En av våra semesterdagar läggs i Auschwitzutställningen, ”Not long ago. Not far away”. Just nu i Malmö till 30/9. Sedan vidare till någon annan, europeisk stad, därför att så många som möjligt behöver se. Drabbas och ta in.
Vi, som snart själva ska gå till val, kan se den röstsedel man kunde lägga på Adolf Hitler, inför valet 1933 då hans nationalsocialistiska parti kom till makten. Valsedeln har rubriken ”Riksdag för frihet och fred”.

Vi kan läsa citat, där Hitler lyfter fram de ungas plats i framtiden. Det är de som ska bära den och skapa den nya, fina värld vi vill leva i. Den, där frihetens livsrum idealt målas fram på affischer.
Den avgörande frågan är vilka som är ”vi”.

I den värld där ymnighetshornet flödar fritt och gränslöst, är ”vi” så mycket lättare ”alla”, med samma mänskliga värde.
I Hitlers Tyskland var avsaknaden av ymnighetshorn uppenbar. Man hade gått igenom ett utarmande världskrig, med efterföljande urusla tider, så som krigets skyldigt förödmjukade, hungrande förlorare.
”Vi:ets” livsrum ser i ett sådant läge hellre att någon annan bär skulden, så att det vi rättmätigen skulle ha haft kan återkrävas. Det är vi som är drabbade!
Ja, känslan går att förstå. Fredsskulden var ofantlig.
Eller … att öka livsrummet i vad någon annan får avstå, genom att helt enkelt ställas utanför, eller … bara glöms bort i beräkningen?

Med facit i hand vet vi vilka ”de skyldiga” är, i Hitlers löftesfyllda framtidsideologi. Ett citat av en tystad präst visar tydligt hur taktiken fungerar, även om flera grupper saknas i uppräkningen, då han först mötte dem som en politisk rörelse:

”Först gav de sig på kommunisterna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var kommunist. Sedan gav de sig på socialdemokraterna … fackföreningsmedlemmarna … och jag protesterade inte eftersom jag inte var fackföreningsmedlem. Sedan gav de sig på judarna, och jag protesterade inte, eftersom jag inte var jude. Sedan gav de sig på mig och det fanns inte längre någon kvar som kunde protestera för min räkning.”
Martin Niemöller, präst, internerad 1937-45 i Sachenhausen och Dachau

De ”överflödiga” skulle inte få någon annan anklagelse än att de belastade samhället med sådant som funktionsnedsättning, psykisk ohälsa, homosexualitet eller orent blod, såsom romer. Ja, judar kunde ingå även i detta, dubbelt belastande och de mest förintelsevärda.
Förintelsen, som i utställningen konsekvent omnämns med ordet ”mörda”, började 1939 med att mörda de funktionsnedsatta.

Taktiken blir tydlig att se.
Först svartmålandet, demoniserandet. Det blir mer och mer ”rätt” att stöta bort, en grupp som är tillräckligt liten för att majoriteten ska tiga. Alla är innerst inne med på att vi önskar en syndabock. Drar sin lättnads suck att ”det är inte jag”.
Eller en grupp som är så svag, och redan delvis utanförställd, att tillräckligt många inte reagerar. Lättast att glömma, om insatsen benämns ”vård”. Att man ändå dog kunde skyllas på den egna klenheten. Ren barmhärtighet.
Man intygar sig själva och resten av världen att det man gör är gott. Det är för att skydda världen från sjukdom och lidande, att befria den från dem som vill erövra framtiden med sin ondska.

En judisk kvinna som framträder i utställningen konstaterar att det som hände före 1933 var egentligen inte oväntat. Vi kan ha olika åsikter, fiendskap kan uppstå. Men sådant går att reda ut.
Det är vad som händer sedan som aldrig borde ha skett.
Den alltmer systematiskt uppbyggda utrotningen …!
Och det som inte sker, att motkrafterna är så veka, att så många dras med.

Visst är det oroväckande idag.
Att i den stora världspolitiken alltmer uppfatta samma förledande teknik att glorifiera det egna landet/folket och utmåla varje form av motstånd som terrorism, nazism, eller vad man vill kalla det, för att rättfärdiga sina krigshandlingar.
Att vår föreställning om samhällets ymnighetshorn blir alltmer skakig. Tron att vi kan göra allt vi vill, bara EU, FN, staten, eller vem det är … skjuter till en summa pengar, börjar krympa i sitt livsrum.
Att en ”Riksdag av frihet och fred”, inte bara är en gåva som en karismatisk ledare kan strössla över oss, utan är ett pris någon måste betala. Så att det går att ana den förföriska lättnaden.
Vilken tur, det drabbade inte mig, jag bor inte där elen tar slut, där vattnet sinar, dit poliserna inte vill åka, där sjukhuset måste stänga till sist …
Jag behöver ingen assistent som kommer, för att jag ska resa mig ur soffan.
Jag behöver inte en färdtjänst för att alls kunna åka någonstans.
Jag klarar arbetslinjen. Nä, ingen ska gå på bidrag. Man är bara bekväm utnyttjare av välfärd. Okej … kanske inte alla, men ändå …
Jag ingår i ”vanligt folk”, vi som är en stor väljargrupp.
Vi som klarar oss. I alla fall tills vi blir gamla, med Hitlers ord, förbrukade, ruttna in i märgen.

Nej, tack och lov, vi är inte där, i den systematiska utrensningen av ovälkomna medborgare.
Men när vi märker att kakan krymper, vilket den verkar göra, finns det ovärderlig visdom att hämta från Auschwitz. Hur klarade man sig, när det bara fanns en enstaka brödbit och lite vattnig soppa då och då?

”Du var tvungen att ha en partner – någon som tog hand om dig och som du tog hand om. En partner som du kunde ordna mat tillsammans med, och dela mat tillsammans med. Du måste ha någon som hjälpte dig, för du kunde inte överleva ensam … Det fanns de som inte ville dela något. De var alltid rädda att dela en bit bröd. Och de var de första att dö.”
Mike Vogel, överlevande från Auschwitz

Åsa Hagberg

”Varje människa är skapad med en inneboende kraft att förändra sitt liv, bara möjligheten ges.” (Act Svenska Kyrkan)
Orden finns i kollektvädjan 17 juli. Ingen susning märks genom kyrkorummet. Vare sig lättnaden över att vi inte längre ser dem som är mottagare av insamlingens medel som offer, utan som jämlikar, med samma inneboende kraft som alla vi andra – eller … att orden fastnar i trumhinnan, oroligt svajande. Något stör.

Att det är den 17 juli spelar för mig en betydande roll.
Det är bara två dagar efter att jag firat den händelse som fullständigt vände upp och ner på mitt sätt att tänka om starkt och svagt, om vad som är störst i en människa och vad som är mer sekundära egenskaper som vi kan ha eller mista.
15 juli 1995, föddes min förstfödde, med sin extra kromosom och en månad för tidigt så att han på alla sätt var den minsta lilla människa jag någonsin hållit i min famn. Att jag därför drabbades så oerhört starkt av att just den 17 juli, två dagar senare, uppfatta Gudsrösten be mig ta emot det som är störst i Guds rike, så som Jesus själv en gång lagts i Marias armar.
Född med segerhuva, tillkommen som genom ett mirakel efter en mångårig barnlöshet, alla dessa märkligheter som ledde mig in på tankespår om hur han var bärare av Johanneskraften, profetrösten, den som kan vända oss mot det viktigaste!

Det är också 1995 ett uttryck i ett radioprogram (UR) stöter hårt mot trumhinnan, en intervjuperson som uttrycker att han behandlades som ”en ofullständig människa, precis som mongoloida och såna”. Som om vi omedvetet har en nivå av vad varje människa måste uppnå för att vara fullständigt utvecklad, inte ha stannat på ett halvstadium.

Att få ett oväntat barn är att vara utan någon som helst facit. Det gå inte att räkna ut i förväg hur livet kommer att bli. Att förutom Downs syndrom, kan även psykiska svårigheter ge sig till känna, tvång med tillhörande ritualer och förändringsångest.
Tänk, när minsta lilla förändring, som bara att gå över en tröskel, väcker ÅNGEST!? Eller att släppa skeden efter frukosten? Eller att sluta dra i livremmen när den redan är spänd?
Vem kan vara tryggheten, när det egna inre livet balanserar på en slak lina över avgrunderna?

Detta har gett mig en livsläxa, 27 år senare.
Vi säger saker som vi vill mena väl med, men som – om de vore sanna – skulle exkludera en del av mänskligheten till att fortfarande vara offer, fortfarande utanför det stora ”VI:et”. Så som VI, som alla är skapade med en inneboende kraft att förändra våra liv, bara VI ges möjligheten. Eller, det VI, för vilket allt är möjligt, bara VI tror/vill tillräckligt mycket och inte sätter gränser. VI, som kan ha ”funktionsvariationer”, men inga egentliga hinder.

Några av oss, lever med en funktionsnedsättning. En del av dessa, är så omfattande, att vi blir livslångt beroende av andras stöd. Ibland för att den yttre kraften är förlamad eller spastisk. Ibland för att den inneboende kraften är tunn som näktergalens äggskal. Både ock, mångfaldigar skörheten.
Men sådan svaghet betyder ingenting i Guds rike.
Sådant beroende av andras stöd gör oss inte till ”offer”.

Den som inte har kraften att förändra sitt liv, utvecklar istället en annan egenskap som är så oerhört mycket viktigare. Den som är tilliten att ta emot kraften ur någon annans hand och hjärta, att låta sig bäras utan att förlora i värde genom att känna igen det som är kärlek. Att i det samspelet – däremot – väcka upp förändringskraften i någon annan, inte minst i sin svaghetsförnekande mamma.
Nej, han bär inte Johanneskraften i sig själv, men han förmedlar den i sin person. Genom att finnas och vara vänder han oss mot det viktigaste. Det som aldrig är beroende av vår egen inneboende styrka, bara nåd och tro.

Att överge sin stolthet, få kraft att stå igen,
att vara helt beroende är frihet.
Styrka måste vara där svaghet ändå finns,
att vara helt beroende är frihet.
Aldrig vara ensam, lämna sin kontroll,
vila i att spela roll.

Ge upp och släppa taget,
falla till sin botten och finna Gud.
(Ur Att släppa taget)

Lyssna också till I det mänskliga.

Åsa Hagberg

Livet spänner över sin paradox.
Vi firar äntligen ljuset, dessutom sammanfallande med den första riktiga sommarvärmen. Utanför huset blossar rabatten i så många färger att ögonen nästan inte kan ta in fägringen. Rosorna prunkar över vågor av klarblå borstar som snart ska bete sig som ogräs i fröspridning … men är för vackra att ta bort.
Samtidigt pågår ett krig, bara några gränser bort.
Ingen dag, utan några ytterligare värre grymheter.
Går det att vänja sig?
Nej … krig kan aldrig bli normalt.
Och i Afghanistan raseras lerhusen över ett redan härjat folk, när jorden skakar.
Men det blir midsommar ändå. Vi firar med jordgubbar och färska Bjärepäror.

Jag öppnar morgontidningen, där SvD har en serie om hur svårt det är att få personlig assistans, trots en snabbt fortskridande sjukdom som ALS.

”För en ALS-sjuk gäller samma princip som övriga funktionshindrade. Det är inte diagnosen i sig som avgör, utan de så kallade grundläggande behoven. Alltså att andas, prata, sköta sin personliga hygien, kunna äta och klä på och av sig.” (SvD 220622)

Det gör dubbelt ont.
Att vi kan ha så omänskliga bedömningar, med så lång handläggning, att någon måste krypa sina sista dagar, för att slutligt dö innan assistansen är beviljad. Fruktansvärt.
Att (det missar artikeln helt) det inte är lättare för den som har en livslång funktionsnedsättning, att drabbas av dessa omänskliga bedömningar, som omvandlar ett helt dygnsbehov av stöd till några få timmar eftersom endast de minuter räknas som gäller enskilda detaljer, som födointag och den intima påklädningen (men inte ytterkläder).
Jo, även i denna grupp hinner flertalet dö först.
Olyckor eller komplikationer som sker när ingen är där.
Eller (först) av livsleda, själsligt utarmad till ”anonymus”.

Mest sannolikt är ju att assistansen inte ens efter överklagansprocessernas tärande mångåriga maratonlopp blir beviljad, att antingen – för just dessa få stunder av födointag och toalettbesök – hänvisas till hemtjänst (som man får betala för, så det finns ändå aldrig pengar kvar att ha något roligt för). Livslångt. Eller till gruppbostad/institution, där tendensen tydligt går mot minskat egenliv. Begränsad i hemvaro, daglig verksamhet och fritid till de aktiviteter och den personalgrupp som kommunen (eller billigast möjliga privata utföraren) tillhandahåller på de tider som personalen arbetar, kan och har lust.
Den som har verklig tur får personal och enhetschefer som har lust.
Insatsen kontaktperson (som en tillfällig, egen assistentkompis) är även den i det närmaste omöjlig att få, numera. Medan papper fylls av ord om ”meningsfull fritid”.

Men det blir midsommar ändå.
Vi cyklar via gruppbostaden för att hämta upp sonen, ner till vår vackra sandstrand.
Vilar oss tillsammans en stund i den efterlängtade sommarsolen, men inte så länge att den bränns. Insuper allt det som är gott, laddar inre batterier som gör oss mänskliga, även när världen inte är det.

I det mänskliga finner vi varann,
du och jag, tillsammans här på jorden,
i det mänskliga finner vi varann,
finner vi varann.

Åsa Hagberg

Orden är Ingemar Stenmarks, och alla födda före 1970 känner med stor sannolikhet igen dem. Alla vi som drabbades av slalomfeber under vissa veckor av året, en av de få saker som kunde få oss att tillfälligt avbryta en skollektion, ett arbetspass, eller vad det vara månde för att likt myror till sockerbiten, dras till TV-sändningen när allas vår Stenmark, lopp efter lopp utklassade sina konkurrenter i slalombacken. Medalj på medalj, rekord på rekord, så att vi också började gå runt i samma sorts stickade mössor som han.
Men hur bar han sig åt, karl´n? Vad var hans hemlighet?
Orden kom lite generat, nästan motvilligt korthuggna.
”Hä bar å åk.”
Men …!?
Så enkelt kunde det väl inte vara?
Självklart låg många timmar i backen bakom framgångarna, ända sedan barnsben.

Själv gick jag då i mellanstadiet. Njöt och solade mig i utkanten av Stenmarksglansen.
Vi var ju släkt.
Alltså … inte så nära, fick veta att det kallades ”fyrmänning”, det som är steget efter nästkusin, när ens far- eller morföräldrar är kusiner.

Autodidakt, det självundervisande.
Mönstret börjar framträda alltmer tydligt när jag nu befinner mig i en tid att utforska berättelserna i den släkt som hade sina rötter just där, i de Västerbottniska Tärna- och Ammarnäsfjällen, nära den norska gränsen. På sin tid så isolerat och avlägset från de stora lärosätena, att man kunde tro att det var därför uppfinningsrikedomen och kunskapstörsten flödade längs andra källor, lärde sig märka var de sipprade upp, utforskade, tog reda på mer, intuitivt växte in i att ”förstå” innan hjärnan helt visste varför, men sparade varje erfarenhet så att bilderna mognade och alltmer fylldes i för att sammanföras i den stora helheten.

Om farmor läser jag att hon gick två veckor i skolan.
Hur hon skyllde på att hon måste arbeta, då mamman dött och pappan var bortrest i arbete. Men … egentligen var det för att hon redan lärt sig. Läsningen rann genom henne som en vårbäck, räkna kunde hon också, så … varför? Det enda hon ville lära sig mer om var växter, allra helst blommor, och de fanns där ute, med sina latinska namn i frökatalogen. När hon till sist, som vuxen, hade sin egen prunkande trädgård med en så osannolik mångfald av arter alldeles under fjället, att man i förundran gav henne namnet Blomster-Lotta, var hennes egen kommentar:
”Tänk ändå, va lätt allting ha för å väx här”
Jo, hon hette Stenmark innan hon gifte sig.

Och så pappa. Han som växte upp i denna avlägsna fjällby Ammarnäs. Lärde sig läsa innan han var gammal nog för skolan, genom att titta på tidningarna som tätade stugornas väggar, Bibeln som farfar troget läste högt ur varje kväll och så Åhlens & Holms katalog som var rena bilderboken att bläddra i en gång om året. Som 12-åring fick han en skrift kallad ”800 ord på världens alla språk”, och föll nästan handlöst ner i sitt livs intresse. Att lära sig dem. Allihop. Autodidakt. När han lång senare i livet hamnat i vårt Nordvästskånska Viarp, där en kåta byggts bland prästkragar och rosor, blir några av mina barndomsminnen hur journalister kommer för att besöka min märkliga pappa, och tala om alla dessa språk han kan. Man frågar hur han bär sig åt, hur många språk han egentligen kan …? David Nyström skriver en av artiklarna där svaret är så här:
”De (språken) liksom flyter in i mitt medvetande.”

Jag tror jag börjar förstå var det kommer ifrån.
Att vara autodidakt, nästan tvingande, den hungriga ådran. Inte en annan kunskap, inte bättre eller sämre eller högre … bara en annan, mer intuitetsdriven väg att tillägna sig den. Bland papperna finns också en artikel (NST 27/12 2008) om Stenmark, och jag kan inte annat än le när jag läser vidare: ”Mitt hjärta klappar fortfarande för skidåkningen och jag tycker fortfarande det är kul att åka skidor, men det här med tränare, jag tror inte att jag passar som det. Jag har lärt mig allt ganska naturligt, utan att behöva fundera.”

Åsa Hagberg

När varje dags nyhetsrubriker är omskakande.
När ögonen värjer sig och ändå måste se.
När bekvämlighetens ståndpunkter tvingas till omprövning. Beslut förs till en sylvass knivsegg vi trodde låg oceaner bort, men helt plötsligt kräver ett svar. För eller emot? Och vad blir konsekvensen? Vem vet? Varför kan vi inte både få ha kakan och äta upp den!? Halva, i alla fall?

Just så är påskens drama.
Ibland kommer frågan upp om det går att beskriva händelseförloppet utan att svartmåla ett helt folk och bana vägen för antisemitism utifrån ropet om ”Korsfäst”? Dagens världshändelser är bara en av alla påminnelser om hur det är hela mänsklighetens rop. Det starka behov som skapas i tumult och kris av att finna en syndabock.
Vem är skurken? Vem ska vi anklaga?
Om den verklige fienden är oåtkomlig, vem ska vi offra?

Den som gjorde sitt intåg i staden på ett så märkligt sätt att vi alla drogs med i att tro att här är hjälten? Att här kommer den som ska ordna upp allt, som ska driva allt ont ifrån oss, så att vi kan leva i lugn, ro och välfärd … i ett respekterat och ansett rike? Så som vi en gång var, och borde vara! Stod vi inte alla där som en kortege i en revolutionerande yra?
Ett drama där sedan ingenting syns hända av det vi hade förväntat.
En hjälte som sedan drar sig undan med sina närmaste för att bryta ett bröd och dela en bägare med vin.
”Mitt rike är inte av denna världen.”
I besvikelsens jordskred sveps rädslan och ilskan upp. I vilket folk som helst, i vilken tid som helst. På gatorna skallar ropen. ”Korsfäst!”
Ja, är inte Gud själv skyldig? Var finns han/hon/hen/den/det? Varför får detta onda ske?

Ändå kommer vi i kyrka efter kyrka i vår värld ikväll – eller en vecka senare i den ortodoxa grenen – att återfira den måltid som instiftas av en till synes djupt fallen hjälte, mänsklighetens största ras, där himmelsk gloria omvandlas till föraktets törnekrona i den mest förnedrande, smärtfyllda avrättning man lyckats uppfinna.
Vi firar inte en Gud som ger oss en genväg, förbi all världens oro.
Vi firar en Frälsare som påminner oss om vår egen delaktighet i denna värld, vi som alla äter samma bröd, från samma jord, dricker drycken av samma blodfärgade druvor och ger till varandra, en Frälsare som erbjuder oss en genom-väg, den vi går igenom delaktiga i ansvaret, var och en av oss med vår skuld och vår gudagivna förmåga – för att befrias från den förra och styrkas i den senare. Erfara det Gudomliga. Därefter hoppet.

Hoppet är självklart viktigt, att livet – kort eller långt – har en mening, inte bara rinner ut i sanden.
”Jag går före för att bereda plats åt er.”
Gryningen har redan börjat.

Försoningens dryck – lyssna till hela sången

Försoningens dryck,
där det kraftlösa blivit till vin
i din kärleks förvandling,
ger oss livet, men smärtan var din.
Försoningens dryck,
är du, som gör oss till ett.

Försoningens bröd,
där vår djupaste hunger blir mätt,
är din kropp som blev bruten
så att vi kan förenas till ett.
Försoningens bröd
är du, som gör oss till ett.

Försoningens väg
är en korsväg, du står i dess mitt
i ett helande möte.
Vi får livet, men korset var ditt.
Försoningens väg
är du, som gör oss till ett.

Åsa Hagberg

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
När en kvinna uttalar sådana ord kan det alltför ofta handla om jagets utplåning. Dramer som Ibsens ”Ett dukkehjem” belyser ämnet i en av sina mest förljugna former, en vacker yta, men där bakom ett äktenskap där kvinnans roll är som en docka, en ägodel, ett prydnadsföremål och en leksak utan egen vilja.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Det är inte så märkligt ändå, att synen på Maria har blivit så omstridd, att talet om hennes lydnad och benämningen ”jungfru” fått en bitter eftersmak då det blandats i en vågskål av smärtsamt kvinnoförtryck. Unga kvinnor, vars avsaknad av sexuell erfarenhet både höjts till skyarna som det högsta (och enda …?) kvinnliga fromhetsidealet, men också de mest åtråvärda att få erövra.
Sådant som väcker lusten att i vår tid måla fram en annan Maria.
Den som är stark. Inte låter sig kuvas. Inte fråntas sin sexualitet i en patriarkal kontext.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Men jag ser också hur dessa ord istället kan uppfyllas av ett ljus som står helt utan skugga.
I den fullkomliga tilliten inför min Skapare, som känner mig så rakt igenom att jag kan lita på att ingenting i det skeendet kommer att vilja mig illa eller kuva min innersta önskan. Tvärtom, få den att blomma, på ett sätt jag själv ännu inte ser och i en större betydelse som går utanför mig själv.
Den viljebrottningen går att minnas.
Hur jag var just så ung, bara något år äldre än Maria, när vissheten om Guds existens nådde mig på ett sådant sätt att det fanns en kallelse. Hur tron ställde sig i ett vägskäl, inför resten av livet.
Den där jag själv ledde vägen, helst utan Gudomlig hjälp (man är väl inte svag …).
Den där jag frågade efter Guds vilja och väg, och lät den leda mig.

”Låt det ske med mig som du har sagt.”
Marias ord.
Nej, de är inte kuvade. Efteråt reser hon sig, styrkt i det djupaste då Anden har kommit över henne. Inte bara den stunden, inte bara fram tills dess att Gudabarnet är fött. Jag lockas att fördjupa mig i den roll hon fortfarande har 30 år senare, allt det hon bär med sig och vet utan att behöva skylta med sig själv. Och hur detta aldrig är i närheten av mänsklig avgudadyrkan. Solen är en sak, månen som speglar dess sken, en helt annan. Den Gudomlige är en sak, Maria som förebild, en annan. Ja, jag kan lätt dela bilden att hon tillhörde de rakryggade, svårkuvade, modiga. Men hennes unika roll visar också nådens väg, den oförtjänade, ödmjukt Andefyllda.

Den här helgen skulle vi ha varit i Östersund och firat Mariadagar, att i olika former, och tillsammans från olika kyrkliga traditioner uppmärksamma hennes betydelse i vår tro, som Gudsmoder och förebild, hennes lovsång i evigheten. Världens oro har för tredje gången uppskjutit dem ännu ett år.

Idag ser jag istället hur bilden av hennes händer, lyfta i bön som en mosaik i kupolen i Sofiakatedralen i Kyiv fått sin alldeles särskilda betydelse. En katedral omgiven av ett krig vi hade önskat tillhörde det förgångna i en mänsklighet som lärt sig sin läxa. Nej, hennes händer kan inte beskydda staden, så gudomliga är de inte, men hennes bön ansluter sig till våra och lyfter dem.
Hon som vet skillnaden ända ner i botten.
Vem som kräver lydnad, utropar sig själv till härskare över andra, så att endast rädslan eller lystnaden efter att få del av samma makt, kan få oss att överlämna vår vilja. Som säger sig ”beskydda”, för att få äga och våldta, så som man gör med kvinnor i alla krig.
Vem som är större än rädslan, större än makten, delar vårt lidande, styrker oss i kampen, öppnar en väg … till vem vi kan säga medan hjärtat tröstas och hoppet vägrar ge upp; ”Låt det ske med mig som Du har sagt”.

Mitt i din glädje när Ordet blev kött, Maria,
späd i din kropp växte himmelens kraft att befria,
såg du vart vägen bar innan den ens fått börja,
kärlekens dyra väg, dagar då du skulle sörja?

Lyssna till hela sången:

Åsa Hagberg

Det finns somligt som alltid måste firas. Ju fler orosmoln som hopar sig, ju mer behöver vi samlas kring varje stråle av ljus som bryter igenom, kanske bli än mer medvetna än tidigare om hur ljus den är, hur oumbärlig.
En sådan ljusstråle bryter igenom imorgon.
21:a dagen i den 3:e månaden. Alla vet väl direkt?
Just det: ROCKA SOCKORNA DAGEN.

Den ljusa klara strålen är att den belyser människans inneboende värde. Inte byggt på förmåga att – kanske med våld – bre ut sig i makt över andra, inte heller på konkurrens i en tävling om att nå fram mot åtråvärda framgångar, inte heller på den idealiserade skönhet där alla proportioner stämmer enligt rådande mallar.
Utan den i att vara mänsklig.

Lyssna till Änglalagen
Störst den tilltro som fyller det minsta med storhet …

Förebilderna just den här dagen har begåvats med en extra kromosom på det 21:a kromosomparet, som gör proportionerna unika på sitt sätt, somligt blir ofta lite kortare – både enskilda kroppsdelar och hela kroppen, och så ögonen, med sin vackra mandelform som är så karaktäristisk. Den som därför först skrämde mig, men sedan jag lärde mig se och förstå vad som finns där innanför, väcker djup ömhet. Kroppens kommunikation blir minst lika viktig som röstens – om den senare alls finns. Tanken blir aldrig invecklad, klarar inte av lögner och masker, men dras till det allra viktigaste, närmast hjärtat.

Men visst är orosmolnen tunga. Allra mest för det lidande som är omedelbart synligt hos de krigsdrabbade i Ukraina, hur ont det gör bara att se, hur är det då inte att vara mitt i det …? Hjärtat blöder, ropar och ber!
Därunder, en annan oro i hur samhällets stöd under kriser har en förmåga att liksom … tappa andra stora, men tysta behov. Det är både nödvändigt och viktigt att lära sig av. Nödvändigt att sluta upp kring en gemensam samhällskris och hantera akuta behov och världens nöd. Lika nödvändigt att vara medveten om att andra behov inte flyttar ut ur verkligheten, att den som är hjälplös utan stöd inte plötsligt har förmågan att klara sig själv nästan hela dygnet utom de få timmar per vecka, som inte går att sudda ut ur dokumenten. Att dagar i ensam passivitet aldrig får växa ut i veckor, månader … till ett skuggliv där det mänskliga ljuset kvävs.

Det är min förhoppning att morgondagen kommer att märkas.
Inte bara som ett jippo att sätta på sig olikfärgade strumpor, utan att vi när vi trär dem på våra fötter också tänker efter vad de symboliserar. Så att vi ger rum till den som inte själv kan ta sin plats, lyssnar till den röst som inte ropar högst, låter ljusstrålen av medmänsklighet glädja oss ända ner i botten.

En sång till den som – fortfarande – lär mig, och påminner mig om allt detta.
Tack, Stefan Jämtbäck, för musiken i bloggens båda sånger.
I det mänskliga
I det mänskliga finner vi varann, du och jag, tillsammans här på jorden …

Åsa Hagberg

Ingen kan undgå att världshändelser och invasionen av Ukraina just nu överskuggar allt, och ligger främst i våra tankar. Samtidigt rör sig tiden framåt, som den alltid gör, med ett val som närmar sig till hösten. Ja, politik är viktigt, likaså att frågor inte tappas bort, bara för att de pågår i bakgrunden. Där finns allt det grundläggande. Följande insändare fanns i HD 26/2 2022.

Att vi befinner oss i ett valår börjar märkas – en av dessa är att få läsa partiernas listningar av sina viktigaste frågor (HD 23/1 2022). Sådana urval blir förstås omöjliga, då i stort sett alla beslut som fattas kommer att vara viktiga för någon.
FUB representerar en sådan grupp som sällan nämns, personer med intellektuell funktionsnedsättning – ibland osynlig på utsidan, men ändå med stor inverkan på det dagliga livet. Detta gör frågan alltid värd att lyfta, inför varje val.

a) för de direkt berörda vars hela liv vilar i hur insatser fungerar
b) för nätverket omkring av anhöriga, närstående, personal
c) för den värdegrund vi alla står på

Särskilt synliggörs detta om nätverket får ännu mer spridning. I FUB:s medlemstidning UNIK skulle insatsen ”utflyttad verksamhet” lyftas, att Daglig verksamhet kan ske ute på en arbetsplats. Det reportaget landade i vår kommun, Båstad, som en av de platser där det fungerar väl.

Ända sedan 2010-talet har vi sett hur LSS-lagen som skyddar dessa rättigheter urholkats, och hur detta påverkat människosynen som helhet, med misstänksamhet inför de funktionsnedsatta.
Går det att förstå vad det betyder för en kommun att ha en välfungerande omsorg, där en funktionsnedsättning inte hindrar ett gott liv med delaktighet i samhället? Hur mycket djupare en sådan ”reklam” tränger än byggnationer och monument? Vilken trygghet det innebär ända ner i gräsrötterna, vilken befrielse för kämpande anhöriga att slippa möta kommunen som sin motståndare?

Vår kommun har gått steg i en god riktning, och har allt att vinna på att fortsätta den vägen. Varje byggmästare vet att en bräcklig grund är omöjlig att bygga på. Så viktig är värdegrundens realitet. Vi ses till valet.

Åsa Hagberg
Ordf FUB Båstad

Går det att förstå smärtan i att vara den som inte räknas?
Lite som när brännbollslaget skall väljas, en efter en … hur är det att sitta kvar i gräset när alla andra valts ut? Oj, ska du också vara med … öh … hrm … äsch, vi ”glömde” dig.

Jag skrev tidigare i höstas till energimyndigheten om min oro för hur elpriserna skulle slå mot dem som drabbas särskilt därför att de lever på fel sida av marginalen, och råkar befinna sig i elområde 4. Förnumstiga råd om att spara blir snarast sten på börda när det knappt räcker som det är. Man är ensamstående, långtidssjukskriven, vaknar varje morgon med smärtor, ska ändå försöka orka ta hand om allt som finns i livet.
Min fråga hur denna kategori skulle kunna orka vinterns kommande elpriser utan någon form av utjämnande åtgärd besvarades med att alla (över hela landet) detta år fick höjd aktivitetsersättning. Mer pengar i fickan! En senkommen justering som redan ätits upp av inflation och fallit som smulor under bordet.

Nu då?
Vi hörde att ett särskilt elstöd skulle komma. Äntligen! Vem får det?
Alla villaägare i hela landet som förbrukat tillräckligt stor mängd. En del kommer till och med nästan att tjäna på det.
Spelar elområdet och variationen i kostnad (liksom inbetalad moms) ingen roll?
Nej.
Och de som bor i lägenhet med kallhyra räknas inte?
Nej.
Och de hyreslägenheter med varmhyra som nu är i limbo i förhandlingar om VEM som ska bära den skenande kostnaden …?
Nej.
Eller livsmedelsproducenterna i område 4 där merparten odlas …?
Nej.

Det handlar om den ensamstående föräldern, den långtidssjukskrivne, fattigpensionären, alla dessa som inte kan få lån till att köpa ett hus, som hänvisas till lägenheter, inte sällan kallhyra med mindre seriösa hyresvärdar.
Särskilt de som finns i område 4, vilket också är nära den siffra beloppet ökat med. Fyra gånger så mycket som för ett år sedan. Pengar som inte finns.
Någon får stiga ur sin säng, varje morgon med smärta, och undra ur man ska orka en så tuff månad, och så en till, och så en till … Just den gruppen människor lämnas utanför i kylan.
RÄKNAS INTE i den ”stora satsningen”.

Självklart vill vi att det ska finnas ett stöd.
Men inte detta, som slår så blint och hänsynslöst mot de allra mest utsatta. Bördan blir faktiskt än tyngre, när det finns ett stöd, men man anses inte värd att få det.
Jag vänder mig inte till ett särskilt politiskt parti.
Snälla, alla i riksdagen, låt oss hjälpas åt att finna en bättre lösning!

(sedan inlägget skrevs har även boende i lägenhet räknats in i förslaget)

Åsa Hagberg

Nyår erbjuder en god sed att reflektera bakåt för att kunna blicka framåt. David Larsson Heidenblads artikel i SvD Kultur 2 januari ”Frågan om studsmattan värkte i magen” gav en stark skjuts, ja, som att sköljas i en våg av minnen.
De, om barnet. I mitt fall J.
Det som inte blir som vi först tänker.
Det som efter flöden av ord om kamp mot egna och andras fördomar, mot ett livspussel som inte går ihop och snålande myndigheter som lägger krokben när man som mest behöver en hand att gripa tag i … och ändå landar i den kärleksfullt inpräntade slutsats som avslutar en läsvärd artikel: ”För ingenting annat jag varit med om, ingen bok jag läst, eller smart människa som jag träffat, har lärt mig i närheten så mycket om livet som Jacob.”

Men vad? Vad är denna existentiella kunskap? Just det som världen ropar efter!
Kan den samlas i sju punkter att förhålla sitt liv efter?
Så blir du en lycklig människa. Alltid glad och kramig, med förmågan att skilja det väsentliga ur ett hav av strunt.
1: Misslyckas
2: Acceptera din oförmåga
3. Le när man säger att du är duktig
 …

Njae … lika bra att stanna. Vem vill ens gå in på den vägen? Och något stämmer inte. Rubrik och punkter skaver mot varandra. Lycklig och kramig av att misslyckas? Lättlurad insikt?
Det handlar om ett mynt som alltid har två sidor. Ju tyngre myntet är, ju djupare kan spåren inpräntas på dess båda sidor, och mönstret förtydligas. Så djupt vi orkar.
Lika bra att börja från början.

Insikten att barnet är annorlunda, där bit för bit något framträder – eller bearbetningens insikt stiger som en långsam gryning, var för mig ett bungy jump av fritt fall, som sedan steg upp i en plötslig uppenbarelse. Katastrofen vändes i en form av nyfrälst lycka, när fördomarna i ett enda nu upplöstes, sprack sönder i sin ynklighet, så att både min nyförlösta självbild och barnets värde blev hela i samma nu.
Förutom att återfå förmågan att älska, vissheten att det här barnet skulle betyda mer för mig än jag då kunde förstå. Jag ville lära mig skilja det väsentliga ur ett hav av strunt, av prestige, ytliga värden och mänskliga rangordningar.

I samma stund började också kampen.
Det som ”alla andra” barn kunde från sin första stund i livet. Att tillkännage sin hunger i ett skrik. Att suga sin näring. Det måste vi träna. Det tog en månad, dygnet runt … innan vi kunde ansluta oss till de hurtiga tillropen ”allt är möjligt, bara man vill.”

Strax följde nästa höga berg. Att vända sig, att lyfta sitt huvud … Sådant går också att träna. Ändå är sorgklumpen oundviklig, vid mötet med andra, jämnåriga barn. Jag såg J ligga på rygg, med bara blickens rörelse lite då och då, medan andra barn livligt kröp runt, hungriga efter livets alla upptäckter.
”Allt är möjligt …”

Men var det inte så?
Hade vi inte äntligen fullt ut lagt bakom oss den förlegade tanken på ”obildbarhet”? Nya, pedagogiska metoder skulle på 90-talet öppna de dörrar som tidigare varit stängda, språklösa barn skulle med hjälp av tecken som stöd kunna lära sig att tala, sedan läsa, skriva, engelska … ja, vad skulle inte bli möjligt?
Ett liv, nästan som alla andra.
Ett yrke. Egen lägenhet. Kanske familj. Det var bara vi som satte gränserna!

Jag var som en svamp för dessa filmer som visade hur barn med Downs syndrom – för det handlade särskilt om denna grupp – nådde framsteg som ingen förut hade trott. Jag såg och trodde. Meningen. Detta var mitt kall. Outtröttligt skulle jag hjälpa J över alla hans inre trösklar, så att han skulle få ord och röst för hela den inre värld som ännu låg fördold för mig, ja, för alla andra. Han hade något viktigt att säga, och jag skulle hjälpa honom.
Han skulle bli glad!
Jag också!
Och samhället skulle få tillbaka vad man gett.
Win-win.

Men J ville inte.
Ville inte inleda sitt liv i en ständigt pockande träningsskola, likt en blivande elitgymnast. Vart man vände sig, vuxna med ett särskilt språk, dockor, som på ytan kallades leksaker, men var pedagogiska verktyg som styrdes långt mer av upprepade mönster än fantasi.
Barnets blick slocknade och vände sig ner, inåt, gömde sig.
”Åh, har han Downs syndrom? Är han inte väldigt kramig? Det är de alltid …”
Nähä.
Träningen avbröts, delvis också på grund av en lillebror som krävde sin uppmärksamhet. Men ett syskon som väldigt snart blev en förlösande kraft, några av livets allra bästa år, när en lillebror inledde sina första upptäckter, och en storebror hunnit bli precis lagom mycket äldre för att klara av att haka på. Delvis, och precis lagom mycket för att bana väg för den nya personal som skulle komma att följa J under hela skoltiden upp till sjätte klass. Hon som var en naturbegåvning till att känna av när lusten fanns och inte, till att göra precis lagom små steg, tålmodigt och långsamt, för att ta sig över alla dessa små trösklar som radade upp sig, en efter en. Förundrade såg vi det hända. Vi såg talet komma. Bokstäver, ord. Enkla matematikövningar, plus … ja, till och med minus. Engelska, glosövning.
Allt verkade faktiskt möjligt.

Vilken kunskap är värd att ha?
Den som sipprar in så djupt, att man kan den om man så väcks mitt i natten – eller den man bara kan bära just då, när man delar den med en Hjälpare som finns bredvid? Som står för tryggheten. Den senare är allt annat än självständig. Man kan luta sig, och vill få göra det.
Vad händer när Hjälparen dras undan?
Högstadiets särskola arbetade mot vuxenblivandet och ökad självständighet.
Den som är duktig behöver ingen Hjälpare.
Krasch.
En vilsen tonåring klottrade fula bokstäver över ett papper. Fröken skrev ”Bra!”.
Var det nu han skulle le över berömmet?

Vuxenblivandet är inte sällan en svår passage att ta sig igenom för den som har en intellektuell funktionsnedsättning. Hur kan man ledas mot ökad självständighet, när just detta upplevs som en avgrund? När rädslan att lämnas ensam, utan att ha sin egen botten färdig, gör livet till ett ångestfyllt gungfly, och därför utvecklar strategier att låsa sig?
Ingen hade förberett oss på att en påbörjad utveckling kan tvärvända.
Att just den tiden när vuxennärvaron normalt sett minskas, istället tvingades att bli det motsatta med ett mångfalt ökat beroende. Precis allt, överallt, för att lotsa över tics och tvång, hela tiden uppfinna nya strategier, när de ändå ville förstärkas.
Att vara en av de föräldrar som märkte att samhällets fagra löften hellre stannade utanför gungflyet. Att få ett papper i handen som reducerade hela denna insats till några få timmar i veckan, så få att de inte ansågs värda att stödja.
Föräldraansvar.
Allt är möjligt, bara man … orkar?

Vi har ett ofantligt mycket bättre samhälle idag för personer med funktionsnedsättning än för 100 år sedan. Kanske ännu tydligare än för efterkrigstidens Sverige, då resten av samhället utvecklades i en välfärdsoptimism, medan de ”obildbara” ännu utsorterades till anstalter likt Vipeholm. På 70-talet påbörjades vändningen med utveckling av ny pedagogik, inte minst på Kronprinsessan Viktorias Sjukhem, bara några kilometer från den skola där jag själv gick. Vi hade till och med ett elevutbyte, så att min lågstadieklass fick besöka skolan – något som satte djupa spår. Mest blev barnet Åsa rädd. Det var ju inget hem, med sina föräldrar och syskon, det var … institution med ekande, sjukhusluktande korridorer. Fortfarande.

Jag kan bara vara tacksam att ha fött en son 1995, ett år efter LSS.
Därför har vi kunnat växa upp tillsammans.
Trots allt slitet, kampen, myntets baksida. Fortfarande kan jag vidhålla att det finns – oavsett allt, eller just därför – ingen som har lärt mig så mycket om livet som han. Men vad ÄR det?

Jag tänker på benämningen ”de obildbara”, hur den ändå lever kvar som en outtalad gräns. Under J:s första år hörde jag också i ett radioprogram någon använda ordet ”ofullständiga människor”, som kontrast till andra variationer. Sådant som hudfärg, sexuell läggning, lindrigare funktionsnedsättningar vi idag skulle kalla ”funktionsvariationer”, som egentligen vem som helst kan ha och leva ett hyfsat vanligt liv. Personer med autism kan ju till och med vara särskilt begåvade – om de inte har IF utan är välfungerande (Larsson Heidenblads erfarenhet). På ”rätt” sida kan också räknas in lite mer omfattande svårigheter, så länge ”allt är möjligt, bara man vill”. Dessa underbara solskenshistorier vi inte alls ska sluta att berätta. De är också en del av bilden. Att vara glad och kramig hjälper likaså, en socialt öppen glädjespridare.
Innanför den gränsen är meningen lättare att se, och även samhällets insatser lättare att få.
Bortom gränsen blir kampen långt mer ensam.
Det känns som om samhället inte längre riktigt vill. KOSTNADER blir långt mer avgörande när inget omedelbart synligt ges tillbaka, ribban höjs, glappen vidgas mellan insatser, så att det går att ”spara” genom att låta ansökningar fastna i mellanrummen.

Så, vad har J lärt mig?
Jag har lärt mig att gå över den gränsen.
Jag lär mig meningen i den osjälvständiga kunskapen. Den som är helt beroende av en Hjälpare, annars skingras den som en flock fåglar på flykt. Att i den osjälvständiga kunskap vi delar med varandra, både finna gemenskapens starka värde och extrahera de moment som är egna uttryck, som är Jagets synlighet och kommunikation av det outsägliga som rör sig där inne, den hemlighet som jag hela tiden vill veta mer om. Att stanna av i livets insida.
Där vaknar och lyser det leende jag kan suga i mig som solsken efter en dimgrå morgon.
Det finns ingen människa som inte är Någon.
Det vi inte kan erövra är alltid mindre värt än den insikten. Existensen botten lägger sig orubbligt stark.
Måtte samhället förstå det.
Måtte Hjälparna finnas.

Lyssna till sången I det mänskliga
Se boken Det barn vi fick
Diktbok Från änglavärlden

Åsa Hagberg