Helgmålsbön Grevie kyrka 12 jan

Första söndagen efter Trettondagen
Lukas 3:15-22

Välkommen i Guds familj! – det är dopets hälsning.
Här i Grevie kyrka är dopfunten ett av de äldsta föremålen. Ända sedan 1200-talet har vi just på den här platsen kunnat välkomnas in i Guds kyrka på jorden. Nästan alltid har det handlat om ett litet barn, så sött och oskuldsfullt att välkomnandet i Guds familj blir som … självklart!
Hur skulle det annars vara?

Första söndagen efter Trettondagen handlar om ett dop där ingenting är självklart.
Först har vi alla de som har kommit till Johannes Döparen vid Jordanfloden, i hopp om ett dop som gör dem redo för Guds rike, som är så nära – även om man inte riktigt vet hur? Men Johannes gör det inte lätt. De måste visa det också, att de helt och hållet vill leva efter Guds vilja. Annars är dopet till ingen nytta!
Så kommer då Jesus för att döpas.
Men … hur är det möjligt?
Johannes förstår genast vem han är. Jesus är ju den de väntar på och omvänder sig till, den som ÄR himmelriket – hur kan han bli döpt … till sig själv … av Johannes?
När Jesus ändå ber honom, får dopet ett helt nytt syfte. Det bygger inte längre på hur väl vi lyckas förbättra våra liv, utan på vem Jesus är för vår skull. Så när han stiger upp ur vattnet är Anden redan där och blir synlig i en duvas skepnad och Gudsrösten hörs som ett åskmuller:
Detta är min älskade son, han är min utvalde.

Här vilar vårt dop, ända sen den dagen.
Det som gör att vi inte först måste bli så vuxet kloka att vi förstår Guds hemligheter, eller vara rädda att våra misslyckanden gör dopet värdelöst. Vi kan bara följa efter Jesus i det dop där han redan har uppfyllt allt. Vi kan vara det minsta barn på jorden, och det är helt okej. Vi får en hälsning som håller för hela livet:
Välkommen i Guds familj.

Så kommer han till floden, en människa som vi,
men någonting ska ske när han stiger i
en flod med bara vatten, i dopet blir det mer,
från himlen syns en duva som kommer ner.
Då bryter himmelriket in, himmelriket in,
en röst som säger:
”Du är min.”

Åsa Hagberg
2019-01-12
Sändes i SVT

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *