Åsa Hagberg

23 december, 2018 Änglarnas konsert – en julbetraktelse 2018

Det är övning nu, i himlen, alla änglarna är där,
alla stämmor måste sitta inför tidernas konsert.

Raderna är hämtade ur en sångtext jag skrev delvis bara för att det var roligt, inspirerad av alla de konserter som trängs om utrymmet nästan samtidigt och med ungefär samma sånger i var och varannan kyrka, och – trots den hårda konkurrensen – drar så gott som fullsatta hus. Vi vill vara där, vi vill höra just dessa sånger som förändras mycket lite från det ena året till det andra. Ändå är de bara ett genrep inför julnatten, då de så gott som alltid infaller någon vecka eller dagar i förväg.
Det blev lätt att fantisera om änglakörens förberedelse just då, serafdirigentens filande på stämmorna i ett genrep inför det stora framträdande som för en stund skulle få tid och evighet att mötas.

Men konserten får en märklig scen; mitt i natten vid ett stall
på ett öde fält där nästan ingen finns mer än herdarna på vall.

Tala om antiklimax! Var är publiken? Några herdar … men var är alla andra? Hur kunde konserten hamna så FEL!? Borde inte hela jorden få höra?

Julevangeliet är en paradox så vid och djup att tanken hisnar. Där finns all den späda ömtålighet som rör vår ömhet, och gör det så lätt för var och en av oss att finna något att känna igen oss i. Så där små har vi alla varit och helt beroende av att en trygg famn höll oss. En del av oss har varit särskilt små, och tröstas i att Gud själv identifierar sig med de allra minsta på jorden, andra har upplevt tider av hemlöshet och utanförskap och möter Gudabarnet bland djuren i stallet, alltför många befinner sig i flykt och får igenkänning i hur den nyfödde Jesus för en tid måste gömmas i Egypten, undan från Herodes vettvilliga förföljelse.
Samtidigt lyser ljuset starkt och klart.
Änglasången sjunger om den motsatta rörelsen. Den som ser så liten och svag ut, och som i sanning delar alla våra villkor, är också universums Urkraft. I vår teknikaliserade verklighet ser jag bilden av ett litet minne som i sig rymmer all den kraft som backas upp av väldiga servrar någon annanstans ifrån. Den som inte får plats i härbärget, är också den som håller Alltet i sin hand, men avstår sin Gudomlighet för att öppna alla våra låsningar. Den som förs på flykt undan Herodes, är också den som kommit för att gå rakt in i alla rädslors djupaste mörker och fördriva det. Bara vi vågar ta emot.
Därför är scenen så perfekt.
Ett stall utanför staden, en handfull enkla herdar ute på fältet och en oräknelig änglakör som dittills och sedan ingen någonsin sett. Jord möter himmel, allt är ett. Det är bättre, just då, att bara herdarna hör, att det nyfödda barnet får skyddas från den enorma uppmärksamheten av en nyfiken värld som vill ha enkla lösningar på stora frågor, men att den sången smittar ner alla oss andra, så att vi sedan, år efter år efter år, ger sången röst över hela jorden.

Jag, som alltid kommer att ha en väldigt särskild anknytning till hur Jesus identifierar sig med jordens allra minsta, och som på julaftonens Julbön kommer att ha ett av dessa (nu vuxna) barn vid min sida, kan inte hjälpa hur jag samtidigt drabbas av det mycket kraftfulla, i den sång som bara måste finnas med just den dagen; Adams julsång.

O, helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ner …

Vid ”Folk, fall nu neder …” måste hjärtat få lov att skälva.
Med önskan om en god jul och ett gott nytt år.

Åsa Hagberg
2018.12.23

Digitalt julkort ÅBC 2018

Länkar till sångerna:
Änglarnas konsert
Den natt när änglasången ljöd,
en av åtta nattvardshymner.

Kommentera