det blivit tydligt att ingen vill kallas något som heter ”störd”, eftersom det missbrukats alldeles för mycket i föraktfulla kommentarer. Vi får hoppas att den nya benämningen kan hålla emot sådant, med sin enklare förkortning IF. Men föreningen heter fortfarande FUB, ett U som lika gärna kan vara Unik. B som var Barn, men som sedan bildandet hunnit uppnå alla åldrar, fast … som för alla föräldrar som ofta går in i ledarskapsrollerna, våra älskade barn, även där rynkor börjar framträda kring ögonen.

Men jag ser faktiskt drömmen ovan.
Jodå, vi är Covid-passade och glest utplacerade, då vi skall fira vår jubileumsfest (60 + 1 år), somliga hemifrån, och så att de händer som räcks ut är just de som hör vardagen till, medan det allmänna kramandet måste vänta ännu en tid. Men en form av fred uppfyller rummet i att ingen är mer särskild än den som i samhället skulle ses ha ringa betydelse. Det största i det minsta får visa sig.
Vi har en professionell sångerska i Anna Carlsson som spelar och sjunger från den stora scenen. Men när inbjudan går ut att mikrofonen är fri om någon mer vill sjunga, då …
Alla dessa modiga personer som i stor lycka stiger upp på scenen, för att utan noter eller papper sjunga ett solo man knappt hunnit öva på, men med stabilt komp från synten och kanske en viskning i örat … ja, Annas skicklighet och anpassningsförmåga är en viktig trygghet att ha med … så blir det så bra.
Vilka applåder! Välförtjänta.
Tänk att få göra det.

En av dessa föräldrar, får i sitt arbete ta sig an barn som behöver extra föräldrastöd, sargade, ledsna, oroliga, rädda, vilda … Någon undrade vem hon har till hjälp i detta?
”Jag har min son.”
Det är svårt att säga exakt vad den vuxne sonen gör. Men en okomplicerad personlighet som tycker om barn räcker långt. Krångligt får bli enkelt en stund.
Det är så vi ska spana efter Guds rike. Inte så mycket uppifrån, hellre i något som framstår som litet, tills det får göra sin verkan.
Förbereda oss på att det kanske är annorlunda än vi tror.

Så nära är Guds rike som senapsblommans frö,
det största i det minsta med kärlek nog att dö,
med kärlek nog att dö.

LYSSNA till hela sången.

Åsa Hagberg

Nådens år

Vårt nya församlingsblad ståtar på utsidan med hälsningen ”Gott nytt kyrkoår!”, inför den söndag när vi också högtidligt tänder det första ljuset, trumpetfanfaren ljuder och Hoisannaropet uppfyller gudstjänsten.
Som barn tyckte jag det var minst sagt FÖRVIRRANDE!?
Varför kunde kyrkan inte börja sitt år den 1 januari, precis som allting annat?
Ja, tideräkningsåret börjar vi ju då, i kyrkan likväl som överallt annars. Det som hela tiden sträcker sig framåt, vidare, i en alltmer skenande takt, alltmer påverkat av den digitala teknikens förmåga att utföra mer och mer i bråkdelar av sekunder så att tiden visar sig likt sin ilande strålkraft, snarare än solens dygnslånga bana kring jordevarvet.

Kyrkoåret har en helt annan tid.
Den som egentligen inte räknar, möjligtvis till tre. Annars bara går runt. Och runt. Och runt. Se där, en period avklarad, nu börjar vi om. Runt. Och runt. Och runt. Om igen.
Som ett radband, likt Frälsarkransen, den repetitiva fördjupningen.
Som en fast kärna i det ilande, rusande … alltmer förvirrade när vi själva inte längre hinner med. I den tideräkning där vi alltmer skulle vilja kunna förutsäga och styra hur det blir. Vare sig det ena eller det andra visar sig särskilt enkelt. Inte ens vår egen regering, i vårt eget lilla land kan enas. Inte ens vår egen kyrka, en av de minsta i världen, utan att slitningar uppstår. Mångfald, tillit och enhet är precis en så svår kombination som det låter.

Jag märker att jag själv påverkas, stressas, vill kunna finna den som vågar tala sanning helt igenom, inte lindar in, inte skyller ifrån sig, inte målar in sig i ett hörn, vill själv kunna göra det, inte döma utan …
Men det nya kyrkoåret har sin underbara rubrik: ”Ett nådens år”.

Bakgrunden finns i Gamla Testamentet, där det femtionde året var ett Jubelår, då jorden vilade, egendom återlämnades och den som var satt i skuld blev fri, för att ingen för evigt skulle vara någon annans träl. Det som helt plötsligt får en evig slagkraft när Jesus, en av tideräkningens alla dagar, står i sin hemstads synagoga och ger profetian om ”Nådens år” röst och kropp. Här börjar det.
En annan sorts år.
Gudsrikesåret till var och en som tar det till sig.

Jag tänker på hur Nåden ger oss sina FÖR.
FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Det är bara att tänka vad dessa ord blir, om jag istället sätter EMOT.
EMOT-låtelse. Vad jag gjort ska för evigt hållas emot mig. Hur ska jag då alls våga erkänna något? Hur ska jag då inte känna mig tvungen att ljuga och översläta?
EMOT-barmande. Slutna famnar. För evigt utestängd, utfrusen, bedömd utifrån mina (potentiellt) värsta sidor, som om inga andra fanns.
EMOT-soning. Att hellre hålla fast vid etablerade skuldförhållanden (alltså … de som slår fast att det var någon annans fel). Att slippa MÖTAS … slippa förändras.
EMOT-ståelse. Det finns ingenting gott i vad ”motståndaren” säger. Punkt.

Ett nådens år.
Som en Gudomlig förebild att träda in i. Den Helige, som ju annars verkligen kunde genomskåda mig, verkligen vara den som skulle få mina sämsta sidor att framträda, men som skänker oss det motsatta. FÖR-bereder jordens frid.

FÖR-låtelse
FÖR-barmande
FÖR-soning
FÖR-ståelse

Gode Gud, om detta ber vi.
På nytt och på nytt, ett nådens år,
låt ditt rike komma, din vilja ske,
på jorden, så som i himmelen.
Amen

Lyssna till Förbarma dig

Åsa Hagberg

Att förstå oro

Öppet brev till Energidepartementet, Anders Ygeman

Det finns mycket att oroa sig över. Ett sätt att slippa, är att låtsas, så som barn gör. Hålla händerna för ögonen, som om det jag inte ser försvinner, på samma sätt som jag själv inte syns. Men att vara vuxen är att ha ansvar. Det är det som gör mig orolig – för vad innebär ansvar? Räcker det att kunna säga vad man skulle vilja göra med så vackra och stora ord att de låter trovärdiga, eller att kunna genomföra det man lovar – medveten om de fulla kostnaderna för att nå önskat utfall? Att ha beredskap för det som kan gå fel, så att inte ”någon annan” i slutändan får bära både ansvaret och kostnaden?

I mitt arbete i kyrkans diakoni ingår ansvaret att belysa när samhällskontraktet inte håller. När fel människor drabbas – därför att det alltid rinner dit där sårbarheten är som störst. Men där ”satsningar” och ”insatser” har desto svårare att nå fram därför att man inte passar in i de allt mer förtydligade gränsdragningarna mellan skilda myndighetsansvar. I kyrkan möter vi mellanrummens människor och moment 22 personerna som tenderar att bli fler.

Samtidigt som vårt land gärna vill synas som ett föredöme i den världsvida energiomställningen, där Tv-sändningarnas stora ord varvas med mänskliga katastrofer i en cynisk handel (värda sina egna bloggar), möter jag den vardagsnära, lokala kampen hos dem som egentligen inte orkar kämpa mer. En ökande, tätnande ström av personer som inte får ihop det.
”Allt har blivit dyrare!” säger man. ”Maten … och så elen … suck.”

Det är den oron som fått mig att skriva till Infrastrukturdepartementet – med underrubriken ”Energienheten, Säker tillförsel och marknader”. Jag noterar ordet ”säker” …
Som boende i Elområde 4, kommer denna vinter att innebära en chockhöjning, avsevärt högre och långt osäkrare eltillgång än i övriga elområden (i olika grad). Klart att det oroar. Särskilt drabbas det mindre företaget, särskilt de enskilda som redan förut inte hade några marginaler.
Existensminimum är just vad det heter.

Jag fick ett svar – under tecknat Anders Ygeman.
Jag hade önskat mig mer än det som vi egentligen redan visste.
Att den grundläggande svårigheten just nu är relaterad till EU:s elmarknad.
Att den andra svårigheten är en ”flaskhals” i elöverföringen, och vi i syd har oturen att befinna oss på fel sida.
Sedan självberömmet i alla de satsningar som görs för att komma tillrätta med flaskhalsen. Här hade det inte skadat med att även konstatera att allt kanske inte gått så enkelt som det var tänkt, att det funnits missbedömningar, glädjekalkyler, förseningar, kommunikationsbrister mellan myndigheter, och … (vem bär ansvaret för detta?)
Men förslag för att underlätta framåt är självklart bra. Förhoppningsvis lär vi av misstagen.

Sedan förståelsen.
”Vi förstår …”
Snälla … att skriva så betyder faktiskt någonting! Att stanna upp och tänka efter.
Förståelsen måste synas i det efterföljande svaret.
”Därför …”
Det svar jag får hänvisar endast till de satsningar som redan fanns i den allmänna budgeten, som skulle ge glädje och ”mer pengar i fickan” till dem som behöver det mest; pensionärer, de som får aktivitetsersättning, höjd bostadsbidrags nivå mm. Fina löften efter principen att det är lika över hela landet, rättvist utstrött i små, jämlika portioner. Men … elen då? Hur kan detta allmänna ”därför” vara ett svar på en kostnad som ger slutsumman ”mindre i fickan” för vissa medborgare i vårt avlånga land? En momsbelagd kostnadshöjning, så … den glädjen går bildligt upp i rök.

Bästa ministern.
Du menar dig ”förstå”.
Om ”Därför” ska vara ett riktigt därför, förankrat i verkligheten, så är det helt nödvändigt att detta ”Därför” tar hänsyn till att den ojämlikt fördelade chockhöjningen på el även drabbar dem som fortfarande, och än mer, har det allra svårast. Var ligger Energidepartementets ansvar?
En liten mening i brevet gav hopp: ”Nu pågår en översyn av elprisområdena.”
Den vill vi höra mer om.

Åsa Hagberg
Författare,
Diakoniassistent

Ett stråk av himmel

Ingick som insändare i Kyrkans Tidning 4 nov 2021

Som själv en frukt av den Psalmboksförnyelse som pågick under 80-talets början, då en enda av dessa nytillkommande psalmer var nog för att ge mitt unga liv en ny inriktning, kan jag inte annat än välkomna det psalmarbete som nu påbörjas. Vi vet också hur det kommer att pröva vår kyrka i tro, samhörighet, identitet och gudstjänstliv. Samtidigt som nya psalmer börjar strömma in, ska direktiven formuleras. Vad är det då vi söker? Vi når till samma frågor som präglat alla tiders psalmarbete: hur definierar vi (idag) psalmen, vad ska den innehålla, och hur ska språket/musiken vara?

Psalmbokspsalmen känns främst igen utifrån sin primära uppgift; en församlingssång under gudstjänst och förrättning, som ett sjunget uttryck för kyrkans tro och lära. Anders Frostensons ord inför måltiden i SvPs 396; ”ett stråk av himmel och en doft av jord”, är för mig också en poetisk definition av psalmen. Här finns den, i den underbara mötesplats där ett stråk av himmel rör jorden, blir till sång på våra läppar.

Vid altaret är psalmens funktion lätt att se, men detta stråk av himmel når också livet utanför. Bildligt ser jag det som ett skyltfönster vid en mörk vintergata. Blicken dras till fönstret, överpyntat av glitter och frejdiga tomtar inför den annalkande julen, tills den existentiella hungern slutligen upptäcker – längst ner i hörnet, nästan dolt bakom allt annat – en liten krubba där Jesus ligger nyfödd i halmen. Ett stråk av himmel, i en värld där Jesus inte är i centrum, liksom födelsen en gång skedde utanför huvudstaden, utanför det lilla Betlehem, bara uppmärksammad av några få, trots att himlen var fylld av änglasång, medan skattskrivningens alla släktkalas skuggades av oro över en våldsam värld. Bara ett litet stråk av himmel, men som når oss så att vi i nästa psalm vill röra oss mot den plats där Himmelriket är nära.
Samma stråk kan finna oss även på den mörka gatan, när en stjärna bryter igenom. Men tas detta bort helt, blir det svårt att kalla sången en psalm. Kanske ändå en mycket bra sång för att lyfta existensen frågor. En sång som vi redan har all möjlighet att sjunga i gudstjänsten som solo, körsång, eller på annat sätt. Allt måste inte finnas i psalmboken.

Nästa fråga rör innehållet mer specifikt. I nuvarande revisions förstudie av Henrik Tobin efterfrågas, förutom nyare psalmer för ex. dop, vigsel och begravning, också psalmer för ” … i någon mening eftersatta grupper … nya områden och erfarenheter …”. Önskemål som dessa framspringer ur det goda önskemålet om identifikation, men leder också till känsliga urval. Vad behöver benämnas, och vad kan vi (fortfarande) utelämna? Är det senare i så fall mindre värt?

Vid inventering av befintliga psalmer framträder hur de mest populära psalmerna är de som avstår från att bli för precisa, men ändå ger djupgående identifikation. En sådan är Elis Malmeströms Gud för dig är allting klart (SvPs 217), skriven efter hustruns död, men med trösterika ord som var och en i den sjungande församlingen kan tolka in sin livsberättelse i. På samma sätt är Ylva Eggehorns Var inte rädd (SvPs 256), skriven efter ett möte med en judisk flyktingfamilj, men vars poetiska bildspråk gett tröst vid många begravningar, liksom tsunamin 2004. April 2017 arbetade jag med en text till bönen vid ljusbärarens lågor, inledd ”Det finns nattsvarta dagar, det finns solsläckta krön där vi trevar bland skuggor med en borttappad bön …” utan att ha en aning om hur en skenande lastbil på Drottninggatan strax därpå skulle ge orden en smärtsam nutidserfarenhet.
Smalare psalmer skulle kunna hitta sin plats vid mindre andakter/enskild bön, men även där visar det sig att vi först väljer dem vi känner igen.

Så till frågan om språket, varje revisions önskade förnyelse, men där förstudien belyser hur detta efterfrågas allt tätare, med ”kortare `halveringstid´ av psalmernas livslängd”. Frågan är hur önskvärt detta är? Om inte, i en värld där utveckling och förändring sker i en alltmer skenande takt, att Kyrkan – likaväl som följa med i tiden – kommer att behöva stå för det som är beständigt, som en oas av evighet? Likaväl som att kunna uttrycka de ord som passerar i det mänskligt korta nuet, kunna lotsa oss in i Ordet, det oslitliga Gudsmötet?

Jag vill återvända till Frostenson, som gav uttryck för hur en psalm är född och inte skapad(1). Det vi skapar kan vi planera och styra upp för att avskilja de vackraste, coolaste, trendigaste … orden, lika sköna som ”människors och änglars språk” men likväl ihåliga som ”klingande malm” om de aldrig berörts av det stråk av himmel som är Gudomlig kärlek. Det födda är den Levandes Röst, det tilltal vi finner av att lyssna. (2)Vi kan lita på Anden. Gudsrösten är aldrig otidsenlig, aldrig föråldrad, alltid NU. Ordet är.

Som poet och psalmsångare vill jag vända mig till det Kyrkomöte som har det viktiga uppdraget att formulera direktiven. Ja, nutida språk är en bra målsättning, likaså en ambition om inklusivitet, men ingen av dessa räcker som garant för kvalitet och användbarhet i längden. Hellre skulle jag önska, liksom Frostenson på sin tid, att vi efterfrågar ett levande språk som kan ge uttryck åt Guds tilltal, åt kyrkans gemenskap och tro i nutid. Där kommer ett stråk av himmel att röra oss, så att vi känner igen oss. Där arbetar psalmisten, lyssnar efter Rösten, ber att något ska födas.

Du är den som färdas genom tiden,
leder oss till kärleken och friden.
O, Gud, låt oss se din frälsning.

LYSSNA till Gud, låt oss se din frälsning

Åsa Hagberg
Författare & psalmist
Förslöv

(1) Wigorts Yngvesson, Susanne, 2019, Psalmernas sjungna teologier sid 14, Stockholm: Verbum – Frostenson är här uttolkad av PO Nisser.
(2) Ekström Alva, 2010, Och ingen utanför sid 26, Skellefteå: Artos & Norma

De allra mest utsatta

Insändare, bla i Kristianstadsbladet 211004, Sydöstran 211007, HD 211008 (kortad).

”De allra mest utsatta i vårt samhälle” är en fras som lite då och då lyfts av politiker och debattörer. Ett viktigt begrepp, eftersom det berör personer som drabbas allra mest om samhällsinsatser sviktar – men vilka menar man?
Vi kan jämföra med att komma till en olycksplats med flera skadade.
En skriker högljutt, medan en annan ligger tyst en bit därifrån. Regeln är alltid, hur svårt det än känns, att vänta med den ropande och börja hos den som är tyst, om det handlar om att rädda liv, den som just då är allra mest utsatt. Sedan återvända till den ropande, som självfallet inte ska överges.

I vårt mediala samhälle, där fokus och uppmärksamhet leds av det som syns och hörs, behöver vi återkommande påminnas om hur det bland ”de allra mest utsatta i vårt samhälle” finns de tysta. De, vars behov vi missar, trots att de är djupgående, därför att man inte hörs, därför att man är en mindre del av väljarbasen och lever i det fördolda.
Vilka tänker du, som läser detta?
Vilka är de som kränks i det tysta? Fråntas sina mänskliga rättigheter, lever bakom stängda dörrar, trots att man inte dömts för något brott?
Att utsättas för detta, om man samtidigt inte ens har ett språk att tala med, inte själv kan förflytta sig, äta, utföra sina toalettbestyr och sin hygien, så att man är helt beroende av de händer som inte längre går att lita på, måste vara det mest utsatta som går att föreställa sig.

Ja, detta inlägg handlar om personer med omfattande funktionsnedsättningar, om stödet brister. Men även den som till det yttre har förutsättningar att klara det mesta, men genom intellektuell funktionsnedsättning ändå behöver dagligt stöd, drabbas hårt när bristande insatser kränker och förhindrar självbestämmande och livsval. Som om man inte är en person, bara ett hölje av en diagnos. Den diagnos, som Försäkringskassan kanske sedan inte längre godkänner som tillräckligt skäl för att beviljas aktivitetsersättning.

Enstaka svarta rubriker påminner oss om att sådant sker i vårt samhälle, innan det blir tyst igen, så att det kan framstå som enskilda undantag. Men den mångåriga utredning som LSS-lagen befunnit sig i, den limbo av indragna beslut och insatser som hamnar i medieskugga bakom några fuskbolags välfärdsmissbruk, har gett svåra konsekvenser.
Inte bara de enskilda som drabbas tillsammans med sina anhöriga, utan varje misslyckande, allt som tillåts ske i gömda rum där den drabbade inte på egen hand har någon chans att förändra situationen, allt sådant ökar också tillvänjningen av det institutionella tänkandet.
Vi förväntas förstå att det (annars) är professionellt och med avsikt att skydda.

Vi kan förfasas över hur färgade i USA ännu kan känna av spåren av slaveriets historia, och glömma att det långt senare i vårt eget samhälle, medan 1900-talets välfärdsstat utvecklades, fanns institutioner för dem som det ansågs vara bäst att hålla utanför, med ord som ”sinnesslöa”, ”obildbara”. Det är en mörk del av vår historia, med skrämmande överdödlighet och medicinska experiment.
LSS-lagen blev spiken i kistan för det tänkesätt där man skulle ”vårdas” och ”skyddas” innanför institutionens murar, för att nu istället leva som andra, delaktig i samhället.

När LSS-lagen försvagas blir trenden mot ökad institutionalisering tydlig.
Inte för alla. Goda exempel visar hur inte ens en försvagad LSS-lag innebär att den måste ges sin snålast möjliga uttolkning. Goda exempel visar hur det alltid är en vinst där man tar individuella hänsyn, så att de berörda finner trivsel och livsglädje, som man gärna sprider vidare.

Där frågan är nedprioriterad väljer man undantagen. Om en gruppbostad som undantag kan bestå av max 6 lägenheter, bygger man två sådana enheter tillsammans (12 lägenheter), och granne med äldreboendet och den Dagliga verksamheten, så att hela livet samlas på ett ställe. Den kortsiktiga samordningsvinsten äts snabbt upp av ökat vårdbehov och det mänskliga lidandet i att skjutas undan dit där den egna personligheten avtrubbas, där avvikande beteenden dominerar och förvärras eftersom man tar efter varandra, medan den tysta stängs in i sig själv.
En tonåring drunknar i badkaret, medan personalen umgås i ett annat rum

Där en försvagad LSS-lag har lagt alltmer inom ”normalt föräldraansvar” så att bördan till sist dränerar föräldrarnas sista droppe av ork, ökar behovet av barninstitutioner – trots att ingen vill det. Om det samtidigt ska bli en besparing – eftersom det oftast är dyrare än att stödja föräldrarna – ges uppdraget till den billigaste, minst seriösa anordnaren, med brister i tillsynen. Ett litet barn dör.

Det är därför självklart en glädje att regeringens kommande budgetförslag slutligen innehåller poster för att fler kan (åter)få rätten till assistans och förbättrade livsvillkor – främst ett tecken på att LSS-utredningen ser slutet av sin alltför långa tunnel. Men rättighetsarbetet är långt ifrån färdigt. FN:s 19:e konvention, ratificerad också i Sverige, visar att många steg återstår till ” … lika rätt för alla personer med funktionsnedsättning att leva i samhället med lika valmöjligheter som andra personer”.

Vecka 40 är FUB:s aktivistvecka. FUB, som både lokalt och på riksplanet är intresseorganisation för den grupp där man har en intellektuell funktionsnedsättning, som blir utsatt i ett bristande samhälle, men som kan bidra med underbara personligheter där insatser och stöd fungerar väl.

Låt oss tillsammans arbeta för detta samhälle, där vi alla får finnas och blomma ut. Låt oss värna att den som är mest beroende av lagens skydd av sina rättigheter, också har det. Låt oss tala, om någon saknar språk, ropa, så att vi aldrig glömmer de tysta.

Anders Lago, ordf. FUB
Jeanette Fridh, FUB Malmö
Nils Kjeller, FUB Helsingborg med omnejd
Lena Landin, FUB Klippan/Åstorp
Ingegärd Persson, FUB Ängelholm
Charlotte Söderlund, FUB Bromölla
Åsa Hagberg, FUB Båstad

HD – bild 8 okt, bild 9 okt, bild 9 okt

Funkiskoden

Fredagskvällen bjöd på ett oväntat innehåll i TV-tablån (för oss som fortfarande envisas med att följa den, stället för att se vad vi vill, när vi vill …), då SVT 2 visade Funkiskoden – funktionsvariationer på film. Ordvalet ”funktionsvariationer” i tablån har inte sällan lett till en besvikelse, då det smyger förbi kärnan av att verkligen ha en livslång svårighet att hantera, men så inte denna gång. Korta filmsekvenser syntes ur kända filmer, ända sedan 30-talets svartvita ”Freaks” – och kommentatorerna, experterna var de som själva har erfarenheten av varierande funktionsnedsättningar. Riktiga. Synliga och osynliga.
Några smärtsamma scener dök upp, och jag mindes hur jag själv reagerade som de.
Vad är den VÄRSTA scenen att matas med?

I topp på den listan kommer, när den tidigare så framgångsrika personen, drabbad av förlamningskatastrofen eller annan bestående skada, ändar filmen med att ta sitt – inte längre värdiga, belastande – liv, till gagn för sin omgivning. Och stråkarna i bakgrunden bejakar skönheten i detta offer … för att ge oss någon sorts oundviklig, men ”happy ending”. Medan hjärtat gråter. Livet efter dig är ett tydligt exempel.

Näst i denna minustopp kommer i, hur en annars fantastisk film som Rain Man, efter framgångssagan då de två bröderna är ute i det ”riktiga” livet, den autistiske brodern får återvända till den fina institutionens lugna vrå. Ja, det är ju där man har det bäst, skyddad från verkligheten.

Tredje på listan är könsromantiseringen a la Hollywood, där den kvinnliga karaktärens funktionsnedsättning förstärker hennes hjälplöshet som föremål för mannens åtrå, medan den manliga karaktären blir en hjälte som trots sin funktionsnedsättning lyckas åstadkomma det omöjliga.
Nästan alltid är funktionsnedsättningen (mer eller mindre skickligt) spelad – de som lever i det även utanför filmduken syns sällan, med undantag för de kortvuxna.

Det som delvis framställs som en klyscha, men som jag hellre bejakar, är den pedagogiska poängen i flera filmer. När någon ”normalvarierad” i kontakten med en person, oftast med intellektuell funktionsnedsättning, förändras. Lär sig mer vad det är att vara människa, fördjupas i sin bedömning av viktigt och oviktigt, stort och litet, ja … faktiskt blir lite mer god både mot sig själv och sin omgivning.
Därför att det är sant.
Om inte bristande stöd ger en orimlig arbetsbörda av förlamat känsloliv i en daglig kamp som bränner livslusten … så är det SANT. Eller, till och med den värsta dagen av trötthet, kan oerhört värdefulla ögonblick påminna om att det är SANT.

Filmernas svaghet är idealiseringen.
Man kan inte låta bli att idealisera, så att godheten liksom ligger som ett skimmer kring den ovanlige (ja, de var alla män) hjälten. Men det är ju inte därför det händer. Det händer även den dag man inte får något leende tillbaka, när själen vill vända sig ut och in för att försöka förstå vad som är fel. Det är något symbiotiskt som väcks mellan oss båda, som gör att jag kan glömma mig själv utan att tänka på att jag har gjort det. Utan att en tacksamhetsskuld byggs upp. Det är befriande.
Att vara mänsklig. Det drar oss till sig. Vi behöver det.

Jag saknade en film, i flödet som flimrade förbi. Man hade stannat i Hollywood.
Den franska, En oväntad vänskap, baserad på en verklig händelse, där en rik man (Phillip) förlamats just i en olycka, där den färgade assistenten (Driss) mot alla odds får uppdraget, och (inte utan konflikter) vänskap uppstår. Livet går vidare, utan att behöva ändas i förväg, utan att ses som en belastning. Ja, en film måste väl alltid utvälja det mest sevärda och hoppa över timmar av vardag, Phillips rikedom är inte betydelselös, men den största rikedomen ligger i att värdigheten återfinns. Då är stråkarna inte fel.

Sång: I det mänskliga

Åsa Hagberg

I det mänskliga

Diakonins dag, Grevie kyrka, 29 augusti 2021
1 Mos 4:8-12, 1 Joh 4:7-10+18, Luk 10:23-37 (1 Kor 13:3)

Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk.

Om bara tre veckor väljer vi i Kyrkovalet. Vad ska då kyrkan satsa på?
När jag ställer den frågan till hoppfulla kandidater, är en av de punkter som flertalet lyfter, att kyrkan ska satsa på diakonin, att hon ska finnas till för de behövande.
Om vi använder oss av Jesus liknelse om den barmhärtige samariern som bild, skulle en sådan satsning innebära att man budgeterar en summa för att se till att det finns en person, utrustad med både åsna, oljeflaska, vin, rejält med extrapengar – förutom kunskapen att hantera detta och, inte minst, tiden, så att man inte behöver vara en av dem som skyndar förbi den som ligger slagen och utblottad längs vägen.
Detta är verkligen betydelsefullt – men … hur kan det räcka?
Så snart vi börjar gå den vägen kommer vi att märka, att det handlar inte bara om en person som behöver stöd. Förutom allt elände som tidvis nästan dränker vår blick, finns också allt det dolda, gömt under ytorna, därför att vi skäms så över vår svaghet.

Kärlekspärlorna, Förslövs kyrka

Diakonin är i sin grund något mycket mer.
Diakonin är, hur vi, var och en, kan vara som Jesus i vår värld, det som finns i Frälsarkransens två röda pärlor – Kärlekspärlan och Offerpärlan – de som egentligen är en enda, det ständiga flödet av Gudomlig kärlek, mottagande och utgivande.
Men … offer?
Kunde den utgivande pärlan inte ha kallats något annat? Offer, är det verkligen positivt? Blir inte offer oftast något annat, i vår bräckliga mänsklighet?
I 1:a Korintierbrevets lov till Kärleken skriver Paulus: ”… om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.”
Offer, utan kärlek.
Ur evighetsperspektiv, meningslösa.
Vad är det som hindrar kärlekens flöde i oss? Jag kommer att lyfta tre ting, tydliggjorda i sina ytterligheter, men lite till mans har vi dem allihop, därför att det är så mänskligt – och så befriande att få överlämna i Guds barmhärtighets händer.

Det första, mest uppenbara, presenteras i vår Gammaltestamentliga läsning; avundsjuka, som fått utvecklas hela vägen till hat. Bakgrunden är just en offersituation, där två bröder gett Skaparen sina offer. Abels, som ett kärleksoffer, medan Kain lagt fram vad som mest framstår som skådebröd för att söka vinna Herrens gunst – det fungerade inte heller då. I sin vrede utväljer Kain istället nästa offer: sin brors liv.
Så är hatets och avundsjukans bortvända offer – någon annan.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Det andra kan vara svårare, förakt – då det gärna ligger fördolt bakom vad som syns vara goda handlingar. Vi kan förakta den vi hjälper. Hjälpen är då alltid stuprörsriktad – aldrig ömsesidig, och mottagaren förväntas vara tacksam utan rätt att klaga.
2017 uppdagades hur personalen på ett gruppboende i Krokom under en lång tid hade fuskat med sina scheman genom att låta alla de boende lägga sig vid 17-tiden. (SVT) Men likväl – när deras chef konfronteras i media, säger hon i sin första reaktion om denna personal: ”… de är mina hjältar …”
Om de är hjältar – hur ser man då på de boende?

Men i offerbegreppet är sannolikt självföraktet än vanligare.
Hjalmar Söderbergs välkända ord ur Doktor Glas är talande. “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Sådana offer, där vi underkastar oss för att dämpa ensamhetens ångest är förståeliga, och de har i alla fall just den trösten att ångesten tillfälligt leds bort, men för övrigt förändras ingenting. Den som hunsar och utnyttjar, kommer att fortsätta att hunsa och utnyttja, medan offerrollens o-värde äter sig djupare in i själen.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Även det tredje är ytterst mänskligt och delvis i samma rot; rädsla. Under min sista semestervecka, samma tid som nyheterna ropade ut skräckbilder från Afghanistan, läste jag två böcker, som båda handlade om livet under en totalitär stat. Karin Boyes fiktiva ”Kalocain”, bekräftad i den verklighetsbaserade ”För att kunna leva” av den Nordkoreanske avhopparen Yeonmi Park. Boye myntar begreppet ”Frivilliga offertjänsten”. Ja, helt frivilligt anmäler man sig till experiment på människor, med risk för långvariga men, inte sällan döden. Främsta syftet, visar sig vara att öka kontrollen och korruptionen. Ändå fortsätter man att offra sig, av djup rädsla för vad som sker om man inte ställer sig till Övermaktens förfogande.

På individplanet, gömda i slutna rum, finns än fler offer för våld och för psykiska angrepp. Därutöver finns också vardagsrädslan, även i våra kyrkliga sammanhang, om de goda gärningarnas förväntan lägger sig som outtalade krav. Rädslan för vad andra ska tycka och tänka, rädslan att inte leva upp till omgivningens förväntningar.
Må Gud förbarma sig, leda oss till kärlek.

Och just detta sker i söndagens två andra texter. Johannes tröst i episteltexten, då han ber oss att älska varandra, ty Kärleken kommer från Gud, samma kärlek som fördriver rädslan, ty rädslan hänger samman med straff – men Gud vill inte straff.
Gud är Kärlek.
Här är vi nu i Diakonins sköte. I det Gudomliga.
Nyckeln i liknelsen om den barmhärtige samariern är att han fylldes av medlidande.  Detta i sådant överflöd, att han inte bara ger vad som är nödvändigt för att lämpa av den slagne vid härbärget, utan lämnar en stor summa pengar för hans fortsatta vård, med löfte om mer vid behov.
Om vi närmar oss Diakonin med av känslan att ”Men det är för mycket, det är omöjligt …!” är det ändå precis som det ska. Vår egen kraft kan inte bära allt, och liknelsen visar mest av allt vem Jesus är. Här, i den Gudomliga Kärlekspärlan får vi lägga av våra bördor och ta emot allt vi behöver. Då är även den minsta handling vi gör i kärlek – STOR.

Pär Siegård fresk Grevie kyrka

Jag ska avsluta med en rad ur den tredje bok jag hade med mig på min semester; Martin Lönnebos ”Frälsarkransen”, där han hänvisar till Moder Theresas ord till en ung novis: ”Du såg med vilken omsorg prästen i mässan rörde vid Jesu kropp. Gör på samma sätt när du går till Hemmet för döende. Det är nämligen samme Jesus som du kommer att möta där i våra fattigas brutna kroppar.”

Vi ber på nytt: Gode Gud, Frälsare i världens nöd, hjälp oss att ta in det ofattbara – att du vill använda oss i din Kärleks verk. Amen

Lyssna till: Det mänskligaste i oss, I det mänskliga, Du ger den kärleken ett ansikte

Åsa Hagberg

Frukt(ans)värt

Det är fruktansvärt ibland att ta in nyheter.
Att läsa om hur den som går in för att skydda och ge rätt, blir brutalt skjuten i sin tjänst.
Det är knappast fruktansvärt att på nästa sida i tidningen läsa om den eventuella möjligheten att ännu en gång få utöva vår demokratiska rätt att välja vem vi helst ser leda vårt land. Däremot kan en del av spelet bakom, upplevas fruktansvärt. Hur sanningar kan byta fot och ändra skepnad, hur baktaleri och smutskastning används så frekvent att vi antingen låter oss övertygas, eller blir faktaresistenta och inte uppfattar den sanning vi borde få se.

Längtan blir stor efter något annat.
Strävan efter den frukt som är ans-värd. Där det skrytsamma, svepande, förledande, självgoda rensas bort så att vi kan välja i sanning och ärlighet.
Det stundande Kyrkovalet (19/9) har jag tidigare år bitvis upplevt lika plågsamt, främst det som utspelas i (sociala) media på riksplanet.
Vi skulle ju veta var den ans-värda frukten finns.
I Galaterbrevet finns den underbart beskriven.

”Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid …”

Bara de första tre gör att man kan stanna i läsningen, redan mättad av allt detta goda. Men även det följande innehållet av godhet, vänlighet, trofasthet och ödmjukhet är så välsmakande frukter att de mer sträva tålamod och självbehärskning ändå går att svälja i en kompott som är så ljuvlig.
Detta är möjligt, i frihetens lag – kärlekens lag, den vi väljer, utan tvingande krav. Den föds, inifrån.

Men vad är det vi väljer bort?
Den listan är långt mer okänd. Jag erkänner, den har nästan helt gått under min radar.
Inledningen prickar just sådant som känns igen från förra seklets ”syndakatalog”.
Otukt, orenhet, liderlighet … Var och en som kan ha upplevt något av utpekandet, det hårda dömandet, lyssnat till samtalen om eventuella uteslutningar av församlingsmedlemmar för att … hrm … kan bara rysa inför kyligheten och snabbt låta blicken glida förbi.
Som om det inte är samma författare, som om Paulus, som sedan beskriver Andens frukter, här visar en helt annan sida, och återgår att vara den nitiske Herrens tjänare som med svärdet i hand gått in i de tidigaste församlingarna för att driva ut alla förtappade från Lagens bokstav. Som om han inte själv träffats av Ljuset, och förändrats så bottendjupt, att nåden blev hans viktigaste uppdrag, det enda som verkligen betydde någonting.

Jag kan snarare se att han avser det som även vi idag menar inte hör hemma i Guds rike, ännu mindre om det har skett innanför murar av heliga rum, men tystats ner. Övergrepp i det fördolda, eller övergrepp i självutlevelsens namn, ett rus där den andre är ett medel att utnyttja, och där, så gott som alltid, den utsatte blir den som bär skammen och skulden medan förövaren drar sig undan.

Inte heller ordseriens avslutande dryckenskap som i kombination med utsvävningar lägger ansvarsbollen i knäet hos maskrosbarn som får ta hand sin förälder, skydda och vara den vuxne, trots att man inte får något för det, mer än blandningen av hot och självömkan, kan ses som gudomlig.
Kärleken väljer en annan väg, en annan frukt.
Nåden gör det möjligt.

Mellan början och slutet finns ett långt tyngre block av ord, som handlar om något helt annat, och som verkar ha varit brevets viktigaste ärende – hur maktens berusning väcker det sämsta i oss: strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp.
Ja, det fanns stridigheter redan i Galatien, och vi är inte annorlunda idag.
Det är mänskligt att vilja vinna en strid, att börja tänka att för den ”goda sakens skull” kan vi kosta på oss fula knep, intriger utformade bakom lyckta dörrar. Alla gör det. Det ingår i spelet. Att inte fördra, inte tåla den andre, innan vi ens har lyssnat.

Guds vishet är större än så.
Ja, det finns tillfällen när vi med kärleken som drivkraft ska stå för sanningen.
Men låt oss välja den ans-värda frukten. Låt oss göra det detta val.
Låta Gud göra sitt verk i oss.
Nåden gör det möjligt.

”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”
(Gal 5:22-23)

Kärlek, glädje, frid, tålamodets tid,
allt vi önskar se, kan redan börja ske.
Vänlighet som rör allt vi ger och gör,
allt vi vill och kan, som gör vår godhet sann.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Grevie kyrka

Hjärtats trofasthet, född i ödmjukhet,
kraft att lägga band på vredens hårda hand.
Gud, låt undret ske, du som önskar se,
frukter på det träd vi finner längs din väg.

Livets Ande, låt oss bära frukt av sådant slag,
mognande, där du är nära, i Guds kärleks lag.

Åsa Hagberg