Befinner mig i skenet efter den minnesstund där vi tänder ljus för dem som gått bort under året. Jag är själv en av dem som såg till att en låga fladdrar i minneslunden. Lät dagens kommentar på Facebook bli ett foto på min bortgångne pappa. Ung, med resväskan i handen, på väg någonstans ut i den stora värld som väntade honom. Han som själv kom från en av de mest avlägsna avkrokarna i vårt avlånga land.
Det fanns en ådra i honom.
Nästan tvingande stark.
Som barn förstod jag den inte riktigt. Jag var bara så van vid att min pappa tillbringade sina dagar vid det stora bordet där det fanns plats att sprida ut alla sina böcker omkring sig och sedan fatta pennan. Skriva. Forska. Språk. Han betade av dem, ett efter ett, så länge det fanns språk kvar att utforska. Samlade. Biblar, texter, olika åldrar. Språk. Ord. Brev efter brev.
Somliga ord såg ut som små teckningar.
Jag lärde mig rita av dem lika tidigt som jag lärde mig svenska bokstäver. Tyvärr inte så att jag förstod de kinesiska tecknen. Den kunskapen passerade obemärkt.
Det hände att det kom journalister och intervjuade pappa.
Jo, det var nog roligt så länge jag var liten, att han var annorlunda. Jag förstod inte ens att han inte hade ett vanligt arbete där man tjänade pengar, som andra pappor. Det var när jag började skolan och fröken frågade vad våra pappor gjorde som jag plötsligt insåg att det fanns en fråga jag inte kunde svara på. Vad gjorde min pappa? Jo, skrev … men, liksom … vad GJORDE han?
Han var faktiskt ingenting.
Där formades min framtidsdröm att bli vad som helst utom någon som satt hemma och skrev och bara sysslade med ord. Självklart skulle jag göra något ”riktigt”.
Hur länge höll den framtidsdrömmen?
Om jag inte räknar in det som jag smög in i byrålådan eller evighetslånga brev … kanske drygt tjugo år. Men det som finns i blodet kallar oss alltid tillbaka. Jag vet att det hände någonting med mig den sommaren jag följde honom till slutet. När jag satt vid hans säng med pipmuggen i handen för att ge honom lite dricka, och insåg hur den som långsamt tynade bort ifrån mig hade gett mig en gåva. Inte bara en, men framförallt en som trängdes och pockade inombords. Jag försonades till sist med både honom och vår likhet. Även om det i mitt fall skulle stanna vid de ord som finns i mitt eget språk.
Blod och ord i samma kraftkälla.
Jag är inte ensam. Känner minst en, och har läst om betydligt fler, där en förälders starka ådra först motats bort så att man gett sig ut i sin ”icketillvaro”. Den som egentligen inte grundar sig på vad man vill bli, utan en fantasibild skapad ur vad man inte vill bli.
Men man återvänder. Till sist gör man det.
Det var när jag gick hem med bilden av tidigare generationers ljuslågor inom mig som nästa tanke kom. Kyrkan där jag nyss suttit. Där vi just nu håller på att omforma och omstöpa den nya tidens kyrka. Och det är tydligt att vi brottas med vår bakgrund. En del förändringar grundar sig i visioner och väcker lust och inspiration. Men det finns också ”ickevisioner”. Att göra något nytt därför att vi inte vill vara som generationen före.
Tiden får utvisa vad som finns i blodet. Det kommer alltid att kalla oss tillbaka.
Åsa Hagberg
2013-11-03