Åsa Hagberg

27 januari, 2018 Överlevarna

Hur överlever man en dödsmaskin?
Och om man gör det, hur överlever man vetskapen att alla andra man vuxit upp tillsammans med, firat sina födelsedagar tillsammans med, dansat, lekt och gråtit med, är för alltid borta och utplånade? Inte därför att man gjort något, bara därför att man hade fel sorts blod.
Jag möter oväntat en av dessa överlevare.
Hon visar mig ett fotografi av en stor släkt, och pekar på en man, hennes morbror. Han klarade sig, eftersom han flyttat till USA redan på 30-talet. Alla de andra förintades. Det handlar inte bara om själva förintandet, det skedde så grymt, så som man behandlar ohyra och förtryckets njutning skedde ibland helt öppet genom den iskalla masken av omänsklighet.
Hur kan det vara en njutning att plåga?
Hon kom till Sverige oktober 1943. Det var då Danmark till sist inte längre kunde gömma undan sina judiska flyktingar. Då, Sverige, till sist, tog emot.
Fotot var något av det enda hon lyckats rädda undan i en minimal packning som inte fick se ut som en sådan. De skulle ju bara på en ”utflykt”, inte en flykt …

Dessa berättelser är så mycket mer än smaskiga djup av mänsklig ondska där vi kan förfasa oss: ”Hur kunde dom!” Krig och katastrofer kan väcka både det bästa och det sämsta i oss.
Därför minns vi.
Därför ha överlevarna så mycket att lära oss. Att känna igen vad som förde oss dit, och hjälpa oss att förstå hur vi kan förhindra att det någonsin sker igen. Men också hur man kan gå vidare. Lösningen är aldrig att hata resten av sitt liv. Överlevarna vittnar om en sorts försoning. Inte den som säger ”Det gjorde ingenting, du menade säkert inte illa innerst inne …” eftersom just det också har förekommit. Det är mer en försoning till det som gör livet värt att leva, att älska, att ge det vidare till sina barn.

I samtalet med äldre har jag märkt att just de åren då kriget rasade i Europa satt sina spår, och från vår åskådarläktare är de flesta minnen under rimliga svårigheter. Mitt i alltihop framstår de som stärkande. Alla var så viktiga då! Vi behövde varandra och måste hjälpas åt för att få maten, och inte minst bränslet att räcka när vintrarna lägrade sig i flera månader. Tonåringarna fick gå in och sköta bondgården. Kvinnor kunde plötsligt sådant som annars bara män gjorde.
Vi kämpade och klarade oss!
In i detta kommer överlevarnas berättelser.
Perspektiven öppnar sig hisnande mot botten, och därifrån lyfter de igen.

I ”Min soldat”, delar jag den tidens sånger och berättelser, där överlevaren får sin särskilda plats.

Åsa Hagberg

Åsa Hagberg

Kommentera